I choose to be happy...

Världen är full av klyschor, just nu lever jag mitt i dem. Det är bara några dagar kvar till jul och jag har aldrig känt mig så sliten förut.
  Det sägs att universitetsvärlden är en bubbla. Just nu känns det mer som att den är ett rent helvete. Jag har ägnat ett halvår åt att få min självbild och självkänsla förstörd. Allt jag trodde att jag kunde har förändrats och allt jag trodde att jag var bra på har jag blivit dålig på.
  Ibland känns det väldigt hopplöst att lämna in uppgift efter uppgift för att bara få ett underkänt betyg och göra om allt igen. Jag känner mig värdelös och otillräcklig.
  Jag förstår mig inte på människor som jobbar på universitet. De gör allt för att knäcka oss sedan säger de bara att det kommer gå bättre nästa gång. Jag har försökt hålla humöret uppe och inte dras ned för mycket av det som sker men vissa dagar är det för svårt för att orka kämpa emot. Jag gör vad jag kan för att vara glad och lycklig men det finns alltid någon underkänd uppgift där för att ta mig tillbaka till verkligheten.

Samtidigt som det här har varit en av de jobbigaste höstarna i mitt liv har det också varit en av de bästa. Jag har totalt förälskat mig i Växjö och kommer inte flytta härifrån i första taget.
  Några av de vänner jag har fått under den här hösten har kommit att bli bland de mest speciella i mitt liv och kommer förhoppningsvis att finnas med mig länge till.
  Det är nog därför som jag känner en sådan ångest över att åka tillbaka till Ulricehamn imorgon. Det känns som att jag inte har någonting kvar där att hämta. Jag har gått vidare från allt den staden har att erbjuda och är nu på väg mot någonting större och förhoppningsvis mycket bättre.
  Jag ska dock inte förneka att ser väldigt mycket fram emot att få fira jul och träffa hela familjen igen. Jag ska försöka njuta av några dagars ledighet i Ulricehamn innan det bär av mot Växjö igen för vad jag tror kommer bli det bästa nyår någonsin!

En busschaufför, det är en man med glatt humör...

...BULLSHIT!!!
Jag vet inte vem som kom den fåniga sången men en sak vet jag och det är att den är en enda stor lögn! Det finns få yrkesgrupper i världen som besitter så dåligt temprament och är så ointresserade av service som busschaufförer.
  Idag skulle jag åka till min förskolan som jag gör fältstudier och ska ha VFU på efter jul. Eftersom jag tyckte att det kändes väldigt pinsamt att missa bussen en andra gång valde jag att bege mig i god tid till Resecentrum.
  Väl framme stod jag där och frös arslet av mig, tappade känseln i hela kroppen och kände hur blodet frös till is och slutade cirkulera runt i kroppen under cirka 20 minuter. Med andra ord var jag väldigt illa däran, nästan döende, när bussen äntligen körde ifrån sin "viloplats" några meter bort för att låta folk gå ombord.
  Eftersom vi lever på 2000-talet var jag övertygad om att alla bussar i Sverige tog betalkort numera men så var icke fallet. Den tjurige busschauffören vägrade ta emot mitt VISA-kort och sa åt mig att springa in till resecentrums kontor för att köpa en biljett. När jag hade överförtydligat för busschauffören att jag var TVUNGEN att åka med den bussen sprang jag som en skållad råtta in till kontoret.
  Där inne höll jag först på att få ett utbrott på den långsammaste människan i världen som stod framför mig och skulle köpa biljett. När hon äntligen hade tagit tummen ur röven och köpt sin biljett var det min tur. Då visade det sig att maskinen inte kunde hitta Ingelstad som resemål...
  Några svordomar senare gav jag upp och gick till Länstrafiken Kronobergs kunddisk. Efter en stunds otåligt väntande uppenbarade sig en mycket obesvärad kvinna som tog den tid hon tyckte att hon behövde för att lösa ut min biljett.
  När jag sedan sprang ut från Resecentrum såg jag bussen köra iväg och vinkade som galning för att den skulle stanna. Som tur var gjorde faktiskt solstrålen till busschaufför det och jag klev på samtidigt som jag gav idioten en mycket irriterad blick och fick en lika irriterad tillbaka.
  Så för att sammanfatta det hela; svensk kollektivtrafik suger!!
P.S På tal om bussar gjorde jag två mycket pinsamma saker på lokalbussen idag. Det första var att halka när jag klivit in i bussen, som tur var ramlade jag inte. Det andra var att jag råkade trycka på stopp-knappen när jag skulle sätta mig på min plats. När busschauffören sedan stannade på nästa hållplats och öppnade dörrarna satt jag där och såg helt oförstående ut över varför ingen gick av om den nu hade tryckt på stopp-knappen...

Min mentalsjukdom och jag

Det här kan låta lite konstigt men på senaste tiden har jag börjat höra ljud i mitt huvud som ingen annan verkar höra. Väldigt ofta får jag för mig att jag hör min mobil ringa eller att jag får ett sms när det bara stämmer ungefär hälften av tiden. På bussen idag var jag helt övertygad om att det var sirener som lät bakom oss halva vägen hem. Det visade sig att så var icke fallet...
  Så min fråga är nu helt enkelt; är jag störd på något vis?

Annars händer inte så mycket spännande saker i mitt liv. Jag kände mig tjock igår och åt en halv påse nachochips, logiken där...?
  Det är för övrigt någonting jag har tänkt på den senaste tiden. Varför äter man onyttiga saker när man redan känner sig tjock eller har en dålig dag? Var i ligger logiken i att "idag är jag så missnöjd med mig själv att jag tror att jag ska lägga till några extra fettvalkar och täppa igen kärlen lite extra, då mår jag nog bättre efteråt!" Samtidigt som den personen som föreslog att man ska ut och träna när man känner sig så skulle få så mycket stryk att de började höra ljud i sina huvuden som ingen annan hör...

En annan sak som är lite konstig och ologisk är att jag hela förra veckan, när jag visste att jag hade jättemycket att plugga på, började hitta på massa andra saker att göra.
  Plugget blev inte så mycket bättre av att jag dammsög mitt rum eller var ute och gick även om jag verkade inttala mig själv det.
  Om jag inte minns helt fel finns det någon fin fackterm för det här som man lärde sig på psykologin i skolan. Den enda jag kommer ihåg av dem var regression men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den betydde...

Så dagens visdomsord är: livet och människor är inte logiska! (Nobelpris nästa på den, eller?)
Tack för mig!

Cause you'll be in my heart

Det har gått nästan en vecka sedan nu. Imorgon fyller jag 21 år och då kommer du inte längre att finnas där.  Vi har haft tid på oss att förbereda oss men ändå känns sorgen för stor för att hantera när den verkligen slår till.
  Jag skulle kunna ägna timmar åt att försöka beskriva sorgen efter farfar. Hur det känns att förlora någon man älskat så mycket. Men inte ens under sina sista dagar i livet ville han prata om sin sjukdom eller vad vi alla visste snart skulle hända. Därför tänker inte jag heller göra det.
  Jag vill egentligen bara säga tack. Tack för allting farfar. Tack för alla de fantastiska år vi fick med dig. Tack för alla gånger du har lekt med oss barnbarn och brytt dig om oss.
  Jag kommer minnas dig som en stark och beundransvärd person men hel del åsikter om ett och annat. Jag kommer minnas alla de historier du berättade och varje gång du hittade på nya över telefon för mig. Jag kommer minnas alla gamla uttryck du använde och hur du förvrängde sanningen tills vi barnbarn skrattade tills vi inte fick luft längre.
  Så för sista gången, med all min kärlek och mina tankar till dig; Det gick en bilaskrå på vägen och inte en människa var det i.
  Tack farfar!

Hur förbereder man sig

för det oundvikliga?

En kebabrulle innehåller mellan 1000-1500 kalorier

Jag tyckte lite synd om mig själv ikväll. Uppgiften till på fredag verkar mycket krångligare än vad jag hade trott. Jag har ont i axlarna och nacken efter att ha suttit på föreläsningar och framför datorn för mycket. Jag har inte sovit så bra i natt.

Okej, egentligen är jag bara gnällig men jag kände verkligen att jag behövde unna mig någonting ikväll. Jag bor ju dessutom bara två minuters cykelväg från pizzerian, förutsett att man cyklar rätt då! Jag cyklade dit och köpte en kebabrulle och sedan när jag kom hem började jag fundera... Hur många kalorier kan det vara i sådan här egentligen? Så jag frågade Mr. Google och det visade sig vara häpnadsväckande 1000-1500 kalorier! Det är halva dagsintaget för en kvinna...

För två veckor sedan bestämde jag mig för att jag skulle lägga av med sådana onyttigheter. Min prioritet nummer är ett är att sluta med socker. Det har gått ganska bra, förutom lite sötad yoghurt och hemmagjord äppelkompott med lite socker i, har jag hållit mitt löfte. Men det är det förbannade fettet som ställer till det hela tiden, på många sätt... En kebabpizza och en kebabrulle på två veckor är inte okej!

Ofta när jag säger att jag inte ska äta onyttiga saker brukar jag få höra att det låter dumt för att jag inte är så tjock. Och, nej, jag håller med, jag är inte så tjock men jag är liksom lite puffig... Det är som att jag har små prydnadskuddar instoppade under kläderna lite här och var och de skulle jag gärna vilja plocka ut på något sätt. Så nu är det skärpning som gäller för om lite mer än en månad fyller jag år och då vill gärna komma i "den lilla svarta" och dessutom se awesome ut i den, utan prydnadskuddar. För helt ärligt, man kan tro att de fyller någon form av funktion men alla som har suttit i sofforna hemma hos familjen Tholin kan skriva under på att de egentligen bara är i vägen!

I ain't no Peter Parker

Då var på man plats, sedan två veckor tillbaka nu faktiskt. För några månader sedan kändes tanken på att flytta till Växjö och börja läsa på universitetet väldigt främmande. Efter min senaste upplevelse inom universitetsvärlden var jag inte säker på att jag någonsin skulle vilja sätta min fot på en sådan institution igen. Nu sitter jag i alla fall här. Ett ex antal mil hemifrån (Ulricehamn är fortfarande hemma på något vis), med hjärna som känns som ett löskokt ägg efter en vecka på Linnéuniversitetet och i källare full av spindlar.

Att vara långt hemifrån och inte förstå hälften av allt som sägs på föreläsningarna eller om man överhuvudtaget kommit till rätt sal kan jag leva med. Vad som däremot är ett stort orosmoment för mig är spindlarna! Jag har en obefogad rädsla för spindlar sedan jag var liten och det kommer jag inte ifrån. På två dagar har jag hittat tre spindlar och en daggmask i korridoren som går utanför mitt rum till köket. Två av tre har varit groteskt stora och haft fyra ben för många för min smak. Än så länge har de fallit offer för dammsugaren men jag vet inte hur jag ska hantera de om inte dammsugaren är i närheten! Måste köpa någonting som dödar de en gång för alla!

Nu är det nog dags att lämna spindlarna för en stund, de hittar säkert mig ändå. Det gör de alltid.
Idag är det lördag och det innebär att jag ska göra massa tråkigt hushållsarbete. Jag har knappt någon mat kvar så det blir handling i eftermiddag och sedan storkok. Igår löste jag kvällsmaten genom att köpa pizza. En, i grunden, mycket lyckad idé som slutade i katastrof. Pizzerian ligger ungefär 2 minuters cykelavstånd från där jag bor. Jag trodde att jag hade koll på hur man skulle ta sig dit, det visade det sig att jag inte hade.
Efter att jag hade cyklat förbi det huset som jag trodde var pizzerian och sedan virrat runt en stund i ett bostadsområde lyckades jag tillslut hamna mitt ute i skogen.

Efter att ha vänt i skogen och kommit tillbaka till samma bostadsområde igen började jag känna mig aningen uppgiven. Tillslut hittade jag tillbaka till det huset som jag först trodde var pizzerian och tänkte utgå från det för att komma på rätt väg igen. Då insåg jag, till min stora glädje eller sorg (kan inte bestämma mig för vilket), att det var rätt hus men att ingång låg på andra sidan...

Jag fick i alla fall min pizza och det gick mycket snabbare att komma hem än vad det hade gjort att ta sig dit. Hungrig, som jag var, tänkte jag sätta mig och äta direkt ur kartongen på mitt rum men när jag tog upp kartongen ur ryggsäcken såg jag att det hade läckt ut kebabsås i hela väskan. Jag tror att jag lyckades få bort allt ur själva väskan men det har blivit en stor gulaktig fläck på min vita filt och en del av skrivbordet har fått en lätt flottig beläggning.

Sedan åt jag i alla fall min pizza tills jag blev så mätt att jag var nära på att spy (kände mig tvungen att äta upp den efter allt jobb det var att få tag i den). Fick tillslut ge mig och slänga en bit. Resten av kvällen mådde jag illa av de äckliga sura uppstötningar den gav mig. Så ikväll lagar jag maten själv, det känns tryggast så!

Popcornfrisyr...

Sedan några dagar tillbaka är vi ute vid kusten i en stad som heter Cartagena. Här är det mycket lugnare och tryggare än i Bogotá och dessutom otroligt mycket finare än huvudstaden. Igårkväll var vi inne i Gamla Stan och slog av hur vacker stadens bebyggelse var i kombinationen med ringmuren som ligger runtomkring. Muren var såpass bred att man kunde gå uppe på den och titta ut över havet på ena sidan, och staden på den andra!

Det har blivit mycket badande och solande under de här dagarna. Mapi iprincip vägrar att gå upp ur barnpoolen, så roligt tycker hon det är att bada :) Jag ägnar dagarna åt att sova på en solstol en bit bort och vaknar lite då och då för att ta mig ett dop i den stora bassängen. Vi har även träffat några vänner till Inger som har rötter i Colombia och bor på samma hotell som oss. De är här med sina barn som är i Mapis ålder, vilket vi är tacksamma för då har hon någon att leka med i poolen när inte vi orkar längre :)

Kvällarna har Mapi och jag avslutat med att titta på Mojje på Ingers dator. Mapi har en film som handlar om när Mojje åker till Karibien, ganska passande för oss. Då och då sjunger han någon av sina låtar och den som vi har lyssnat mest på heter Popcornfrisyr. Mojje sjunger att hans krulliga blonda hår är en popcornfrisyr, han är dock inte den enda som har det just nu. Efter allt bad är inte jag så himla mycket snyggare i håret jag heller...

Ingen kan predika som Carl Sjögren kan!

Efter två dygns resande har vi haft vårt första riktiga dag i Colombia. Vi bor på ett hotell som heter Halifax, vilket är ett hotell som drivs för familjer som adopterar. När vi åt kvällsmat igår kväll satt det två andra familjer vid oss. Samtliga från Sverige, med barn adopterade från Colombia på återbesök. Hotellet drivs av ett colombianskt par som, tro det eller ej, har varit i Ulricehamn!

Idag gjorde vi en dagsutflykt till en av Bogotás mest kända kyrkor, Monserrate. Vad som är speciellt med den här kyrkan är att den är belägen på ett högt berg. Alltså fick vi först ta taxi upp till foten av berget för att sedan antingen åka linbanan eller ett minitåg upp till toppen. Man kan även gå uppför berget och det är väldigt vanligt att colombianerna själva gör som en sorts pilgrimsvandring för att rena sina synder... Vi kände oss dock fria från synder och valde därför att ta minitåget, vilket tog ca 5 min till toppen.

Att välja just en söndag tidigt på året för att åka till kyrkan var kanske inte det smartaste valet. Det var fullkomligt smockat med folk precis överallt! Inne i kyrkan var det dessutom högmässa med nattvard när vi var där, man kan bara föreställa sig hur mycket folk det var! Högtidligt var det men jag måste säga att jag föredrar Carl Sjögrens gudtjänster :) På vägen ned noterade jag, eftersom turister inte är speciellt vanligt i Colombia, att jag drog till mig en hel del nyfikna blickar. Mitt blonda hår, västerländska utseende och det faktum att jag inte pratar spanska fick många att peka och titta någon gång extra på mig!