Under en biologilektion i nian lärde jag mig att hjärtat har ett begränsat antal slag det kan slå under en livstid. I min klass satt då 25 elever och kände en liten smula panik stiga i bröstet innan vår lärare hade hunnit försäkra oss om att det är så pass många slag att vi inte behövde oroa oss för de plötsligt skulle ta slut.
Just nu sitter jag ändå och tänker på om hjärtats slag faktiskt kan ta slut? Om det är så att tillräckligt mycket panik, sorg och ångest kan få hjärtat att utnyttja alla slag alldeles för tidigt i livet? Ibland tror jag nästan det. Att människor som upplevt många svåra motgångar dör tidigare mer på grund av att kroppen inte orkar mer än av någon annan orsak.
Jag kan inte säga att jag är en person som upplevt många svåra motgångar i livet. Jag är däremot en person som ofta hamnar i svackor och nedstämdhet. Som om jag har svårt att vara glad under längre stunder.
Ibland tänker jag på Lisa Nilssons låt Himlen runt hörnet där hon sjunger om att det var hennes tur att få bli lycklig och träffa någon som visste vad hon behövde. Jag undrar om det någon gång blir min tur? Så många gånger har jag önskat att det skulle vara min tur men det verkar aldrig som att det blir så. Varje gång jag börjar närma mig någon som verkar kunna bli just den personen som vet vad jag behöver ser livet till att ta en vändning och slita oss isär från varandra.
Kanske är det så att hjärtat har ett begränsat antal slag att slå. Kanske finns det de som dör av att just deras hjärta hade för få. Men någonstans i kroppen verkar det också finnas en mekanism som tvingar oss att fortsätta leva även när vi helst inte vill det längre. Någonstans inom oss finns det något säger åt vårt hjärta att dess slag inte är räknade ännu. Utan att vi kanske bara behöver ge det en paus från sorgen en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar