Whatever happened to saturday night?

When you dressed up sharp and you felt alright?
  En helg går så fort! Speciellt när de elaka universitetslärarna lägger våra scheman så att vi måste vara i skolan både fredagen innan helgen och måndagen efter! Herregud, någon måtta får det vara på galenskapen. Ska de slita ut oss innan vi ens kommit ut i arbetslivet?! Hur som helst var det en mycket trevlig helg, om än lite kort.
  Den inleddes fredagkväll med en halvdöd Ellen i soffan framför Rocky Horror, en låda rödvin och alldeles för många påfyllningar av ostbågar. Lite halvlullig och hög på lyckan av att få se män i högklackat dansa och sjunga tillsammans nynnade jag tonlöst med till världens bästa konstiga musikal någonsin.
  När vinet sedan hade fått omvänd effekt somnade jag som en liten gris efter en hård arbetsvecka. Jag är inte helt säker på hur grisars arbetsveckor ser ut, eftersom jag inte känner några, men jag har en känsla av att de arbetar hårt.
  Lördagen inleddes med ett hårt styrkepass på gymmet, vars efterbörd sitter kvar i armarna än idag! När jag sedan skakande hade tagit mig hem, låst upp dörren, ätit och duschat var det hög tid att börja göra sig vacker inför kvällen.
  Klockan var i och för sig bara tre och vi skulle vara på plats vid sex men med mitt naturliga utseende och vid den här åldern måste man börja tidigt!
  Vid klockan sex samlades sex vackra damer hemma hos Camilla för att äta ost och dricka vin tillsammans, som de sofistikerade vuxna människor vi är. Ostarna, kexen och frukten gick ned helt utan problem och vinet verkade nästan ta sig ned på egen hand. Camilla påstod att hon hade gjort alla ostar och bakat kexen själv men jag kände mig skeptiskt. Eftersom jag är en ödmjuk människa som aldrig analyserar någonting i närmre detalj eller låter mig provoceras av min omgivning valde jag att inte säga någonting... Under kvällen flöt samtalet i fin takt och mogna ämnen såsom skola, vuxenleksaker och foundationfläckar berördes.
  Framåt tio-tiden hade sambodamerna hunnit bli trötta och ville gå hem för att reproducera jorden. Vi skickade därför hem halva gänget medan den andra halvan, vi vilda singlarna, drog ut på studentpuben, Sivans.
  Inne på Sivans blev det dans bort i vägen! Nej, inte direkt men en hel del dans på krossat glas och till dålig musik inne på det minimala dansgolvet. Men som sagt är jag en hänsynsfull person som absolut inte låter mig störas av att massa idioter lämnat tomma glasflaskor på golvet eller hela tiden sprang fram och tillbaka över dansgolvet som skållade råttor...
  Vi träffade även på några klasskompisar, till lika vänner, några andra goa nördar och en och annan jubelidiot. Vi drack shots, luftade oss på balkongen och försökte förjäves förstå en full skåning som vi träffade på i kön till kebabvagnen.
  Med andra ord hade vi en mycket fantastiskt kväll som jag avslutade genom att spilla kebabsås på mina pyjamasbyxor, sittandes i min vita soffa...

Stand your ground!

En sak som jag funderat en del på under senaste tiden är det här med när folk ska parkera sina bilar på parkeringsplatser...
  Den egentliga anledningen till att jag började tänka på det var att jag, Linnea och Linnea var på systemet i Samarkand i torsdags. Just vid den tiden när vi kom dit var otroligt många fossiler i bil som skulle hitta sig en plats i denna parkeringsdjungel.
  Vad är det med pensionärer och parkeringsplatser egentligen?! Jag vet att de ser sämre i vanliga fall men så fort de kommer in på en parkeringsplats blir de helt plötsligt blinda.
  Linnea Engström, som satt i passagerarsätet hade knappt hunnit ut ur bilen innan en tant backade ut i full fart några centimeter ifrån henne. Det var inte förrän tanten nästan hade kört över Linnea och backat in i vår bil som hon upptäckte att hon inte var själv på platsen... Idioten vinkade då glatt till oss och fortsatte sedan bara köra! Jag kvävde en impuls att kasta stenar på tantens bil.

Våga stå på er, ungdomar!

  Vår nära-döden-upplevelser var dock inte slut där! Så fort jag hade klivit ur baksätet och vi började gå över den tomma parkeringsrutan bredvid oss fick vi genast hoppa åt sidan när en ny fossil i bil hade tappat synen och tvunget skulle köra igenom den tomma rutan mittemot den vi gick över!
  Den här idioten blev så desperat när han insåg att det gick någon på den rutan han tänkte ta så att han körde så nära oss han kunde och låg sedan och desperat hackade fram tills vi hade flyttat på oss!
  Nu kan man undra varför vi, som är de som blir utsatta för dessa traumatiska upplevelser, bara snällt flyttar på oss när antikens skapelser glömmer bort att de inte är ensamma i världen? Ska vi behöva vara de som ursäktar oss för att vi blir mer eller mindre ihjälkörda? I say; HELL NO!

Sådana borde finnas på parkeringsplatser!

Vi ska inte vika ned oss! Vi ska ställa oss i mitten av parkeringsrutan med våra svärd och våra magiska träpinnar och skrika; YOU SHALL NOT PASS! Och sedan ska vi förstöra asfalten framför deras fötter så att de ramlar tillbaka ned i underjorden där de här hemma!
  Vi ska alltid bära med oss en brassestol, termos och en bok så att vi kan sätta oss på den tomma rutan och invänta dessa otyg!
  We will hold our ground! Their may come a day when the courage of men fail! But it is not this day! This day we fight!
  Eller också åker vi bara och handlar på andra tider än pensionärerna men jag har inte riktigt bestämt mig än.

Let's get physical!

Det här med gym är speciella grejer. Ett ställe där man helt och hållet får ta ut alla krafter man har tills man svettas och flåsar värre än ett paket bacon i en alldeles för varm stekpanna. Och det finaste med det är att man får göra det tillsammans med massor av andra människor som man inte känner överhuvudtaget.
  I vanliga fall tycker jag att det är en helt fantastiskt känsla att få pusta ut ett långt stön offentligt efter ett hårt träningspass. Jag menar, hur ofta kan man göra det på en allmän plats utan att få allas misstänksamma blickar på sig...?
  Hela fasaden krackelerar dock lite när man lyckas totalt göra bort sig på ett gym. I söndags gjorde jag min första riktiga tabbe på gymmet här på campus. Det var under det stenhårda multipasset som jag blev alldeles för väl medveten om att jag hade ätit och druckit för dåligt under dagen. Jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig ned en stund och skämmas. Att sitta still och tyst under ett träningspass är ungefär lika konstigt som att göra det motsatta under en gudstjänst. Jag fick utstå ett antal "är du klen, eller?"-blickar och kände mig lite lätt förbannad när jag gick från gymmet.
  Som om det inte skulle vara nog att skämma ut sig en dag på gymmet så blir det inte bättre när man gör det nästa dag igen. Och dessutom värre.
  Igår begav jag mig till gymmet lite tidigare för att köra konditionsträning innan passet. Det var självklart fullt med folk i konditionsavdelningen och jag fick vänta en liten stund innan jag fick något löpband.
  När jag väl kommit upp på det här löpbandet inser jag att det är någon ny sort som jag aldrig har provat förut och ägnar ungefär tio minuter åt att febrilt trycka på alla knappar innan det rullar som jag vill. Sedan går det högst fem minuter innan det är dags för nästa totaltabbe.

Träna i grupp är roligt!

  Jag hade placerat min mobil längst fram på löpbandet och sladden till hörlurarna hängde fritt i luften. Eftersom jag trots allt känner mig själv tillräckligt väl vid det här laget borde jag ha fixat någon form av barnsäkerhetanordning på den hängande sladden, men icke! När jag lyfte handen för att klia mig i ansiktet råkade jag självklart fastna i sladden på vägen. Mobilen gjorde en piruett i luften och landade på löpbandet för att sedan åka iväg bakåt och hamna under själva löpbandet. Hörlurarna följde med samma väg och slungades bakåt i väggen innan även de försvann ned under löpbandet.
  Jag fick sedan, i ett totalt skämseltillstånd gräva fram mobilen och hörlurarna under löpbandet för att snart inse att en del av hörlurarna var försvunna. När jag letat en liten stund skämdes jag så pass mycket att jag bestämde mig för att det gick att köpa nya delar till hörlurarna och gick därifrån. Jag hann bara upp för trappan innan jag insåg att jag hade glömt min vattenflaska på bandet och var tvungen att vända och gå ned igen.
  Idag har jag valt att inte gå och träna utan att titta på fotbollen istället, i hopp om att när jag återvänder imorgon kommer alla ha glömt bort vad som hände!

Nu kan du få mig så lätt

Nu när utvärderingen av publiken och det hela runt omkring bion i lördags är avklarad är det dags att gå in på utvärderingen av själva filmen.
  Känn ingen sorg utspelar sig i Göteborg, bygger på Håkan Hellström-låtar och huvudrollen spelas av samma person som spelar Benjamin i Torka aldrig tårar utan handskar. Kan det bli annat än bra? Ja, det kunde det. Det blev helt jävla freaking fantastiskt!
  Karin sade till mig under vår resa på Cypern att jag måste gå och se den och att den var en av de bästa svenska filmer hon någonsin sett. Karin Larsson må vara många saker men hon är ingen lögnare. Definitivt en av de bästa svenska filmerna någonsin! Take that, Stockholm!
  Den berömda göteborgshumorn var en central del i filmen, vilket uppskattades starkt av den här västsvenskan. Två favoriter var "jag snackade med en räka" som yttrades av huvudpersonen i ett mycket "högt" tillstånd och "det kom en katt i vägen, jag satte mig på en katt" när samma karaktär av misstag dödade sin farfars katt.
  Referenserna till Håkan Hellström-låtar och de som sjöngs i filmen fick mig att vilja ge ifrån mig små höga glädjetjut och applådera entusiastiskt. Minnena från barndomen var ständigt nära till hands och jag kunde inte sluta tänka på det faktum att min storasyster vaggade vår lillasyster till sömns med hjälp av Håkan Hellström...
  Till skillnad från vad Göteborg ofta få stå för blandades det in en hel del allvar i filmen också. Under en scen var jag tacksam att jag var på en biograf, omringad av folk, annars hade Niagarafallen varit en blek skugga mot de tårar jag hade producerat.
  Genom alla de här skämten, Håkan Hellström-referenserna och tårarna hittade jag dock en favorithändelse i filmen. Kanske uppskattade jag den mest för att jag är elfsborgare men den kommer definitivt att få en plats i bästa "dissa IFK-slagord". Den yttrades av huvudpersonen Pål, som är gaisare, när han ser några blåvittfans ute på stan "står det torsk på menyn på Ullevi när IFK spelar, eller?"

Video killed the radio star!

In my mind and in my car, we can't rewind we've gone to far!
  Konstigaste texten någonsin? Kanske, men vad som är ett faktum är att den till stora delar stämmer. Varför vet jag det här? Jo, för att jag var på bio i lördags.

Jättefint hjälpmedel för socialt missanpassade människor!

  Det är dock inte själva stjärnorna som har gått för långt, utan publiken! Det där var inte helt sant, Bella i Twilight skulle helt klart göra sig mycket bättre i radio än i tv.
  Biopubliken i de här dagarna borde ta sig en allvarlig funderare över om de i fortsättningen ska stanna hemma och lyssna på radio eller helt enkelt bara stanna hemma! Folk idag beter sig som om de var ensamma i salongen och det gör mig förbannad.
  Det hela inleddes ungefär 20 minuter innan filmen skulle börja i lördags då en mamma och hennes son skulle in på vår rad och tvunget behövde gå förbi där vi satt trots att det var helt tomt på andra sidan av våra sittplatser.
  De hade fått platserna precis bredvid oss. Lite olyckligt satt den mest lättretade personen, alltså jag, närmast dem. Där satt de sedan förnöjt kvar och pratade vitt och brett under hela filmen trots att de hade ungefär 20 lediga platser bredvid sig!
  Att de sedan åt popcorn ur varsin bärkassarna och borstade bort smulorna från händerna i samma ljudnivå som när en pubertal tonåring inser att man kan ta ut sina aggressioner på ett trumset, är en helt annan historia.

Mer lämpade för radio är tv kanske?

  Förutom dessa charmerande människor som satt på vår rad hade folk under filmen ett otroligt behov av att springa ut och in ur salongen.
  Det här fick mig att fundera på de jobbigaste människorna jag har upplevt under mina biovistelser. Jag har sammanfattat mina favoriter.
1. På biografen i Borås satt en kvinna och stickade precis bakom mig under filmen! Otroligt irriterande ljud och om det är så jävla noga med att den där tröjan eller mössan eller vad det nu är för skit som ska stickas blir klar, gå inte på bio då!
2. På biografen i Växjö var en kvinna uppenbart uttråkad av filmen satt därför och smsade under större delar av den. Vilket innebar ett ständigt skarpt ljus som störde alla de som faktiskt ville se filmen. Det hela blev inte bättre av att hon hade med sig en kartong med vindruvor som hon var tvungen att öppna och stänga ett par gånger i minuten under mycket högljudda former.
3. På en biograf i London där en kvinna verkade tro att hon hade en roll i filmen då hon hela tiden såg till att skrika ut de svar på skådespelarnas repliker som hon ansåg lämpliga.
Som sagt vad är det för fel på att sitta hemma och lyssna på radio?!
Här får ni låten också för att den är så jäkla go!
http://www.youtube.com/watch?v=W8r-tXRLazs

My house, in the middle of the street

Nu har det gått ungefär en och en halv vecka sedan jag flyttade in i min lägenhet här på campus. Efter ett tufft år i mörker, svält, sjukdomar, elände och misär som bunkern hade att erbjuda är det ett stort lyft i tillvaron. Bara det faktum att slippa stå på tå på sitt nattygsbord för att se dagsljus är en klar förbättring.
  När man flyttar in i sin första riktiga lägenhet inser man dock hur mycket runt omkring en man bara tar för givet ska finnas. Jag fick min första bomb släppt rätt i huvudet första kvällen när jag skulle gå och lägga mig. Plötsligt insåg jag att det inte fanns några rullgardiner att dra ned över fönsterna. Någonting som i och för sig inte var ett jättestort problem vid 23-tiden på kvällen men däremot klockan halv sex på morgonen när jag vaknade och undrade varför det låg en stor orangeaktig matta över ansiktet kändes det som att rullgardiner hade varit en bra idé. För övrigt insåg jag inte att den orangea mattan var soluppgången som lyste in genom fönsterna förrän jag vaknade igen en timma senare.
  Problemen fortsatte när jag under andra dagen blev medveten om att jag varken äger någon dammsugare eller något duschdraperi.
  Att duscha utan duschdraperi går ganska bra om man bara står så långt in mot väggen som möjligt. Det blev ändå lite blött runt om i badrummet men ingenting som man inte kan torka upp med sockarna nästa gång man har vägarna förbi!
  Att dammsuga utan dammsugare är däremot svårare. Jag ska erkänna att jag inte är den renligaste personen i världen, jag tycker inte speciellt mycket om att städa men när det blir skitigt mår till och med jag dåligt. Innan jag hade lyckats skaffa en dammsugare fick jag istället ta till desperata åtgärder som att rulla en klädborste över golvet och torka av sockarna med en handduk innan jag tog på mig skorna.
  Den största tabben jag har gjort som lägenhetsboende inträffade dock idag. Efter ganska många timmars plugg och en hard core-shoppingrunda på stan med Linn, som för övrigt var mycket trevlig, var jag ganska trött och kände att jag behövde komma ut och få lite luft.
  Som vanligt tog jag på mig min svarta hoodtröja med ganska dåliga fickor som jag brukar ha när jag är ute och går. Eftersom fickorna är så små lade jag bara ned lägenhetsnyckeln och mobilen och gav mig av.
  Några hundra meter innan jag var hemma igen insåg jag att jag bara hade med mig lägenhetsnyckeln! Bara lägenhetsnyckeln! Vilket alltså innebar att jag inte skulle komma in genom porten om den var låst... Eftersom det var nollning förra veckan stod porten öppen hela tiden så att folk kunde springa ut och in och då gick jag ut på promenader hela tiden med bara en nyckel men under den här veckan har jag flera gånger kommit hem från skolan och porten har varit låst. Någonting som jag självklart inte tänkte på när jag gav mig iväg på min stärkande promenad.
  I lätt panik sprang jag sista biten under tiden tankarna på vad jag skulle göra OM porten var låst snurrade värre än ponnykarusellen på Liseberg i mitt huvud.
  De tankar som uppkommer i en människas sinne vid paniktillstånd är så korkade att man måste plocka fram skämskudden när man tänker på de i efterhand. Under de få minuterna som jag befann mig i det här tillstånden hann jag bland annat tänka "om porten är låst får jag sitta utanför och vänta tills någon kommer och öppnar imorgonbitti! Om porten är låst får jag sova bakom cyklarna i natt!" Om porten är låst får jag gå in i soprummet över natten och sova där! Om porten är låst, kan jag öppna den med min lägenhetsnyckel då?"
  Dessa briljanta idéer var alltså de som jag lyckades producera i den här krissituationen. Aldrig någonsin tänkte jag tanken att ringa till hyresbolaget eller gå hem till någon av mina kompisar på campus och fråga om de kunde hjälpa mig. Istället funderade jag på om jag kunde sova i soprummet... Som låses upp med portnyckeln...
  Hur som helst slutade den här historia lyckligt då någon smart jäkel hade ställt upp dörren på vid gavel och jag kunde utan problem bara vandra in. Jag har nu också lärt mig att det är viktigt att ta med sig alla nycklar när man går hemifrån.
  Trots några små skavanker och missöden har jag alltså kommit i ordning bra i min nya lägenhet och börjar trivas ordentligt. Nu saknas egentligen bara två stora saker innan det blir ett riktigt hem, en tv och en flaska rödvin!