Give my heart a break

Under en biologilektion i nian lärde jag mig att hjärtat har ett begränsat antal slag det kan slå under en livstid. I min klass satt då 25 elever och kände en liten smula panik stiga i bröstet innan vår lärare hade hunnit försäkra oss om att det är så pass många slag att vi inte behövde oroa oss för de plötsligt skulle ta slut.
  Just nu sitter jag ändå och tänker på om hjärtats slag faktiskt kan ta slut? Om det är så att tillräckligt mycket panik, sorg och ångest kan få hjärtat att utnyttja alla slag alldeles för tidigt i livet? Ibland tror jag nästan det. Att människor som upplevt många svåra motgångar dör tidigare mer på grund av att kroppen inte orkar mer än av någon annan orsak.
 Jag kan inte säga att jag är en person som upplevt många svåra motgångar i livet. Jag är däremot en person som ofta hamnar i svackor och nedstämdhet. Som om jag har svårt att vara glad under längre stunder.
  Ibland tänker jag på Lisa Nilssons låt Himlen runt hörnet där hon sjunger om att det var hennes tur att få bli lycklig och träffa någon som visste vad hon behövde. Jag undrar om det någon gång blir min tur? Så många gånger har jag önskat att det skulle vara min tur men det verkar aldrig som att det blir så. Varje gång jag börjar närma mig någon som verkar kunna bli just den personen som vet vad jag behöver ser livet till att ta en vändning och slita oss isär från varandra.
  Kanske är det så att hjärtat har ett begränsat antal slag att slå. Kanske finns det de som dör av att just deras hjärta hade för få. Men någonstans i kroppen verkar det också finnas en mekanism som tvingar oss att fortsätta leva även när vi helst inte vill det längre. Någonstans inom oss finns det något säger åt vårt hjärta att dess slag inte är räknade ännu. Utan att vi kanske bara behöver ge det en paus från sorgen en liten stund.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...

Om någon skulle göra en film om mitt liv skulle Lars Winnerbäcks låt Jag får liksom ingen ordning på mitt liv vara det perfekta soundtracket. Den strofen beskriver precis hur jag känner mig just nu. När jag skrev förra söndagen kändes det som att hela mitt liv var över, som att jag aldrig skulle kunna få kraften att komma tillbaka igen. När jag skrev den 17 januari däremot var jag på strålande humör och tyckte att allt gick och skämta om, även alla dumma saker jag hade gjort.
  Egentligen svänger mitt humör väldigt mycket snabbare än på två-tre veckor. Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har ingen som helst kontroll över hur jag mår. Den här dagen började ganska bra. Jag var och tränade, pluggade en stund och kände sedan för att göra någonting roligare.
  Det gick på mindre än en timma från att jag var högt uppe på toppen och stod framför hallspegeln och dansade och provade mina finaste klänningar, kände mig till och med ganska snygg, till att jag satt vid skrivbordet och storgrät. Vad som hände eller när det verkligen hände, vet jag inte.
  Det känns inte så bra att det här kan komma så plötsligt. Det kan bli svårt att hantera om en sådan dipp kommer vid något olägligt tillfälle.
  Kanske är det normalt att känna sig här och till och med vanligt. Personligen hade jag dock helst bara velat ligga på stabil nivå så att jag antingen kunde vara glad eller göra någonting konkret åt det.
  En annan helt fantastisk låt som innehåller en strof som väldigt mycket sammanfattar mitt liv just nu är Fleetwood Macs Landslide. Där sjunger dem Can I handle the seasons of my life? Well, as it turns out; no.

I wish I could tie you up in my shoes,

Make you feel unpretty too.

Den tolfte oktober 2011 inledde jag ett blogginlägg på exakt samma sätt som det jag just nu skriver på. Efter ett och halvt år hoppades jag på att den känslan som de orden förmedlar hade förändrats. Tyvärr ser inte fallet ut så.
  Jag har haft stora förhoppningar om att livet ska bli bra för mig. Om att saker ska förändras och jag ska få känna mig nöjd och glad över situationen jag befinner mig i. Jag kan inte längre räkna gångerna livet har svikit  mig. Efter så här lång tid har jag därför börjat sluta hoppas.
  Att känna sig "unpretty" är någonting som jag har upplevt hela mitt liv och nu tror jag den fulheten har trängt hela vägen in i min själ och gjort mig ful utifrån och in. Jag ser inte längre någon mening med det hela. När jag fortfarande bara kände mig ful på utsidan kunde jag i alla fall kämpa för att folk skulle se det vackra inom mig. Nu känns det som att till och med det har försvunnit. Jag känner mig som en hemsk människa, som om jag inte bryr mig om någon eller något.

Under många har jag försökt klara mig igenom vardagen genom att intala mig själv att duger, att jag faktiskt räcker till. Jag har dock aldrig riktigt trott på det.
  Nu har jag spenderat oräknliga timmar på gymmet utan att se det resultat jag vill ha. Spegeln är min värsta fiende och jag hatar allt jag ser där. Likaså har jag lagt enormt mycket tid åt skolarbete utan att hamna på den utbildningen eller jobbet jag verkligen ville ha. Och vad det gäller vilken stad jag vill vara i har jag testat de flesta med ingenting annat än besvikelse kvar.
  Livet har varit en stor besvikelse för mig och det verkar inte som det kommer bli bättre. Någon gång hörde jag någon säga "I spend five minutes of every day to rip myself apart and then it takes the rest of the day to put myself back together again". De orden har funnits med mig sedan den dagen jag hörde de och jag har försökt leva efter dem, nu känns mer som att jag ägnar hela dagarna åt att slita mig själv i stycken och jag bryr mig aldrig om att plocka ihop de trasiga delarna. Och varför gör jag inte det? För att jag alltid hamnar i samma situation ändå.

Always find myself in the position that makes me feel so damn unpretty.