That was the first night I dreamed of Edward Cullen.

Om det finns en enda Twilightnörd som läser min blogg så blev ni förmodligen så exalterade att ni just nu ligger i fosterställning på golvet och desperat försöker återfå kontroll över andningen, eftersom jag gjorde en referens till Twilight i rubriken.
  För alla er andra som inte har ägnat era liv åt att lära er varenda replik i Twilight utantill, slutat vistas utomhus i dagsljus och försöker intala er själva att ni en dag kommer gifta er med den sunkigaste vampyren som någonsin vandrat på den här jordens filminspelningar, har ni förmodligen ingen aning vad jag just refererade till. Till er vill jag bara säga grattis! Ni har gjort ett mycket klokt val, enligt min åsikt, att inte viga ert liv åt Twilight. Det säger jag inte bara för att innehållet och handlingen i den här berättelsen är fruktansvärt långtråkigt och ointressant. Utan för att jag mer blir upprörd över sättet att porträttera unga kvinnor på.
  Dagens föreläsning poängterade att litteratur skriven för barn och ungdomar längre tillbaka i tiden ofta visade en bild av flickor och unga kvinnor som tillbakadragna, tystlåtna och som duktiga hustrur och mödrar. Alltså på det sättet som samhället ville att de skulle vara. Medan dagens litteratur mer försöker uppmuntra till att flickorna ska våga ta mer plats.
  Well, excuse me Stephenie Meyer but you've seem to have missed the point! Bella i Twilight är förmodligen den mest ocharmiga tonårstjej som någonsin haft huvudrollen i en film eller bok sedan populärkulturens uppkomst. Därför hoppas man som ung kvinna och blivande förskollärare att historien ska handla om den här tjejens utveckling och framsteg. Där hon med hjälp av en vampyr (!) förhoppningsvis ska kunna bli en starkare och mer självständig ung kvinna, men ICKE!
  Twilight handlar istället om hur en lätt lobotomerad tonårstjej går från dödligt tråkig till att få tittarna att känna en stark lust att peta ut sina egna ögon! Bella kämpar inte för att bli självständig och stark. Tvärtom ser hon till att göra sig av med de enda personerna som ger den här berättelsen en liten glimt av hopp, nämligen hennes mänskliga vänner och istället ägnar sig åt att följa efter en tråkiga jävla vampyr som en liten svans.
  Aldrig någonsin ställer hon några krav på sin vampyrpojkvän istället blir hon tillslut själv vampyr för att kunna följa honom resten av tiden de har tillsammans. Hon sätter allt och alla andras liv på spel för att de två ska få vistas på en äng/i en säng/på en strand/på en bänk (och så vidare) och titta varandra djupt in i ögonen! Vilket för övrigt är VÄLDIGT starka scener i filmerna som man bara önskade att det kunde finnas fler av...
  Att porträttera unga kvinnor på det sättet under 2000-talet tycker jag är mer skrämmande än att det gjordes under början av 1900-talet. Vad som är ännu mer skrämmande är att en ofantligt stor summa tonårstjejer sväljer historien med hull och hår och inbillar sig att livet ska se ut så här!
  Istället borde man kanske leta efter bra kvinnliga förebilder i litteraturen. Som Katniss i Hunger Games till exempel eller min absoluta favorit Brittany i Glee. She really is the most unicorn of them all!

Måste bara få säga;
SÅDAN JÄVLA UTSTRÅLNING ALLTSÅ!!!