”Jag mår bra men jag har lite problem med att hitta en balans i att vara galen, känslig, för elak och för snäll på samma gång”.

Den vanligaste frågan som ställs i världen under en dag måste vara ”hur mår du?”. Det tycker jag säger en del om samhället vi lever i. Vår första instinkt när vi träffar en annan människa är att kolla så  att allt är okej med den personen.

   När man tittar på ytan kan det då låta som att människan är omtänksam och godhjärtad och det är nog precis den bilden vi vill ha av oss själva och varandra.

   Jag tror dock, alldeles för ofta, att det här bara är just yta. Normen som vårt samhälle har bestämt att vi ska leva efter men vi tänker nog sällan på vad som skulle komma fram om man började skrapa på ytan och ändra om normerna lite.

   Jag jobbar som förskollärare. Ett människoyrke. Mitt jobb är att vara en förebild för barn och ge dem rätt värderingar att ta med sig genom livet. Värderingar som handlar om medmänsklighet, omtanke och empati. Regeringen har bestämt att det här är mitt uppdrag som förskollärare för att göra barnen till goda samhällsmedborgare och jag kämpar varje dag med att göra verklighet av de här bestämmelserna.

När barnen kommer in på avdelningen på morgon har jag samma rutin med varje barn varje dag. Det första jag säger är god morgon och sedan frågar jag hur barnet mår. Från vissa barn förväntar jag mig inte att få något svar och från andra förväntar jag mig ett kort ”bra” innan de springer vidare in på avdelningen och sätter igång med någon lek som är tusen gånger roligare än att prata med mig.

   Till skillnad från när jag pratar med barnen förväntar jag mig alltid ett svar när jag ställer samma fråga till en vuxen. Men tyvärr är jag så pass trångsynt att det svar jag alltid räknar med är ”det är bra med mig”.

   Jag är dock övertygad om att jag är långt ifrån den enda som tänker på det här sättet. För även om vi människor är inpräntade med att alltid fråga hur andra mår är det oftast inte mycket mer än en rutin. Någonting vi ska göra varje dag, ungefär som att borsta tänderna eller äta frukost.

   Saker som man gör varje dag blir ju sällan så spännande. Jag fick en eltandborste i julklapp förra året och det är det mest spännande som någonsin hänt i min tandborstrutin genom livet. Numera får jag nöja med att byta borsthuvud någon gång då och då som spänning i vardagen.

   Eftersom den här frågan är så rutinmässig för oss människor lägger vi sällan så mycket vikt vid den, det gör inte jag i alla fall. För jag är lika inkörd i vanan att fråga hur någon mår som jag är att svara på den samma med ett enkelt ”det är bra”.

Tänk om någon människa någon gång skulle våga svara någonting helt oväntat på den frågan. Så otroligt obekväma vi skulle bli då.

   Vi har nog alla varit med om någon gång att få ett annat svar än det vi väntat oss dock. ”Nej, det är inte så bra idag” och helt plötsligt är vi lite obekväma. Och den personen som svarat så kan också bli lite obekväm och börja ta tillbaka sitt erkännande med några halvdåliga ursäkter om att ”det är nog inte så farligt” och ”jag har bara en dålig dag”.

   När någon frågar mig hur jag mår vill jag ibland bara säga som det är. ”Jag mår bra men jag har lite problem med att hitta en balans i att vara galen, känslig, för elak och för snäll på samma gång”.

   Jag undrar hur många som hade börjat skruva på sig besvärat eller skratta nervöst om jag på fullt allvar uppgav det svaret.

   Varför är vi så dåliga på prata om hur vi verkligen mår? Varför är det inte ett lika självklart ämne under fikarasten som bra böcker, helgplaner och nya tandborsthuvuden?

   Jag har inget bra svar på den frågan mer än att vårt samhälle har bestämt att vi måste må bra för att kunna fungera. För att samhället ska kunna fungera. Ett samhälle som vi alla är med och skapar och är lika skyldiga till.

Det händer ibland när jag berättar att jag jobbar som förskollärare att folk inte tar mitt yrke på allvar. Vissa tycker att det verkar vara ett simpelt jobb där man mest ser till att barnen överlever från morgon till kväll.

   När jag har riktiga dåliga dagar är jag glad när jag kommer hem om alla barnen faktiskt överlevde dagen, jag kan förresten lugna er med att inget barn har dött under mina arbetspass ännu.

   Andra dagar tycker jag att jag har världens svåraste jobb. Mitt uppdrag är att lära barn att tycka och tänka på rätt sätt utan att riktigt erkänna det rätt ut eftersom det finns ytterligare en norm i samhället som lär oss att alla människor har rätt till sina egna åsikter och värderingar.

   Så här fostras vi människor. Med ständiga tvetydigheter och pressen att vi måste fungera på ett visst sätt för att passa in i den värld vi lever i. Samtidigt som vi aldrig får glömma att alla människor är olika och det har man rätt att vara. Till en viss gräns i alla fall.

   När någon svävar ut och ger fel svar på frågan om hur de mår rubbas någon liten balans. Om personen sedan tar det ett steg längre och börjar få ångest, blir deprimerad och utvecklar ett självskadebeteende kan vi dock få problem. Då kan man inte längre svara att allt är bra och sedan fortsätta dricka sitt halvljumma kaffe och prata om vädret. Det är då vi måste våga ställa följdfrågor och inte bli obekväma av de svar som kommer.

Det är inte lätt att bryta gamla vanor och förväntningar men jag tror att vi måste försöka. Jag tror inte att människor är elaka, bara lite för inkörda i rutiner ibland.

   Jag tycker inte att det är fel att jag som förskollärare ska lära barnen att visa omtanke och empati men jag vet inte om jag alltid lär dem det på rätt sätt. Ibland får jag känslan av att det som är viktigt i samhället är ytan och det där första intrycket. Om jag frågar någon hur den personen mår visar det att jag är en människa som bryr mig om andra och då blir jag omtyckt. Eller? Om jag istället är en människa som bryr mig om vilket svar jag får och inte förväntar mig att det alltid är samma är jag kanske en mer ärlig och eftertänksam människa då? Är det det här jag ska lära barnen?

   Jag är kanske en helt värdelös förskollärare vissa dagar och en ännu sämre människa. Jag ställer samma fråga varje morgon och förväntar mig samma svar och ibland lyssnar jag knappt på svaret. Någon gång skulle jag kunna stanna upp och verkligen lyssna på det svar jag får och fundera över om det är helt ärligt och kanske till och med våga ställa en följdfråga, oavsett hur obekväm jag känner mig.

För även om jag inte är någon framtida nobelpristagare tror jag att jag har kommit underfund med en sak. Mående är mycket mer komplicerade och icke rutinmässiga saker än att byta borsthuvud på sin eltandborste.

That which doesn’t kill you gives you a lot of unhealthy coping mechanisms and a really dark sense of humor.

Det är nästan ett år sedan jag fick den här idén. Idén om att skriva en serie inlägg om min psykiska ohälsa. Idén började som ett litet diffust fantasifoster men sedan växte den sig större och starkare tills jag hade kommit över de där första ”nej, men kan man göra så” och ”vad ska folk tro om mig då” och insett att det kanske inte är en så dum idé ändå.

   Som så mycket annat försvinner dock goda idéer i all vardagsstress och framför allt försvinner tankar om psykisk ohälsa när man inte är mitt i det.

   Så slog det mig i tisdags när jag stod framför spegeln på vårdcentralens toalett att den där idén jag hade för ungefär ett år sedan är det kanske dags att göra verklighet av. För när jag tittade in i mina rödgråtna ögon och det där puffiga ansiktet som inte känts som mitt eget på flera månader kom jag att tänka på den där gamla klyschan som kittlar kräkreflexerna så starkt ”ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon”. Oavsett hur mycket jag avskyr klyschor är det verkligen dags att hjälpa någon nu. Det är dags att hjälpa mig själv. Det är dags att jag slutar vara så elak och nedvärderande mot mig själv och använder skrivandet som den terapi det en gång var för mig. Om någon annan också hittar någon liten tröst i mina ord är det bara en bonus men i första hand tänker jag göra någonting för att enbart gynna mig själv. Varsågoda att ta del av min självhjälp eller inte!

Var jag än har bott, med undantag för London, har jag flyttat med mig den där stora gosedjurstigern jag vann på Liseberg en sommar för 15 år sedan. Han går kort och gott under namnet Tiger och har blivit en del av mig som person. När folk kommer hem till mig är han bland det första de lägger märke till, vilket inte är så konstigt eftersom han är ungefär en meter hög och nästan lika bred, och han har varit föremål för diverse olämpliga fyllebilder.

   15 år är dock ett ganska långt liv för en tiger och det har börjat märkas på honom. Ena ögat sitter löst, öronen slokar och vadderingen i frambenen har sjunkit ihop och gjort att han har en ständig framåtlutning. Men jag älskar Tiger! Inte bara för att han har förgyllt flera av mina partybilder och varit en utmärkt kudde när soffan är upptagen utan för att han var min första mentala punching bag när livet kändes som tyngst.

De här svackorna började när jag 11 år och gick femman. Morgon efter morgon vägrade jag att gå till skolan. Fjorton år senare kan jag inte komma ihåg om det fanns någon specifik anledning till de här utbrotten men jag minns att jag kände mig utanför i klassen. Det kändes som att jag egentligen bara hade en riktig vän och hon var ändå alltid bättre än vad jag var på allting så att umgås med henne fick mig att må ännu sämre.

   Jag har vissa oklara bilder från ett tillfälle som ändå kommit att betyda mycket för mig. Det är bilden av en morgon när jag sitter på golvet vid köksbordet, jag kan till och med ha krupit in lite under det, och pappa sitter bredvid. Jag minns inte vad vi säger till varandra men jag är helt säker på att jag gråter. Jag vill inte gå till skolan den dagen, precis som alla andra dagar. Jag vill inte vara på det där stället där jag bara känner mig konstig, missanpassad, dålig och utanför. Jag vill bara stanna där hemma. Jag vill stanna på mitt rum, liggandes på golvet med min stora tiger och huvudet lutat mot hans hals.

   Jag vet inte varför just den dagen har satt sig fast i mitt minne för det var så de flesta av mina dagar såg ut under en period. Tiger låg på sidan på golvet och jag låg med ansiktet begravd i den billiga lågkvalité pälsen samtidigt som jag lät tårarna strömma.

   Redan då hade jag svårt för att bli tröstad av någon annan människa och mina problem med fysisk kontakt och att våga prata om mina känslor har fortsatt sedan dess.

   Varför jag har så svårt att vända mig till någon i min närhet när det börjar storma har jag aldrig riktigt förstått. Jag kommer inte ifrån någon trasig bakgrund, jag har inte blivit utsatt för något tragiskt övergrepp och jag lever inte i utkanten av samhället. Ändå hamnar jag i riktigt mörka perioder när jag inte ser någon utväg. När jag är som djupaste nere på botten låter jag inte någon komma fram till mig och jag tror inte att någon förstår.

   När jag har berättat om hur jag är som person, för den psykiska ohälsan ser jag som en del av min personlighet, får jag alltid en av två reaktioner. Antingen ryggar folk tillbaka och tycker att det är svårt eller obehagligt att prata om sådana ämnen eller så får jag frågan ”har det hänt något som gör att du har blivit sådan?” Eftersom jag inte har något konkret svar på den frågan tror jag att folk har väldigt svårt att veta hur de ska gå vidare därifrån och kanske är det just därför jag känner mig så missförstådd och ensam ibland. Kanske är det just därför en halt gammal gosedjurstiger med ett och ett halvt öga som funnits med sedan barndomen blir den bästa trösten.

   Nu var det många år sedan jag använde Tiger som mental punching bag. Han har stått overksam, men aldrig bortglömd, i hörnet av sovrummet sedan jag flyttade in i lägenheten. Det kanske är dags att plocka fram den bästa trösten från barndomen igen.