Förra helgen var jag hemma i mitt flickrum hos mamma och pappa i Ulricehamn. Bland mina gamla halsband som jag har hängdes bakom sängen hittade jag då någonting som en gång i tiden har varit bland det coolaste jag har ägt. Ett halsband bestående av träkulor i olika färger. Trots några skavanker och ett band som helt tappat sin elastisitet var det ändå samma gamla halsband som jag en gång i tiden har älskat.
Ibland undrar jag vad det är som gör att vissa saker blir så otroligt inne under ett tag och sedan fullständigt dör ut? Väldigt mycket av det som man använde för tio år sedan är idag så pinsamt fult att man knappt kan tro att det en gång i tiden var största modet. Till exempel halsband med träkulor i olika färger...
Sent ska väl vi 90-talister glömma de flätade halsband/armband/ringar som skulle se ut som tatueringar! För att inte tala om när alla skulle ha nätlinne på sig? Eller spetslinne?
Ej att glömma är när det blev en grej att gräva fram sina ID-brickor från någon garderob eller byrå någonstans undangömd i ett hörn bland massor av gammal skit man aldrig använder. För det är just därför man har dem, för att dem inte ska användas! Förutom om det blir krig då men vad jag kommer ihåg var det inte krig en enda gång under min uppväxt i Ulricehamn... Inte i närheten av oss heller. Förutom när IFK Göteborg kom på besök såklart! Men för att återkomma till saken, hur och vem kom idén att gå runt med sin fulla identitet hängandes runt halsen? Var det ifall man helt plötsligt skulle glömma bort vem man är? För jag tror knappast att vi som 12-13 åringar ägnade så mycket tid åt att fundera över om Nordkorea skulle släppa sina atombomber över oss.
I sådana här lägen är det också intressant att tänka vad som kommer hamna på "pinsamt mode-listan" om ytterligare tio år. Personligen har jag några kandidater som jag tror starkt på.
Mössor som ser ut som stickade versioner av judiska kippor och slutar precis ovanför öronen. Ett mycket modernt plagg som bärs av många unga män i min egen ålder i dagens Sverige. Någonting som idag anses som otroligt coolt och snyggt men som om några år mycket väl kommer betraktas som tomtenisse/spädbarn/jude-looken...
Midjebälten! För alla som har suttit ned länge iklädd ett midjebälte vet med all säkerhet att efter stund är det inte längre så bekvämt att ha ett rep knutit runt revbenen. Det blir häpnadsväckande varmt och bältet börjar skära in i fettvalkarna som bildas under bröstet. Dessutom fyller de egentligen ingen funktion mer än att vara snygga och varför betala pengar för någonting man kan skapa själv? Plocka bara fram första bästa rep och knyt så är det klart och helt gratis!
Den sista är också den absolut värsta! Personligen tycker jag att det aldrig någonsin har varit snyggt och förstår inte hur det här förslaget ens har kunnat gå igenom från första början. Det är någonting så anskrämligt att det faktiskt borde förbjudas enligt lag att bara det här! Och det är; sneakers med kilklack!
SERIOUSLY?! Finns det någon på den här jord som på fullt allvar vill ha det på sig? Antingen har man lite mer tjejig stil och använder därför vanliga kilklackar. Eller så har man lite mer sportig stil och då vill man ha sneakers utan någon klack. I kombination blir det bara fel! Det ser helt enkelt ut som att det har skett ett stort jävla maskinhaveri i fabriken där skorna tillverkats och fel sulor har blivit ihopsatta med fel sko!
Sedan blir det inte bättre av att de som går i sådana skor studsar fram så att det ser ut som om de får ett epilepsianfall samtidigt som någon har satt fjädrar under sulorna på dem!
torsdag 23 maj 2013
onsdag 15 maj 2013
That was the first night I dreamed of Edward Cullen.
Om det finns en enda Twilightnörd som läser min blogg så blev ni förmodligen så exalterade att ni just nu ligger i fosterställning på golvet och desperat försöker återfå kontroll över andningen, eftersom jag gjorde en referens till Twilight i rubriken.
För alla er andra som inte har ägnat era liv åt att lära er varenda replik i Twilight utantill, slutat vistas utomhus i dagsljus och försöker intala er själva att ni en dag kommer gifta er med den sunkigaste vampyren som någonsin vandrat på den här jordens filminspelningar, har ni förmodligen ingen aning vad jag just refererade till. Till er vill jag bara säga grattis! Ni har gjort ett mycket klokt val, enligt min åsikt, att inte viga ert liv åt Twilight. Det säger jag inte bara för att innehållet och handlingen i den här berättelsen är fruktansvärt långtråkigt och ointressant. Utan för att jag mer blir upprörd över sättet att porträttera unga kvinnor på.
Dagens föreläsning poängterade att litteratur skriven för barn och ungdomar längre tillbaka i tiden ofta visade en bild av flickor och unga kvinnor som tillbakadragna, tystlåtna och som duktiga hustrur och mödrar. Alltså på det sättet som samhället ville att de skulle vara. Medan dagens litteratur mer försöker uppmuntra till att flickorna ska våga ta mer plats.
Well, excuse me Stephenie Meyer but you've seem to have missed the point! Bella i Twilight är förmodligen den mest ocharmiga tonårstjej som någonsin haft huvudrollen i en film eller bok sedan populärkulturens uppkomst. Därför hoppas man som ung kvinna och blivande förskollärare att historien ska handla om den här tjejens utveckling och framsteg. Där hon med hjälp av en vampyr (!) förhoppningsvis ska kunna bli en starkare och mer självständig ung kvinna, men ICKE!
Twilight handlar istället om hur en lätt lobotomerad tonårstjej går från dödligt tråkig till att få tittarna att känna en stark lust att peta ut sina egna ögon! Bella kämpar inte för att bli självständig och stark. Tvärtom ser hon till att göra sig av med de enda personerna som ger den här berättelsen en liten glimt av hopp, nämligen hennes mänskliga vänner och istället ägnar sig åt att följa efter en tråkiga jävla vampyr som en liten svans.
Aldrig någonsin ställer hon några krav på sin vampyrpojkvän istället blir hon tillslut själv vampyr för att kunna följa honom resten av tiden de har tillsammans. Hon sätter allt och alla andras liv på spel för att de två ska få vistas på en äng/i en säng/på en strand/på en bänk (och så vidare) och titta varandra djupt in i ögonen! Vilket för övrigt är VÄLDIGT starka scener i filmerna som man bara önskade att det kunde finnas fler av...
Att porträttera unga kvinnor på det sättet under 2000-talet tycker jag är mer skrämmande än att det gjordes under början av 1900-talet. Vad som är ännu mer skrämmande är att en ofantligt stor summa tonårstjejer sväljer historien med hull och hår och inbillar sig att livet ska se ut så här!
Istället borde man kanske leta efter bra kvinnliga förebilder i litteraturen. Som Katniss i Hunger Games till exempel eller min absoluta favorit Brittany i Glee. She really is the most unicorn of them all!
Måste bara få säga;
SÅDAN JÄVLA UTSTRÅLNING ALLTSÅ!!!
För alla er andra som inte har ägnat era liv åt att lära er varenda replik i Twilight utantill, slutat vistas utomhus i dagsljus och försöker intala er själva att ni en dag kommer gifta er med den sunkigaste vampyren som någonsin vandrat på den här jordens filminspelningar, har ni förmodligen ingen aning vad jag just refererade till. Till er vill jag bara säga grattis! Ni har gjort ett mycket klokt val, enligt min åsikt, att inte viga ert liv åt Twilight. Det säger jag inte bara för att innehållet och handlingen i den här berättelsen är fruktansvärt långtråkigt och ointressant. Utan för att jag mer blir upprörd över sättet att porträttera unga kvinnor på.
Dagens föreläsning poängterade att litteratur skriven för barn och ungdomar längre tillbaka i tiden ofta visade en bild av flickor och unga kvinnor som tillbakadragna, tystlåtna och som duktiga hustrur och mödrar. Alltså på det sättet som samhället ville att de skulle vara. Medan dagens litteratur mer försöker uppmuntra till att flickorna ska våga ta mer plats.
Well, excuse me Stephenie Meyer but you've seem to have missed the point! Bella i Twilight är förmodligen den mest ocharmiga tonårstjej som någonsin haft huvudrollen i en film eller bok sedan populärkulturens uppkomst. Därför hoppas man som ung kvinna och blivande förskollärare att historien ska handla om den här tjejens utveckling och framsteg. Där hon med hjälp av en vampyr (!) förhoppningsvis ska kunna bli en starkare och mer självständig ung kvinna, men ICKE!
Twilight handlar istället om hur en lätt lobotomerad tonårstjej går från dödligt tråkig till att få tittarna att känna en stark lust att peta ut sina egna ögon! Bella kämpar inte för att bli självständig och stark. Tvärtom ser hon till att göra sig av med de enda personerna som ger den här berättelsen en liten glimt av hopp, nämligen hennes mänskliga vänner och istället ägnar sig åt att följa efter en tråkiga jävla vampyr som en liten svans.
Aldrig någonsin ställer hon några krav på sin vampyrpojkvän istället blir hon tillslut själv vampyr för att kunna följa honom resten av tiden de har tillsammans. Hon sätter allt och alla andras liv på spel för att de två ska få vistas på en äng/i en säng/på en strand/på en bänk (och så vidare) och titta varandra djupt in i ögonen! Vilket för övrigt är VÄLDIGT starka scener i filmerna som man bara önskade att det kunde finnas fler av...
Att porträttera unga kvinnor på det sättet under 2000-talet tycker jag är mer skrämmande än att det gjordes under början av 1900-talet. Vad som är ännu mer skrämmande är att en ofantligt stor summa tonårstjejer sväljer historien med hull och hår och inbillar sig att livet ska se ut så här!
Istället borde man kanske leta efter bra kvinnliga förebilder i litteraturen. Som Katniss i Hunger Games till exempel eller min absoluta favorit Brittany i Glee. She really is the most unicorn of them all!
Måste bara få säga;
SÅDAN JÄVLA UTSTRÅLNING ALLTSÅ!!!
tisdag 7 maj 2013
Heads Will Roll!
Jag har under senaste tiden funderat över saker som irriterar mig otroligt mycket och därför bestämt mig för att göra en lista över de sakerna och varför jag tycker att de är så fruktansvärt irriterande!
1. Pensionärer.
Vad är grejen med de här människorna som har all tid i världen och tror att alla andra har det också? Jag skiter fullständigt i hur många påsar äcklig Skogholmslimpa som ska köpas! Jag skiter fullständigt i hur lång tid det tar från att man ringer färdtjänsten tills att en bil kommer! Till skillnad från pensionärerna har jag viktiga saker att tänka på så GET OUT OF MY WAY!
2. Busschaufförer.
Bara för att dem är trötta på sitt jobb och har fått någon form av dödslängtan av att köra mellan Resecentrum och Universitetet varje dag så betyder inte det att vi som åker med bussen också önskar avsluta våra liv. Så sluta köra som om ni är ensam i trafiken!
3. Västtrafikappen.
Välj avgångsstation. Välj ankomststation. Välj datum. Välj tid. Välj vilka hållplatser du vill passera. Välj tid för avgång. Välj tid för ankomst. Välj färdmedel. Välj bytestid. Välj fordon. Välj färg på fordon. Välj chaufför. Välj om du vill ha stoppknappar i taket eller på stänger i gångarna. Välj färg på stoppknapparna.
"Tyvärr har vi inga resor den här månaden eftersom priset har blivit så högt att ingen har råd att åka med oss och vi har slut på otrevliga idioter som vill jobba för oss."
4. Närgångna människor.
Är det något mentalt fel på en människa som måste stå en halv centimeter från en person man inte känner i kön på ICA? JAG KÄNNER INTE DIG OCH JAG VILL INTE LÄRA KÄNNA DIG HELLER!
5. Människor som delar boende med någon annan men beter sig som om de bor själva.
Av allt som irriterar mig är det här den värsta! Att inte diska, städa, ta ut soporna eller plocka undan sina grejer är helt okej om man har ett eget boende och trivs med det. Men när alla gemensamma utrymmen delas med någon får man fanimej se till att visa det också! Det går dock ett steg längre när man inte längre tror att man bor själv utan att den andra som bor där är till för att serva ens bortskämda arsle. Att ta toalettpapper, diskmedel och tvål från någon annan är inte okej! Inte heller att sno någon annans bestick eller flytta den andras mat i kylen för att själv ta upp så stor yta som bara möjligt! Sådana människor borde det bara finnas en order för: OFF WITH THEIR HEADS!
1. Pensionärer.
Vad är grejen med de här människorna som har all tid i världen och tror att alla andra har det också? Jag skiter fullständigt i hur många påsar äcklig Skogholmslimpa som ska köpas! Jag skiter fullständigt i hur lång tid det tar från att man ringer färdtjänsten tills att en bil kommer! Till skillnad från pensionärerna har jag viktiga saker att tänka på så GET OUT OF MY WAY!
2. Busschaufförer.
Bara för att dem är trötta på sitt jobb och har fått någon form av dödslängtan av att köra mellan Resecentrum och Universitetet varje dag så betyder inte det att vi som åker med bussen också önskar avsluta våra liv. Så sluta köra som om ni är ensam i trafiken!
3. Västtrafikappen.
Välj avgångsstation. Välj ankomststation. Välj datum. Välj tid. Välj vilka hållplatser du vill passera. Välj tid för avgång. Välj tid för ankomst. Välj färdmedel. Välj bytestid. Välj fordon. Välj färg på fordon. Välj chaufför. Välj om du vill ha stoppknappar i taket eller på stänger i gångarna. Välj färg på stoppknapparna.
"Tyvärr har vi inga resor den här månaden eftersom priset har blivit så högt att ingen har råd att åka med oss och vi har slut på otrevliga idioter som vill jobba för oss."
4. Närgångna människor.
Är det något mentalt fel på en människa som måste stå en halv centimeter från en person man inte känner i kön på ICA? JAG KÄNNER INTE DIG OCH JAG VILL INTE LÄRA KÄNNA DIG HELLER!
5. Människor som delar boende med någon annan men beter sig som om de bor själva.
Av allt som irriterar mig är det här den värsta! Att inte diska, städa, ta ut soporna eller plocka undan sina grejer är helt okej om man har ett eget boende och trivs med det. Men när alla gemensamma utrymmen delas med någon får man fanimej se till att visa det också! Det går dock ett steg längre när man inte längre tror att man bor själv utan att den andra som bor där är till för att serva ens bortskämda arsle. Att ta toalettpapper, diskmedel och tvål från någon annan är inte okej! Inte heller att sno någon annans bestick eller flytta den andras mat i kylen för att själv ta upp så stor yta som bara möjligt! Sådana människor borde det bara finnas en order för: OFF WITH THEIR HEADS!
fredag 3 maj 2013
The best thing I never had
Första gången jag hörde Beyoncés låt The best thing I never had blev jag riktigt upprörd. Jag kunde inte förstå hur man kunde känna sig så lycklig över att ha blivit av med någon. Trots att jag har haft några stunder i mitt liv när jag har känt mig lättad över att människor har försvunnit ut ur mitt liv har det alltid varit med lite blandade känslor. Någon som man har stått nära och tyckt mycket om förtjänar väl ändå några tårar? Lite eftertänksamhet?
Det är mindre än en månad sedan nu som jag förstod precis hur skönt det kan kännas att bli av med en person som har dragit ned en och fått en att må sämre än vad man någonsin har gjort förut. Jag har aldrig känt så mycket lättnad som jag gjorde för en månad sedan. Aldrig någonsin förut har jag känt någonting annat än lättnad och glädje när en person som stått mig nära försvann ut ur mitt liv.
Utan någon som helst aning om vad den här månaden skulle erbjuda mig har jag gått in i den starkare än jag någonsin varit. Efter nästan sju månader fick jag veta hur mitt liv kunde ha sett ut om jag hade lagt energi på sådant som verkligen räknas. På dem som verkligen räknas.
Jag har gått från sorgsen, ensam, svag och sviken till glad, stark, trygg och med massor av vänner som bara finns där för mig och som får mig att skratta istället för att gråta varje gång vi träffas. Äntligen börjar jag inse att det kanske inte alls var mitt eget fel och mina egna låga tankar om mig själv som höll mig nere hela året. Jag kanske bara hade hamnat i helt fel sällskap.
Om det var en slump eller inte, vet jag faktiskt inte men när en av mina närmaste barndomsvänner och en av mina närmaste gymnasievänner hörde av sig till mig för ungefär en vecka sedan och förklarade att de saknar mig och ville att jag skulle komma och hälsa på snart kände jag mig så otroligt lycklig. Helt plötsligt har livet vänt och äntligen är det min tur att slippa vara ledsen för ett tag. Hur länge det håller i sig kan jag inte svara på men jag garanterar att jag kommer njuta av varje sekund enda tills den dagen kommer!
Thank God I found the good in goodbye!
Det är mindre än en månad sedan nu som jag förstod precis hur skönt det kan kännas att bli av med en person som har dragit ned en och fått en att må sämre än vad man någonsin har gjort förut. Jag har aldrig känt så mycket lättnad som jag gjorde för en månad sedan. Aldrig någonsin förut har jag känt någonting annat än lättnad och glädje när en person som stått mig nära försvann ut ur mitt liv.
Utan någon som helst aning om vad den här månaden skulle erbjuda mig har jag gått in i den starkare än jag någonsin varit. Efter nästan sju månader fick jag veta hur mitt liv kunde ha sett ut om jag hade lagt energi på sådant som verkligen räknas. På dem som verkligen räknas.
Jag har gått från sorgsen, ensam, svag och sviken till glad, stark, trygg och med massor av vänner som bara finns där för mig och som får mig att skratta istället för att gråta varje gång vi träffas. Äntligen börjar jag inse att det kanske inte alls var mitt eget fel och mina egna låga tankar om mig själv som höll mig nere hela året. Jag kanske bara hade hamnat i helt fel sällskap.
Om det var en slump eller inte, vet jag faktiskt inte men när en av mina närmaste barndomsvänner och en av mina närmaste gymnasievänner hörde av sig till mig för ungefär en vecka sedan och förklarade att de saknar mig och ville att jag skulle komma och hälsa på snart kände jag mig så otroligt lycklig. Helt plötsligt har livet vänt och äntligen är det min tur att slippa vara ledsen för ett tag. Hur länge det håller i sig kan jag inte svara på men jag garanterar att jag kommer njuta av varje sekund enda tills den dagen kommer!
Thank God I found the good in goodbye!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)