När det för en gångs skull är soligt i London kan man inte göra annat än att gå och sätta sig i parken för att sola. Trots att jag svettades som en minigris och att min förkylning aldrig vill släppa, vilket nu gör så att jag låter som att jag har kedjerökt sedan födelsen, vägrade jag ge upp och gå tillbaka in igen.
Det var dock otroligt trevligt att sitta i solen och titta på när alla hundar i hela södra London, jag har på fullt allvar aldrig sett så många hundar på ett och samma ställe förut, sprang runt och lekte i parken samtidigt som deras ägare log vänligt och hälsade glatt på mig eftersom den konstanta solförmörkelsen över London hade lättat för några timmar. Det var inte förrän en man kom fram till mig och berättade att jag inte borde ha båda hörlurarna i öronen när jag satt i parken eftersom det hände att unga tjejer blev överfallna där, när de inte var uppmärksamma, som jag kände att det var dags att röra på sig.
Även under gårdagen glimtade solen till i några sekunder bara för att försvinna lika fort igen. Under just de cirka 5 sekunderna var jag, lämpligt nog, på väg till kaféet där jag skulle möta upp några andra svenskar för att fika tillsammans.
Det var dock en ren slump att jag tillslut hittade fram till kaféet, som självklart var stängt, eftersom jag gick otroligt mycket vilse på de 200 meterna det var mellan tunnelbanan och kaféet. Istället gick jag en lång omväg längs med Southbank och runt The Globe. Jag råkade dessutom hamna på världens längsta och mest stillsamma gata som låg precis bakom Southbank och innehöll otroligt fina bostadshus dit jag planerar att flytta någon gång i framtiden.
När jag slutligen hittat till kaféet och mött upp de andra svenskarna gick vi i gemensam marsch till Costa Coffee för att fika där istället. Det var mycket trevligt att få träffa lite nytt folk och dessutom få prata svenska i några timmar.
På vägen hem gick jag vilse igen. Den här gången var det dock på Waterloo Station, som är så löjligt stor att hela Sveriges befolkningen nästan skulle kunna bosätta sig där. För när det finns 20 perronger som alla är märkta South West Trains finns det en viss risk att man råkar hamna vid fel South West Trains-perrong.
Euforisk, som jag var, över att ha hittat de elektroniska tavlorna som visade att jag var i rätt del av stationen gick jag igenom spärrarna och började leta efter spår 19. Efter att ha vandrat i ungefär 15 minuter fram och tillbaka och upp och ned längs med spåren var jag dock inte lika glad längre. Eftersom spåren bara visade skyltar mellan 1-10 började jag fundera på om jag hade läst fel och egentligen skulle åka från spår 9 eller om jag helt enkelt bara skulle vänta någonstans i mitten av alla spår och hoppas på att rätt tåg så småningom stannade i närheten av mig.
Min idé var självklart fullständigt korkad och helt lönlös. När en av vakterna på stationen kom fram till mig och frågade om jag var vilsen kändes det inte helt rätt att dra till med lögner som "nej, jag tittar bara på utsikten" eller "nej, jag är tågrälsfantast och studerar materialet i rälsen". Istället kunde jag bara erkänna att jag inte hade någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen. Vakten verkade tycka väldigt synd om den förvirrade svenska tjejen som gick fram och tillbaka mellan spåren och visade mig därför, personligen, till rätt spår och erbjöd sig dessutom att bjuda mig på kaffe eftersom jag precis missat det tåget jag skulle tagit och nu fick vänta på nästa.
Efter en hel del förtvivlan slutade ändå resan på rätt tåg och med en gratis kaffe latte i handen. Sedan gick lite fel när jag skulle till bussen från tåget också men det var så lite att det knappt märktes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar