The show must go on

Imorgon är det exakt en vecka sedan jag lämnade London, vilket i sin tur är mer än en vecka för tidigt. Förra tisdagen drabbades jag av ytterligare en panikattack, större den här gången. Det var då jag insåg att jag inte skulle klara över en vecka till med familjen. Därför letade jag upp första bästa flyg hem till Sverige, tömde bankkontot och packade min väska.

Det är en enorm känsla av tomhet som finns hos mig nu när jag sitter i mitt rum hemma i Ulricehamn. Varje dag tänker jag på om jag valde rätt eller inte. Jag är tillbaka på ruta ett och håller på att söka jobb och har inga pengar igen. I London hade jag den tryggheten och dessutom Europas största stad framför mig under helgerna. Frågan är hur jag hade mått om jag var kvar där? Det här är självklart frågor som jag aldrig kommer få reda på, så egentligen borde jag inte ens tänka på dem. Men det är svårt att låta bli!

Nu gäller det bara att försöka gå vidare och inte älta det som var, vilket kanske är lättare sagt än gjort. Tur att jag alltid varit lite glömsk av mig!