Idioter på utgång!

It was friday, friday, gotta get down on friday! We were looking forward to the weekend, weekend!
  Efter den här klämmiga inledningen, signerad Rebecca Black, är det nu dags att berätta vad som verkligen went down on friday.

Nästan så här fina shots drack vi igår!

  För igår var inte vilken fredag som helst, det var även Black Friday, men framför allt var det den så efterlängtad shotfredagen. Genom hela november och delar av oktober har vi gått och väntat på den här kvällen när jag och de andra idioterna skulle länsa shotskåpet och leva i det härliga luddiga bomullstillstånd som kallas fyllan för ett tag.
  Vår värdinna hade därför, likt en riktigt husmor, laddat flera dagar innan och stått vid spisen för att brygga kvällens drycker.
  Vi började dock vår turné på After School med Norrlands på Sivans. Vi fick glögg i kön på vägen in, jag snodde pepparkakor, vi åt kyckling med klyftpotatis och hade det allmänt trevligt.
  När vi sedan var mätta och glada var det dags att ge sig på det tyngre artilleriet. Viol-, lakrits- och hallonsnaps stod på menyn bland mycket annat. Och mitt i allt det här provsmakandet blev det frågesport. Lite för tävlingsinriktad, som jag ju är, kan jag känna nu i efterhand att jag, så att säga, tog över lite för mycket. Men ni vet hur det är, när spriten går in går förståndet ut. Helt plötsligt satt jag där och kände mig enormt taggad och duktig. För att göra saken ännu värre började jag ganska snart räcka upp handen, knäppa med fingrarna och skrika ut svaren som den värsta mellanstadiebesserwissern. Jag ber om ursäkt till mina vänner som var med igår, det här med frågesport tar fram det värsta ur mig...
  Vi fick därför lägga ned frågesporten, dricka lite häxblandning och testa vår svenskhet istället. Det övergick dock ganska snart i ett mer sentimentalt och frispråkigt tillstånd och innan kvällen var över hade vi lärt känna varandra på ett betydligt djupare och mer personligt plan.
  Kvällen rundas av med lite dans på Grace inne i stadens kärna, innan det var dags att vandalisera en taxidörr för att sedan ta sig tillbaka till campus, gå svängen förbi kebabvagnen och slutligen hamna i sängen, lite för mätt, lite för full men framför allt väldigt glad och tacksam över en lyckad kväll med mina kära idioter!

Don't worry, be happy

Vet ni vad som stör mig? Människor som ska vara så otroligt duktiga hela tiden.
  Ni vet precis vilka jag menar, eller hur? De där människorna som går upp tre timmar innan de behöver vara på jobbet för att titta till surdegen inför eftermiddagens bakning eftersom det är förenat med livsfara att köpa bröd. Eller de som inte kan gå till gymmet utan att lägga upp en bild eller skriva en statusuppdatering på instagram eller facebook om hur fantastiskt duktiga de är som orkar stå på gymmet och pumpa varje dag.
  Det värsta med de här människorna är inte att de är så duktiga så att vi andra bara vill kräkas upp våra egna tarmar och drunkna i hur pretentiös en människa kan bli. För i ärlighetens namn är det ju faktiskt ganska bra att baka sitt eget bröd eftersom köpebrödet innehåller en hel del tillsatser och annat konstigt, och det skadar ju inte direkt att röra på sig ibland. Det värsta med de här människorna är hur enormt stolta de är över sig själva när de har gjort det här och använder sina egna prestationer för att se ned på andra.
  För helt ärligt, vi har alla någon i vårt liv som vi ibland väldigt gärna skulle vilja bända upp käkarna på för att stoppa ned handen i strupen på dem, ta ett stadigt tag kring tungroten och dra utav bara helvete så att hela tungan följde med. Då skulle de här prettomänniskorna kunna göra allt det där bra och duktiga de gör, utan att behöva prata om det hela tiden. Och för alla er som just nu läser det här och tänker "jag har ingen sådan människa i mitt liv" synd för er för det betyder högst troligtvis att ni är den människan...
  För tro mig, jag vet faktiskt vad jag pratar om. Jag kanske inte ger intrycket av att bry mig så mycket om vad min omvärld tycker om mig men så har det inte alltid varit.
  Det är inte så många år sedan jag var den som gick upp alldeles för tidigt på morgonen för att hinna gå en långpromenad innan skolan började. Jag var den som mer eller mindre flyttade in på gymmet och slutade äta ordentlig mat för att den personen som tittade tillbaka på mig i spegeln var någon som fick mig att börja gråta. Någon som gjorde att jag ville krossa glaset i spegeln och slå sönder badrumsvågen för att slippa se de hemska siffrorna som dök upp där.
  Jag har levt som den där fruktansvärt jobbiga människan som alla ville slå någonting hårt i huvudet på och det är tryggt så länge man är i det eftersom man inte kan se någonting ur andras perspektiv men att stå på andra sidan är faktiskt ingenting annat än irriterande.
  Människor som är så upptagna med att bli perfekta att de ändrar om hela sitt liv för att hinna träna varje ledig sekund eller som prackar på omvärlden sina enorma prestationer går det faktiskt inte att bara tycka synd om eller känner beundran över.
  Jag kan se tillbaka på de 2-3 åren när jag levde som en liten demon och önska att någon hade gett mig en rejäl käftsmäll och fått mig att vakna upp ur det självömkande tillstånd jag hamnade i. För i slutändan var det ingen annan än jag själv som kunde ta mig ur den situationen. Det spelade ingen roll vad människor sade till mig eller vilka värden läkarna konstaterade. Det handlar i grund och botten bara om den egna inställningen.
  Jag förstår att det låter hårt det jag nu säger och att många skulle kunna komma på flera anledningar till varför en 17-åring drabbas av ätstörningar. Självklart finns det många bidragande faktorer som är väldigt skrämmande.
  Det kändes som ett hugg i hjärtat när jag slog på nyhetsmorgon för några månader sedan och fick höra Molly Sandén berätta om hur hon blivit retad över sin vikt. Personligen har jag aldrig varit ett fan av henne men det gör mig rent ut sagt förbannad att en ung kvinna med den kroppsstorleken skulle kunna bli kallad tjock.
  Eller när en video sprids på facebook om hur fotoretuschering används för att "fixa till" pinnsmala och sminkindränkta fotomodeller genom att dra in den redan supertunna midjan, göra de redan meterlånga benen ännu längre och sudda ut alla små skönhetsskavanker och tillstymmelser till underhudsfett.
  Sådana här händelser gör mig mörkrädd. Jag förstår att det inte är konstigt att många unga faller för de här ouppnåeliga skönhetsidealen men önskar samtidigt att människor kunde lita så pass mycket på sitt eget självförtroende och sin egen självkänsla att man kunde ignorera de här bilderna.
  Eftersom jag talar av egen erfarenhet kan jag meddela att det största problemet är inte de bilder och skönhetsideal som matas till oss från media utan hur vi själva väljer att ta emot dem.
  För det var inte förrän jag kunde stå framför spegeln och titta på mig själv och inse att jag ser ut som jag gör och fotomodellerna och skådespelarna i modetidningarna ser ut som de gör, med en hel del retuscheringar, som jag kunde acceptera att allt inte går att ändra på.
  Kanske kommer vi aldrig kunna ändra på de omänskliga kroppsidealen eller på de människor som ständigt måste bekräfta sig själva genom att pumpa ut "jag-är-duktig"bilder på instagram men vi kan förändra vårt eget sätt att se på oss själva.
  För det gör ingenting att jag ibland ägnar en ledig dag åt att ligga på soffan, skita i att duscha, trycka i mig smågodis och titta på samma Glee-avsnitt som jag sett ungefär tusen gånger tidigare. Jag tror inte att jag hade blivit lyckligare av att stå på gymmet i flera timmar varje dag. Kanske vissa dagar men verkligen inte alla!
  Så ta det från en som vet; sluta lyssna på vad andra tycker och säger hela tiden. Livet är för kort för att inte njuta av god mat och det finns roligare saker att göra än att träna hela tiden, och om du är en sådan människa som ständigt måste visa upp din fläckfria fasad kanske det är läge att fundera över vad det är du är så rädd över att alla andra ska se?
  Eller varför inte kombinera livets goda ting? Jag gillar att gå till gymmet på en ledig dag, träna relativt hårt och sedan gå hem och äta någonting riktigt gott, titta på någon rolig serie och känna mig nöjd med mig själv!
  Och förresten gör de för små pepparkaksburkar nuförtiden! Jag snart ätit upp alla jag köpte igår.

I believe the children are our future!

Vänner, ovänner, medborgare, kära Örebroare!
  Jag har någonting viktigt jag vill säga er alla. Någonting som jag har funderat över en del på senaste tiden och känner nu att jag måste få ventilera och höra om ni håller med mig där ute i världen? Den här texten kommer nämligen att bli så enormt känd att den snart kommer översättas för att kunna nå ut till alla mina internationella fans...
  Världen står inför ett hot. Ett så kallat klimathot och det är det jag vill diskutera med er! Oh, yes it's going to be a political one! Men inte vilket klimathot som helst utan det klimathot som utgörs av dem födda innan år 1970.
  Sedan ur minnes tider har människor yttrat frasen "det var bättre förr" och det var det säkert på många sätt. Homosexualitet var olagligt, kvinnor fick inte utbilda sig, judar gasades ihjäl och så vidare... Men en sak som definitivt är bättre med dagens ungdomar är att vi är mer medvetna om hur vi ska värna om vår miljö.
  För trots att vi ungdomar ständigt blir anklagade av den äldre generationen för att inte bry oss om någonting, att vara oförskämda och inte öppna gärdsgårdsgrinden åt de äldre så bryr vi oss om vår miljö. Någonting som den äldre generationen har sett till att förstöra. Miljön alltså, inte ungdomarna!
  Nu sitter förmodligen några av mina äldre läsare och blir så upprörda att läsglasögonen halkar runt på näsan av svett och blodtrycksmedicinen sprutar ut ur öronen och tycker att jag slänger ur mig dumma påståenden utan belägg för dem, men då vill jag få er att tänka om.
  För det första, fundera på hur många av alla människor du känner som är vegetarianer, veganer eller bara äter kött någon gång ibland. Fundera sedan på hur många av de som är födda senare än år 1970. Vi ungdomar har förstått den stora faran med att äta kött. Överallt finns det numera restauranger som erbjuder flera vegetarisk alternativ och till och med helt köttfria restauranger. Vilka går på de restaurangerna? Jo, de unga.
  Fundera även på hur många du känner som väljer att köpa ekologiskt och hur gamla de är. För helt ärligt, hur många gånger har vi inte blivit omkulltacklade av en gammal tjurig tant på ICA eller Willys som använder sin kundvagn som stridsvapen för att pressa sig fram mot fruktavdelningen och sedan ägna en halvtimma åt att klämma på varenda konventionell banan för att hitta den gulaste, slätast och mest besprutade bananen? Och när vi mycket omsorgsfullt, men blåslagna efter tacklingen, lagt i endast ekologisk frukt i våra korgar ser vi hur tanten högt skrattande beger sig mot kassorna och njuter av tanken på hur många som dör av förgiftning på bananodlingarna.
  Slutligen vill jag att du funderar över hur många du känner som väljer att åka kollektivt eller cykla och om de råkar vara under 45 år gamla. Jag vet inte om det är någon form av bekvämlighet som tar över när man börjar krypa upp i åldrarna? Hur som helst verkar människor födda innan 1970 vara besatta av att berätta för ungdomar hur viktigt det är att skaffa körkort så att man kan köra själv och spy ut avgaser i naturen. Jag håller med om att det är viktigt att skaffa körkort och ibland är det väldigt bra att kunna köra bil men de allra flesta gångerna går det faktiskt lika bra att välja tåg, buss eller cykel och istället använda körkortet som "sprituthämtare" på systemet. Ekologisk sprit, såklart!
  Det var bara några få tankar kring varför ungdomar faktiskt inte är så hopplösa som vissa vill påstå, om det är någon som har fler dela gärna dem! Och ni som tillhör den lite mer mogna generationen som läser det här; jag hoppas inte att ni känner er värdelösa nu och får känslan av att vi unga är bättre än vad ni är! Inte alls, vi är alla lika bra fast på olika sätt. Och kom ihåg att det trots allt är ni som har uppfostrat oss och gjort oss till så underbara människor!
  Så för att sammanfatta det hela; ungdomar är bra på att ta hand om miljön, det är inte äldre för de är bättre på andra saker. Köra kundvagn och äta kött och sådant... Ta hand om vår miljö och varandra och kom ihåg; ekologiskt är logiskt, meat is murder (i alla fall på måndagar för då är det meat free monday) och kissa inte i motvind!
  Peace out my friends!

Ding Dong the witch is NOT dead!

Nej, mina vänner jag har inte glömt er! Jag har bara tagit en paus i bloggandet för en stund eftersom sommaren bjöd på en hektisk tid med jobb, utflykter och väldigt mycket kvalitetstid med mina godingar i the gang. Ni vet vilka ni är!
  Nu har dock hösten fallit på, dagarna blir kortare, kvällarna mörkare och det regnar snett regn hela tiden. Men framför allt har livet blivit lugnare igen.
  I slutet av sommaren såg jag fram emot hösten eftersom jag tyckte att det skulle bli skönt att få komma tillbaka till vardagen och lite mer rutiner. Nu börjar jag undra varför jag är så dum i huvudet...?
  Trust me people, det är jätteskönt att få rutiner i vardagen igen och kunna bestämma själv när och hur man ska göra saker och ting. Men problemet är att det blir samtidigt lite ensamt och långtråkigt.
  Jag startade upp hösten med en kurs på distans och har därför bara två tillfällen då jag är på universitetet under 10 veckor. Trots att jag har ganska mycket att göra hemma med uppgifter saknar jag just nu att få se någonting annat än det som ryms innanför mina fyra väggar i lägenheten på 24 kvadratmeter.
  Och vad gör då ensamhet med en folkilsk och skygg människa som Ellen. Jo, det gör henne mer folkilsk och på gränsen till psykotisk. Det är lika bra att jag varnar er nu allihop, jag är en fara för allmänheten!
  Om ni någon gång skulle råka se mig smyga fram ur en buske och sedan sakta närma mig krypandes någon av Växjös mataffärer eller gymmet, ta då genast betäckning! I brist på kontakt med andra levande varelser har jag utvecklat en försvarsmekanism som innebär att jag är lättretlig och säger snarare det jag tänker än det som passar. För övrigt kan jag bli våldsam vid beröring!
  En bra sak med att vara hemma hela tiden och övergå från det mänskliga till det djuriska psyket är att man får mer saker gjort hemma som man inte gör annars. Efter ett drygt år i lägenheten har jag äntligen tagit tummen ur och rensat avloppet i både duschen och handfatet i badrummet.
  Lukten och konsistensen som bildas när hår, tvålrester och gammal smuts samlas i en golvbrunn under ett år är allt annat än en nybakad hallonpaj med vispgrädde under en vacker sommardag. Som tur är har jag släppt på alla mina mänskliga hämningar och kunde enkelt dra loss skiten från golvbrunnen.
  Slutligen vill jag tacka alla mina fans som tålmodigt fortsätter läsa trots att jag gör uppehåll i skrivandet i flera månader och när jag sedan återvänder skriver om mina uppenbara bokstavskombinationer, behov av tvångsomhändertagning och smutsen i mitt badrum!
  Thank you all of my fans! I couldn't do it without you!

All of my fans!

Småland, jag tyar icke mer!

I juli är det exakt två år sedan jag fick reda på att jag hade kommit in på förskollärarprogrammet i Växjö. Det var då en, nästintill, okänd stad för mig och jag visste väl egentligen inte så mycket mer än att det var hemstaden för några riktigt bra svenska popband, såsom The Ark och Melody Club, och att hela landskapet var befolkat av snåljåpar.

  Efter snart två år här vet jag väldigt mycket mer om Växjö och smålänningar i allmänhet. Därför har jag också samlat på mig många erfarenheter om varför det är en obotligt korkad idé att flytta till Växjö.

  Jag har många bra erfarenheter också, som egentligen överväger de dåliga, men som alla är bekanta med vid det här laget gillar jag att lyfta fram det negativa! Så här kommer en checklista på några saker man kan irritera sig på hos smålänningar!

1. Att smålänningar inte förstår att bokstaven R inte är menat som dekoration i skrift!

En av de första saker jag lade märke till, genom att lyssna på hur smålänningar pratar, är att de inte bara är snåla i handlingar utan att de även ser till att spara in på vokala ljud. I Småland har man nämligen inte ont i armen utan i amen, man stannar inte på macken och köper korv utan kåv och man bor inte i Teleborg utan i Telebåj.

  Jag vet inte exakt hur undervisningen i svenska ser ut i småländska skolor, förskolan borträknad eftersom vi inte bedriver undervisning på samma sätt som skolorna, men jag misstankar starkt att ingen har informerat lärarna om vissa konsonantljud...

2. Hur smålänningar verbalt och skriftligt misshandlar ordet "gött"

Om jag skulle få välja ut svenskans vackraste ord skulle det utan tvekan vara ordet gött. Det är ett fantastiskt mångsidigt ord som kan uttrycka allt en människa känner för just en specifik sak och dessutom är det landskapsord för Västergötland, utsett av mig. Skapat av göteborgarna och, med kärlek, spritt vidare till resten av det sköna landskap där nationen Sverige har sitt ursprung. Det finns ingenting som klingar så vackert i öronen som när en tvättäkta västgöte uttalar ordens ord!

  Sedan finns det raka motsatsen. När en smålänning har snappat upp det flertydiga ordet och finner det högst användbart, för vi har ju redan konstaterat att smålänningar är snåla med allt! Helt plötsligt får ö-ljudet ett svagt u-läte och i vissa extrema fall stavas det till och med som gutt! Men det värsta av allt, de känner ingen som helst skam över att ha, hänsynslöst, stulit våra exklusiva rättigheter till ordet gött!

3. Hur pinsamt dåliga Växjö är i fotboll

Växjö har ett fotbollslag som heter Öster, jag tror det är fotboll som de anser sig själva spela i alla fall. De gick upp i Allsvenskan förra året och åkte ur samma säsong...

  Jag vet inte ens hur jag ska börja. De satsar stora summor pengar på, försök motstå kräkreflexerna, Myresjöhusarena, spelar värdelös fotboll och ser till att åka tillbaka ned i Superettan lika fort igen. 

  Som djupt troende i den elfsborgska bekännelsen kan jag bara beklaga deras misslyckande och föreslå att Växjö gör en kollektiv studieresa till Borås Arena för att se några riktiga fotbollsspelare. I övrigt förväntar jag mig att nästa år få se Öster spela på en grusplan någonstans i Småland mot ett lag som kallar sig The Money Makers IF och består av personalen på Sparbanken.

Trots alla skrattretande handlingar och, framför allt, dialektala ljud smålänningar kan frambringa kommer jag att vara evigt tacksam att jag valde att studera i Växjö. De här fulpratande, ordstjälande och uselt fotbollsspelande människorna har kommit att bli en stor och viktig del av mitt liv, som jag inte skulle byta bort mot någonting i hela världen. Framför allt har jag fått uppleva några fantastiska stunder här och träffat människor jag inte vill leva utan!

  Tack Småland, Växjö och alla smålänningar för att ni tog emot den här bittra och cyniska västgöten och tog så väl hand om mig. Era starka sidor väger alltid upp för de svaga och viktigt att komma ihåg är att det finns de som är mycket värre än vad ni är. Vi har ju inte ens börjat diskutera Blekinge än...!

What it all comes down to is facial hair!

Vänner, medmänniskor, bröder och systrar! Den årliga Eurovision Song Contest, årets musikala höjdpunkt, är nu passerad och jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi har lämnats med starka avtryck i våra arma hjärtan efter den här häpnadsväckande upplevelsen!

  För mig är det här ett av årets största event. Det innebär återvändo till hemtrakterna och socialt umgänge med gamla, kära vänner.

  Det innebär också en kväll fullmatad med så många bisarra händelser staplade på varandra att 11 000 homosexuella män i ett och samma rum som gråter till smäktande, överpretentiösa powerballader känns som den naturligaste saken i världen.

  Och jag fullkomligt bara älskar det! Det är förmodligen den absolut töntigaste tävlingen som någonsin gjorts känd av mänskligheten, kast-med-liten-dvärg inräknad, men ändå är vi flera som år efter år både gråter och gapskrattar åt vad andra är villiga att göra för tre minuters total uppmärksamhet.

  Innan jag går på att kommentera själva tävlingen vill jag bara skicka ett stort tack till mina vapendragare Rina och Fanny som jag fick äran att uppleva kvällen tillsammans med. Vi hade oerhört trevligt, det bjöds på mycket god mat och vi har alltid väldigt roligt ihop! Tack för det!

  Åter till tävlingen. Många låtar försvinner i mängden när 26 stycken artister ska uppträda efter varandra. Det är då en fördel om man har en mycket kreativ koreograf att tillgå i landet. De kan nämligen göra ett försök att rädda en slätstruken, jag-önskar-att-jag-var-dövlåt, med exempelvis en kvinna som åker rullskridskor bakom sångaren, en man som springer i ett hamsterhjul eller en långsamt vippande gungbräda, lysande neonstavar och sammanflätat hår. Hur mycket de än anstränger sig blir sådana här försök aldrig särskilt bra men det är otroligt roligt att skratta åt deras enorma ambitioner och vilja att utstå förnedring!

  Sedan finns det de som gör det på ett roligt sätt. De som skriver en halvcool hiphop låt och avslutar numret med att, helt oväntat, hoppa studsmatta. Eller skicka tre hyperaktiva fransmän till Köpenhamn för att sjunga om sin enorma längtan efter att ha en mustasch. Självklart finns också den kategorin som skriver bra låtar och ställer sig på scenen och sjunger den utan några specialeffekter. Det tråkiga med de här låtarna, alltså de man tycker är bra men inte bäst, är att de alltid slutar på dåliga placeringar.

  Vinner gör oftast någon som lyckas balansera en bra låt med en lagom utstickande och minnesvärd scenshow, utan att bli töntig. Österrikes vinnarbidrag var, enligt mig, inte den bästa låten, då jag föll handlöst för Nederländernas vackra och avskalade bidrag, men att någon får vinna iförd skägg och klänning är ändå en betydelsefull indikator på hur långt vi har kommit. Tyvärr vet jag inte om det tas emot på samma sätt överallt och framför allt inte om budskapet går fram.

  Avslutningsvis måste jag även få nämna någonting negativt med årets Eurovision Song Contest. När ett scennummer består av barbröstade kvinnor, vars enda uppgift är se sexiga ut (vilket dock bara blev porrigt), samtidigt som de gör typiska kvinnosaker, får det mig att fullständigt koka över. Att försöka ta kvinnosynen tillbaka till Medeltiden är någonting som gör mig fruktansvärt upprörd och jag förstår faktiskt inte att Polens bidrag inte har orsakat mer protester. Smaklöst, kvinnoförnedrande och fullständigt opassande i ett modernt samhälle!

  Nu är det dock dags att börja ladda om inför nästa år genom att träna på tonartshöjningarna, öva på att skrika ut "Hello Europe!" på ett lätt överspeedat sätt och kanske försöka skaffa lite skäggväxt. Eller i alla fall lägga samtliga av mina önskningar åt sidan och enbart sukta efter en mustasch.

Visit från västkusten, a.k.a bästkusten!

Den här helgen har jag haft besök från storasyster som orkade släpa sig hela vägen från Halmstad till ett soligt och vackert Växjö.
  Redan fredag förmiddag stod jag redo, med flaggor och banderoller och inövade välkomstsånger, på stationen för att möta mitt långväga besök.
 När Anna landat i Växjö började vi med att gå en kort runda på stan i det vackra vädret. Vi gick genom Växjös alla skobutiker för att hitta ett par pumps som passade damen men helt utan lyckat resultat. Efter en stund bestämde vi oss därför för att gå och äta lunch istället.
  Eftersom inte mamma var med, och det fortfarande var lite kallt i vinden, bestämde vi oss för att sitta inne och äta. På Condeco fanns någorlunda gott om plats, även om varenda en av Växjös spädbarn verkade känna en starkt längtan efter ekologisk och vegetarisk mat just den dagen, och vi kunde i lugn och ro inta var lunch som följdes av kaffe och kaka.

En av mina favoritscener ut The Grand Budapest Hotel!

  Vi ägnade sedan eftermiddagen åt att gå en promenad runt Trummensjön, äta glass i solen och handla till kvällens festmåltid, bestående av tapas, på Willys.
  Redan nästa dag vaknade vi i gryningen för att på allvar ta uti med de förbannade pumpsen som Anna inte kunde släppa... Första stoppet blev dock på Team Sportia i Samarkand där jag såg till att utnyttja alla rabatter som fanns för att tillslut få ett par löparskor för 200 kronor!
  Anna hittade en fin och multifunktionell jacka på rea som verkade förgylla hela hennes dag och vi kände oss ganska snart nöjda med Samarkand.
  Istället fortsatte vi äventyret inne i stan där vi bland annat hittade skor till Anna, thank you, lord! Även om det inte var exakt sådana hon hade tänkt sig verkade hon belåten.
  Efter tips från hemliga källor gick vi och åt lunch på den bästa indiska restaurangen i staden. Någonting som, i alla fall jag, uppskattade starkt.
  När varenda por i kroppen var tömd på vätska av den heta indiska maten begav vi oss tillbaka hem för några timmars chillande, duschande och tittande på The Big Bang Theory innan bion inne i staden.
  The Grand Budapest Hotel var en av de roligaste filmerna jag sett på länge och jag skulle rekommendera alla att gå och se den!
  Vi avslutade kvällen med ett glas kräkluktande vin på Lagerlunden, intresserat studerande av killarna vid grannbordet som hade ordentliga problem med lampan ovanför deras bord. Det starka ljuset verkade störa deras aura och de var därför tvungna att säga till personalen ungefär 15 gånger på en timme.
  Söndagen blev en lugn dag utan några stora händelser. Jag vinkade adjö till Anna med min vita näsduk och en tår i ögonvrån på resecentrum innan jag begav mig hemåt för att premiärpromenera i min nya skor!

Grön, grön, grön är färgen på vår jord!

På senare tid har jag börjat fundera lite mer kring vad jag, som liten, ensam och ynklig människa, kan göra för miljön här i världen.

  Även om jag alltid varit medveten om hur viktigt det är att ta hand om planeten tror jag inte att jag börjat förstå riktigt hur jag ska göra det förrän jag blev vuxen.

Mulle kan det här med miljön!

  I torsdags begav sig Linn och jag till föreläsning kring miljömedvetenhet på Kafé de Luxe. Någonting som från början var tanken skulle bli en konsumtionskväll på Gina Tricots rea mynnade istället ut i sparande och medvetet tänkande.

  Trots att vi kombinerade besöket med några öl kände vi oss mycket duktigare än tidigare när vi gick därifrån.

  Under cirka en timme turades två professorer, en nederländsk och en svensk, om att föreläsa om vad vi ska göra för att rädda moder jord. Det mesta av det de sade var sedan länge känt för gemene man och därför blev det mest minnesvärda under kvällen den svenska professorns mikrofonteknik blandat med hans engelska uttal.

  Att prata i mikrofon är svårt, det vet alla som någon gång har provat det, men det blir definitivt inte lättare om man gör på ett sätt som om man inte ens hade en mikrofon!

  Vid flera tillfällen började publiken krypa närmare för att höra vad den öländske mannen sade då han hade lagt händerna ledigt i knät och mikrofonen med dem. Efter flera påminnelser hade han dock fortfarande inte förstått att mikrofoner inte fångar upp ljud speciellt bra från en meters håll och fortsatte att envisas med att lägga händerna på helt andra ställen än där hans tal blev hörbart för publiken.

  Någon enstaka gång förvånade han oss dock genom att, exempelvis, klia sig på näsan under tiden han pratade. Vilket gjorde att det knappt hörbara ljudet för en liten stund exploderade och alla i publiken hoppade högt på sina stolar.

  Förutom brist på mikrofonteknik var det en trevlig och tänkvärd kväll som råkade sluta i ett kort besök på Gina Tricots rea men framför allt med mycket kunskap om hur vi ska rädda miljön.

  För att dra mitt strå till stacken har jag idag varit och köpt en cykel. Ett mycket bra köp som kommer spara både pengar, koldioxidutsläpp och tid att vänta på bussar. Så nu kan jag cykla till systemet varje dag utan att få dåligt samvete! Med lite motion på köpet också!

Wicked weekend!

Idag är det söndag och det innebär, som alla religiöst utbildade människor vet, vilodag. Trots att jag inte är den mest bokstavstroende personen i världen uppskattar jag söndagar som vilodagar.
  Efter helgens nöjen och festligheter är det alltid skönt att få ägna en hel dag och åt att strecktitta på Vem vet mest, hetsäta gårdagens överblivna lösgodis med bortförklaringen att "det är bättre att jag äter upp allt idag så jag inte blir frestad under veckan" och med glädje se tillbaka på en lyckad helg.
  I demonstration mot grannen ovanför tänker jag också ägna förmiddagen åt att dammsuga och borra i taket för att tydligt markera att jag inte uppskattar att hen spelar hög musik och hoppdansar så att varenda bärande vägg i byggnaden börjar skälva, klockan fyra morgonen när jag försöker sova. Let's see how they like them apples!
  Men för en gångs skull ska jag försöka svälja min bitterhet och uppmärksamma de vackra sakerna i livet. Inledningsvis var fredagen en bra dag som, trots redovisning klockan 8 på morgonen, mynnade ut i en trevlig kväll med endast några få minnesluckor.
  Vi inledde kvällen hos Linn med fördrinkar, tilltugg och Carlene Carter i högtalarna. När vi sedan kom in i den rätta dansstämningen var det dags att bege sig till Jessica och resten av klassen.
  Väl hemma hos Jessica stannade vi i några timmar för att klappa hunden, dricka rödvin ur martiniglas och fuldansa till Håkan Hellström. Vilket jag ansåg högst nödvändigt och kan nu lägga till ytterligare några timmars träning på mitt förberedelseschema inför sommarens stora event.
  Medan kvällen ännu var ung, och de flesta i sällskapet fortfarande stod på benen, var det läge att fortsätta vårt segertåg mot Grace för att beblanda oss med resten av Växjös befolkning.
  Trots att det var fredagkväll och fyra dagar kvar till löning hade många slitit sig från den olidliga spänningen i Let's Dance och istället gett sig ut för att göra sin egen dansning. Det blev några timmar med twerk, macarena och gangnam style innan det var dags att åka hem och sova bort ruset.
  Lördag morgon vaknade jag tidigt, eftersom jag förmodligen blev tappad vid födelsen vilket orsakade min hjärna flera komplikationer, trots att jag bara sovit några få timmar. När jag hade duschat, ätit frukost och gjort mig snygg, med glasögonen på, var det dags att ta sin utbildning på allvar och bege sig in till Resecentrum för några timmars barnvaktande.
  Väl där plockade jag upp lillkusinen, som hade packat leksaker för en vecka, och tog med henne till Coretto för lunch och trevligt kallprat, kusiner emellan.
  Eftersom jag fortfarande inte är klar med min utbildning begick några små fel, som jag nu i efterhand ska reflektera kring och sedan dokumentera. Bland annat tog jag med min stackars hungriga kusin till ett ställe som inte serverade den typen av hamburgare hon gillar och lät henne därför äta pommes frites med 5 deciliter salt på i hopp om att hon i alla fall inte skulle gå därifrån hungrig.
  Innan vi tog bussen hem till mig köpte vi chips på Pressbyrån och diskuterade vad vi skulle leka först när vi kom hem.
  Resten av dagen ägnades sedan åt att ligga på mage i lägenheten och spela puttekula, rita Barna Hedenhös och, till kusinens stora förtjusning, koppla ihop datorn med tv:n för att titta på youtubeklipp av One Direction och alla Melodifestivalslåtar i storbild.
  Vid klockan fyra på eftermiddagen kunde jag överlämna en trött, med förhoppningsvis nöjd, kusin till min moster och sedan rasa ihop på soffan i vetskapen att jag klarar av att vara en god pedagog trots fyra timmars sömn föregående natt och rester av alkohol pumpades genom mina vener. Någonting som bådar gott inför min framtida yrkeskarriär!

Don't cry for me Argentina...

...the truth is I never left you!
Nej, det är sant! Jag har aldrig slutat tänka på er trots att jag inte har bloggat på ett tag.
  Den senaste tiden har varit, som de säger i det amerikanska landet, crazy busy! Jag har kört i ett rasande tempo sedan jul med besök på olika ställen i landet, plugg, träning och lite annat smått och gott.
  Som alltid när det börjar närma sig vår blir livet mer hektiskt och det är mycket man ska hinna med. Bland annat har jag hunnit två födelsedagsfirande under en helg! Stort grattis och minivåg för Stina, 18 år den 21 februari, och Rina, 23 år den 1 mars.
  Under mars har jag även hunnit med ett besök hos släktingarna i Karlskrona och ett hos jättebästisen i Lund. Båda var mycket trevliga även om Lund bjöd på betydligt behagligare väder än Karlskronas stormbyar.
  Till helgen är det dags för den andra klassfesten på bara några veckor, vilket jag hoppas blir roligt! Det är alltid spännande att träffa sina klasskamrater utanför skolan och ha djupa samtal och utbildningen, livet om mineralfoundation från Make Up Store, ett av mina favoritämnen...! Framför allt med lite värmande rödvin i kroppen.

I feel pretty and witty and GAY!

  I övrigt är jag väldigt upprörd över årets upplaga av Melodifestivalen! Sämsta året någonsin! Snälla Sverige, Sanna Nielsen kanske har en fin röst men den som inte somnade till den låten går antingen på uppiggande medel eller hade precis vaknat från en hundra år lång sömn.
  Dessutom borde någon låsa in Anton Ewald tills han kan sjunga en låt som inte får världen att vilja stoppa bomullstussar i öronen. Under tiden kan han kolla upp den underlivsklåda som verkade besvära honom på scen!
  Christer Björkman får faktiskt ta sig i kragen och styra upp det här nu! Nästa år vill vi bara se ETT program, utan dagispop och en garanterad vinst för State of Drama så hembygden får något att vara stolt över!
  Kom igen, Christer, vi är från Boråstrakten allihop, nu ser vi till att rigga den här tävlingen i fördel för Sjuhäradsbyggden!
  Pinsammaste inslaget under hela finalen var dock att Rysslands jury inte gav några poäng till Alacazar! Keep your homofobia away from us! Personligen älskar jag Andreas Lundstedt, han har en härlig utstrålning som smittar av sig. He makes us all gay!