Make you feel unpretty too.
Den tolfte oktober 2011 inledde jag ett blogginlägg på exakt samma sätt som det jag just nu skriver på. Efter ett och halvt år hoppades jag på att den känslan som de orden förmedlar hade förändrats. Tyvärr ser inte fallet ut så.
Jag har haft stora förhoppningar om att livet ska bli bra för mig. Om att saker ska förändras och jag ska få känna mig nöjd och glad över situationen jag befinner mig i. Jag kan inte längre räkna gångerna livet har svikit mig. Efter så här lång tid har jag därför börjat sluta hoppas.
Att känna sig "unpretty" är någonting som jag har upplevt hela mitt liv och nu tror jag den fulheten har trängt hela vägen in i min själ och gjort mig ful utifrån och in. Jag ser inte längre någon mening med det hela. När jag fortfarande bara kände mig ful på utsidan kunde jag i alla fall kämpa för att folk skulle se det vackra inom mig. Nu känns det som att till och med det har försvunnit. Jag känner mig som en hemsk människa, som om jag inte bryr mig om någon eller något.
Under många har jag försökt klara mig igenom vardagen genom att intala mig själv att duger, att jag faktiskt räcker till. Jag har dock aldrig riktigt trott på det.
Nu har jag spenderat oräknliga timmar på gymmet utan att se det resultat jag vill ha. Spegeln är min värsta fiende och jag hatar allt jag ser där. Likaså har jag lagt enormt mycket tid åt skolarbete utan att hamna på den utbildningen eller jobbet jag verkligen ville ha. Och vad det gäller vilken stad jag vill vara i har jag testat de flesta med ingenting annat än besvikelse kvar.
Livet har varit en stor besvikelse för mig och det verkar inte som det kommer bli bättre. Någon gång hörde jag någon säga "I spend five minutes of every day to rip myself apart and then it takes the rest of the day to put myself back together again". De orden har funnits med mig sedan den dagen jag hörde de och jag har försökt leva efter dem, nu känns mer som att jag ägnar hela dagarna åt att slita mig själv i stycken och jag bryr mig aldrig om att plocka ihop de trasiga delarna. Och varför gör jag inte det? För att jag alltid hamnar i samma situation ändå.
Always find myself in the position that makes me feel so damn unpretty.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar