Hej Sverige! Just nu sitter jag på ett kafé i Kingston, mina jättegamla hemkvarter, och känner mig en aning vemodig. Trots att jag är jätteglad över att vara tillbaka i Kingston där jag spenderade mycket tid som 17-åring när lektionerna på svenska skolan var slut och läxorna var gjorda, eller i alla fall inte längre i väskan, kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är en ynka vecka kvar tills jag åker hem.
Dagen igår var tråkig och väldigt frustrerande. Jag hade fått för mig att Brixton och Croydon skulle vara trevliga platser att besöka men efter att ha irrat runt i fula kvarter utan att se någonting annat än slitna bostadshus och nedklottrade bilder av David Cameron i flera timmar kände jag ingenting annat än besvikelse. Även London har sina baksidor tydligen.
Den här upplevelsen fick mig att längta hem. Inte hem till Sverige dock utan hem till Richmond, Twickenham och alla andra delar av London som jag bara älskar. För jag har, under snart fem veckor, spenderat vardagarna på en förskola där jag för första gången på tre år har kunnat se mig själv jobba med det jag utbildar mig till.
Det jag har upplevt under de här veckorna är någonting som litegrann har skakat om hela min värld. Jag har skrattat hejdlöst för mig själv åt hur engelska treåringar berättar med en perfekt brittisk accent att när de kommer hem från förskolan ska de ha quiet time, jag har blivit kallad Silly Ellen när min engelska blivit lite försvenskad och jag använt felaktiga uttryck och fått lära mig att man inte får scribble på sina teckningar.
Samtidigt har det varit tuffa veckor. Att jobba 9-17 varje dag på en förskolan man aldrig tidigare besökt med massor av människor man aldrig träffat och som inte ens pratar samma modersmål som man själv gör har sina svåra stunder. Jag har i princip varit förkyld sedan jag landade i London och det finns enorma spindlar i huset jag bor i och jag har nog aldrig upplevt ett så smutsigt boende i hela mitt liv.
Trots allt det här finns det få känslor som gör mig så glada som att gå lägga mig på kvällarna och veta att när jag vaknar nästa dag är jag i London. Kanske är det därför jag känner mig lite vemodig när jag tänker på att jag om en vecka inte befinner mig i den här underbara staden längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar