Det
är nästan ett år sedan jag fick den här idén. Idén om att skriva en serie
inlägg om min psykiska ohälsa. Idén började som ett litet diffust fantasifoster
men sedan växte den sig större och starkare tills jag hade kommit över de där
första ”nej, men kan man göra så” och ”vad ska folk tro om mig då” och insett
att det kanske inte är en så dum idé ändå.
Som så mycket annat försvinner dock goda
idéer i all vardagsstress och framför allt försvinner tankar om psykisk ohälsa
när man inte är mitt i det.
Så
slog det mig i tisdags när jag stod framför spegeln på vårdcentralens toalett
att den där idén jag hade för ungefär ett år sedan är det kanske dags att göra
verklighet av. För när jag tittade in i mina rödgråtna ögon och det där puffiga
ansiktet som inte känts som mitt eget på flera månader kom jag att tänka på den
där gamla klyschan som kittlar kräkreflexerna så starkt ”ingen kan hjälpa alla
men alla kan hjälpa någon”. Oavsett hur mycket jag avskyr klyschor är det verkligen
dags att hjälpa någon nu. Det är dags att hjälpa mig själv. Det är dags att jag
slutar vara så elak och nedvärderande mot mig själv och använder skrivandet som
den terapi det en gång var för mig. Om någon annan också hittar någon liten
tröst i mina ord är det bara en bonus men i första hand tänker jag göra
någonting för att enbart gynna mig själv. Varsågoda att ta del av min
självhjälp eller inte!
Var
jag än har bott, med undantag för London, har jag flyttat med mig den där stora
gosedjurstigern jag vann på Liseberg en sommar för 15 år sedan. Han går kort
och gott under namnet Tiger och har blivit en del av mig som person. När folk
kommer hem till mig är han bland det första de lägger märke till, vilket inte
är så konstigt eftersom han är ungefär en meter hög och nästan lika bred, och
han har varit föremål för diverse olämpliga fyllebilder.
15 år är dock ett ganska långt liv för en
tiger och det har börjat märkas på honom. Ena ögat sitter löst, öronen slokar
och vadderingen i frambenen har sjunkit ihop och gjort att han har en ständig
framåtlutning. Men jag älskar Tiger! Inte bara för att han har förgyllt flera
av mina partybilder och varit en utmärkt kudde när soffan är upptagen utan för
att han var min första mentala punching bag när livet kändes som tyngst.
De här
svackorna började när jag 11 år och gick femman. Morgon efter morgon vägrade
jag att gå till skolan. Fjorton år senare kan jag inte komma ihåg om det fanns
någon specifik anledning till de här utbrotten men jag minns att jag kände mig
utanför i klassen. Det kändes som att jag egentligen bara hade en riktig vän
och hon var ändå alltid bättre än vad jag var på allting så att umgås med henne
fick mig att må ännu sämre.
Jag
har vissa oklara bilder från ett tillfälle som ändå kommit att betyda mycket
för mig. Det är bilden av en morgon när jag sitter på golvet vid köksbordet,
jag kan till och med ha krupit in lite under det, och pappa sitter bredvid. Jag
minns inte vad vi säger till varandra men jag är helt säker på att jag gråter. Jag vill
inte gå till skolan den dagen, precis som alla andra dagar. Jag vill inte vara
på det där stället där jag bara känner mig konstig, missanpassad, dålig och
utanför. Jag vill bara stanna där hemma. Jag vill stanna på mitt rum, liggandes
på golvet med min stora tiger och huvudet lutat mot hans hals.
Jag vet inte varför just den dagen har satt
sig fast i mitt minne för det var så de flesta av mina dagar såg ut under en
period. Tiger låg på sidan på golvet och jag låg med ansiktet begravd i den
billiga lågkvalité pälsen samtidigt som jag lät tårarna strömma.
Redan då hade jag svårt för att bli tröstad
av någon annan människa och mina problem med fysisk kontakt och att våga prata om
mina känslor har fortsatt sedan dess.
Varför jag har så svårt att vända mig till
någon i min närhet när det börjar storma har jag aldrig riktigt förstått. Jag
kommer inte ifrån någon trasig bakgrund, jag har inte blivit utsatt för något
tragiskt övergrepp och jag lever inte i utkanten av samhället. Ändå hamnar jag
i riktigt mörka perioder när jag inte ser någon utväg. När jag är som djupaste
nere på botten låter jag inte någon komma fram till mig och jag tror inte att någon
förstår.
När jag har berättat om hur jag är som
person, för den psykiska ohälsan ser jag som en del av min personlighet, får
jag alltid en av två reaktioner. Antingen ryggar folk tillbaka och tycker att
det är svårt eller obehagligt att prata om sådana ämnen eller så får jag frågan
”har det hänt något som gör att du har blivit sådan?” Eftersom jag inte har
något konkret svar på den frågan tror jag att folk har väldigt svårt att veta
hur de ska gå vidare därifrån och kanske är det just därför jag känner mig så
missförstådd och ensam ibland. Kanske är det just därför en halt gammal gosedjurstiger
med ett och ett halvt öga som funnits med sedan barndomen blir den bästa
trösten.
Nu var det många år sedan jag använde Tiger
som mental punching bag. Han har stått overksam, men aldrig bortglömd, i hörnet
av sovrummet sedan jag flyttade in i lägenheten. Det kanske är dags att plocka
fram den bästa trösten från barndomen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar