För mig är det här ett av årets största event. Det innebär återvändo till hemtrakterna och socialt umgänge med gamla, kära vänner.
Det innebär också en kväll fullmatad med så många bisarra händelser staplade på varandra att 11 000 homosexuella män i ett och samma rum som gråter till smäktande, överpretentiösa powerballader känns som den naturligaste saken i världen.
Och jag fullkomligt bara älskar det! Det är förmodligen den absolut töntigaste tävlingen som någonsin gjorts känd av mänskligheten, kast-med-liten-dvärg inräknad, men ändå är vi flera som år efter år både gråter och gapskrattar åt vad andra är villiga att göra för tre minuters total uppmärksamhet.
Innan jag går på att kommentera själva tävlingen vill jag bara skicka ett stort tack till mina vapendragare Rina och Fanny som jag fick äran att uppleva kvällen tillsammans med. Vi hade oerhört trevligt, det bjöds på mycket god mat och vi har alltid väldigt roligt ihop! Tack för det!
Åter till tävlingen. Många låtar försvinner i mängden när 26 stycken artister ska uppträda efter varandra. Det är då en fördel om man har en mycket kreativ koreograf att tillgå i landet. De kan nämligen göra ett försök att rädda en slätstruken, jag-önskar-att-jag-var-dövlåt, med exempelvis en kvinna som åker rullskridskor bakom sångaren, en man som springer i ett hamsterhjul eller en långsamt vippande gungbräda, lysande neonstavar och sammanflätat hår. Hur mycket de än anstränger sig blir sådana här försök aldrig särskilt bra men det är otroligt roligt att skratta åt deras enorma ambitioner och vilja att utstå förnedring!
Sedan finns det de som gör det på ett roligt sätt. De som skriver en halvcool hiphop låt och avslutar numret med att, helt oväntat, hoppa studsmatta. Eller skicka tre hyperaktiva fransmän till Köpenhamn för att sjunga om sin enorma längtan efter att ha en mustasch. Självklart finns också den kategorin som skriver bra låtar och ställer sig på scenen och sjunger den utan några specialeffekter. Det tråkiga med de här låtarna, alltså de man tycker är bra men inte bäst, är att de alltid slutar på dåliga placeringar.
Vinner gör oftast någon som lyckas balansera en bra låt med en lagom utstickande och minnesvärd scenshow, utan att bli töntig. Österrikes vinnarbidrag var, enligt mig, inte den bästa låten, då jag föll handlöst för Nederländernas vackra och avskalade bidrag, men att någon får vinna iförd skägg och klänning är ändå en betydelsefull indikator på hur långt vi har kommit. Tyvärr vet jag inte om det tas emot på samma sätt överallt och framför allt inte om budskapet går fram.
Avslutningsvis måste jag även få nämna någonting negativt med årets Eurovision Song Contest. När ett scennummer består av barbröstade kvinnor, vars enda uppgift är se sexiga ut (vilket dock bara blev porrigt), samtidigt som de gör typiska kvinnosaker, får det mig att fullständigt koka över. Att försöka ta kvinnosynen tillbaka till Medeltiden är någonting som gör mig fruktansvärt upprörd och jag förstår faktiskt inte att Polens bidrag inte har orsakat mer protester. Smaklöst, kvinnoförnedrande och fullständigt opassande i ett modernt samhälle!
Nu är det dock dags att börja ladda om inför nästa år genom att träna på tonartshöjningarna, öva på att skrika ut "Hello Europe!" på ett lätt överspeedat sätt och kanske försöka skaffa lite skäggväxt. Eller i alla fall lägga samtliga av mina önskningar åt sidan och enbart sukta efter en mustasch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar