Let's get physical!

Det här med gym är speciella grejer. Ett ställe där man helt och hållet får ta ut alla krafter man har tills man svettas och flåsar värre än ett paket bacon i en alldeles för varm stekpanna. Och det finaste med det är att man får göra det tillsammans med massor av andra människor som man inte känner överhuvudtaget.
  I vanliga fall tycker jag att det är en helt fantastiskt känsla att få pusta ut ett långt stön offentligt efter ett hårt träningspass. Jag menar, hur ofta kan man göra det på en allmän plats utan att få allas misstänksamma blickar på sig...?
  Hela fasaden krackelerar dock lite när man lyckas totalt göra bort sig på ett gym. I söndags gjorde jag min första riktiga tabbe på gymmet här på campus. Det var under det stenhårda multipasset som jag blev alldeles för väl medveten om att jag hade ätit och druckit för dåligt under dagen. Jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig ned en stund och skämmas. Att sitta still och tyst under ett träningspass är ungefär lika konstigt som att göra det motsatta under en gudstjänst. Jag fick utstå ett antal "är du klen, eller?"-blickar och kände mig lite lätt förbannad när jag gick från gymmet.
  Som om det inte skulle vara nog att skämma ut sig en dag på gymmet så blir det inte bättre när man gör det nästa dag igen. Och dessutom värre.
  Igår begav jag mig till gymmet lite tidigare för att köra konditionsträning innan passet. Det var självklart fullt med folk i konditionsavdelningen och jag fick vänta en liten stund innan jag fick något löpband.
  När jag väl kommit upp på det här löpbandet inser jag att det är någon ny sort som jag aldrig har provat förut och ägnar ungefär tio minuter åt att febrilt trycka på alla knappar innan det rullar som jag vill. Sedan går det högst fem minuter innan det är dags för nästa totaltabbe.

Träna i grupp är roligt!

  Jag hade placerat min mobil längst fram på löpbandet och sladden till hörlurarna hängde fritt i luften. Eftersom jag trots allt känner mig själv tillräckligt väl vid det här laget borde jag ha fixat någon form av barnsäkerhetanordning på den hängande sladden, men icke! När jag lyfte handen för att klia mig i ansiktet råkade jag självklart fastna i sladden på vägen. Mobilen gjorde en piruett i luften och landade på löpbandet för att sedan åka iväg bakåt och hamna under själva löpbandet. Hörlurarna följde med samma väg och slungades bakåt i väggen innan även de försvann ned under löpbandet.
  Jag fick sedan, i ett totalt skämseltillstånd gräva fram mobilen och hörlurarna under löpbandet för att snart inse att en del av hörlurarna var försvunna. När jag letat en liten stund skämdes jag så pass mycket att jag bestämde mig för att det gick att köpa nya delar till hörlurarna och gick därifrån. Jag hann bara upp för trappan innan jag insåg att jag hade glömt min vattenflaska på bandet och var tvungen att vända och gå ned igen.
  Idag har jag valt att inte gå och träna utan att titta på fotbollen istället, i hopp om att när jag återvänder imorgon kommer alla ha glömt bort vad som hände!