The true beginning of our end

Elin sade till mig för några dagar sedan att hon inte gillar ordet aldrig. När jag tänker på det så gör jag inte heller det. Den här veckan har bestått av väldigt många aldrig, eller aldrig mer egentligen. I onsdags när vi gick ut ur skolan visste vi att vi aldrig mer skulle se den eller vara elever på den. I torsdags eftermiddag visste vi att vi aldrig mer skulle ha en skolavslutning i våra liv. Lite senare på kvällen när vi gick från pick-nicken skulle vi aldrig mer se de flesta av de människor som har varit våra klasskompisar det senaste halvåret.

London är en stad som återkommer till, det blir aldrig tråkigt här. Ändå hade jag en konstig känsla när jag stod vid Big Ben igår. På något sätt kändes som om jag aldrig skulle komma tillbaka trots att jag vet att jag kommer göra det. Idag har vi varit i Kingston för sista gången under den här resan. Bara av att tänka på det känner jag mig ledsen.

Efter att ha tänkt en stund insåg jag att ordet aldrig också kan vara ett bra ord. Det här halvåret kommer förbli en tid som jag aldrig glömmer. Det är också ett beslut som jag aldrig kommer ångra att jag tog. Jag kommer sakna det här så fruktansvärt mycket. Att bo i London och ha alla de möjligheterna man har här. Jag kommer sakna Estrella som har varit så generös och snäll mot oss hela tiden här.

Jag vill avsluta med att tacka er allihop. Jag vill tacka alla som har läst min blogg, skickat mejl och varit intresserade överhuvudtaget. Jag vill tacka alla som hjälpte mig att våga ta beslutet att åka hit och såg till att jag verkligen gjorde det. Tack för allting!