Det har gått nästan en vecka sedan nu. Imorgon fyller jag 21 år och då kommer du inte längre att finnas där. Vi har haft tid på oss att förbereda oss men ändå känns sorgen för stor för att hantera när den verkligen slår till.
Jag skulle kunna ägna timmar åt att försöka beskriva sorgen efter farfar. Hur det känns att förlora någon man älskat så mycket. Men inte ens under sina sista dagar i livet ville han prata om sin sjukdom eller vad vi alla visste snart skulle hända. Därför tänker inte jag heller göra det.
Jag vill egentligen bara säga tack. Tack för allting farfar. Tack för alla de fantastiska år vi fick med dig. Tack för alla gånger du har lekt med oss barnbarn och brytt dig om oss.
Jag kommer minnas dig som en stark och beundransvärd person men hel del åsikter om ett och annat. Jag kommer minnas alla de historier du berättade och varje gång du hittade på nya över telefon för mig. Jag kommer minnas alla gamla uttryck du använde och hur du förvrängde sanningen tills vi barnbarn skrattade tills vi inte fick luft längre.
Så för sista gången, med all min kärlek och mina tankar till dig; Det gick en bilaskrå på vägen och inte en människa var det i.
Tack farfar!
