Ellen är den viktigaste personen i familjen Tholin, det tycker Ellen i alla fall...

Jag älskar Sunes Jul (och sommar) framför allt av två skäl. Nummer ett; pappa hatar det och det är alltid kul att göra pappa riktigt irriterad! Nummer två; Sune är mellanbarn! Hur många filmer/serier finns det egentligen där mellanbarnet spelar huvudrollen?

Sune har faktiskt rätt när han säger att han är den viktigaste i familjen Andersson. Vi mellanbarn är viktigast och mest orginella. Vi är de enda i syskonskaran som har både ett yngre och ett äldre syskon (allt annat än roligt ibland). Dessutom verkar det svårare för oss att falla in i någon naturlig roll. Äldsta barnet; bossig, besserwisser, kontrollerande. Yngsta barnet; provocerande, bortskämd, egoistisk.

Vi mellanbarn är verkligen the glue that holds it all together. Vi är the sandwich and the stuffing, som en brittisk dam sa till mig en gång när jag berättade vilken ordning i syskonskaran jag hade! We are the champions! We are the world!

Helt enkelt; världen hade varit en sämre plats om inte mellanbarnen fanns!

Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är mammas födelsedag! Hurra! Hurra! Hurra!!!!!

Grattis på 53-årsdagen, mamma!!

Det tar 15 minuter, en kvart!

Egentligen kan man undra hur en person som absolut inte kan laga mat kommer på idéen att bjuda sina vänner på egengjord pizza. Framför allt när en av vännerna är dotter till ägaren av stans bästa pizzeria! Men, skam den som ger sig. Jag hade bestämt för att lyckas med de här pizzorna och det gjorde jag också!

Det var lite lätt panik när jag vid halv sju (gästerna skulle komma klockan sju) försökte bända upp en burk ananas till Hawaiipizzan. I sådana lägen brukar jag alltid göra någonting riktigt korkat, den här gången var inget undantag. Jag tog tag i kanten på locken och försökte dra upp det, ändå tills jag insåg att såna kanter är vassa och skar upp tummen!

Men trots lite blodspill, en aningen bränd Hawaiipizza och en dvdfilm som under cirka 5 minuter satt fast i DVD:n var det en otroligt lyckad kväll! Jag fick beröm för pizzorna och alla verkade väldigt mätta och glada när de åkte hem! Dessutom var jag överlycklig över mina relativt ordentliga vänner som gjorde städningen efteråt både lättare och snabbare :)

I feel like I wanna smack somebody, turn around and bitch slap somebody

Ibland känns livet som ett stort skämt. För några år sedan, framför allt i trean på gymnasiet, byggde man upp väldigt mycket förhoppningar om hur fantastiskt livet skulle bli efter studenten. Man tänker att man ska hålla kontakten med alla sina gamla vänner och samtidigt hitta massa nya! Man ska jobba ett tag hemma, sen åka ut och resa och sedan plugga. Det här ska bidra till massor med nya upplevelser och göra att man blir en mer erfaren och lyckligare människa. Allt ska bli jättekul nu när man inte längre måste gå till skolan varje dag och läsa saker som någon svensk riksdag har bestämt att man ska läsa...

Sedan går det typ ett och halvt år och man sitter i ett tvåvåningshus i Göteborg. Man har förlorat en av sina allra bästa vänner, som man aldrig skulle tappa kontakten med. Man har inte fått en enda nya jävla vän. De jobben man har fått prova på är arbetslöshet och ett totalt misslyckat au pair-jobb, i London (där man redan bott en gång i sitt liv!) Under något totalt "brain dead"-moment har man bestämt sig för att läsa franska, som man hatar!

Den enda erfarenheten rikare man är är; life's NOT to short to make all the mistakes yourself! Man är inte en lyckligare utan snarare mycket bittrare människa och tvivlar ännu mer på sin egen förmåga än någonsin tidigare.

FAN, VA BRA DET HÄR BLEV DÅ!!!