Ellens engelska eventyr, del 5

Hej Sverige! Just nu sitter jag på ett kafé i Kingston, mina jättegamla hemkvarter, och känner mig en aning vemodig. Trots att jag är jätteglad över att vara tillbaka i Kingston där jag spenderade mycket tid som 17-åring när lektionerna på svenska skolan var slut och läxorna var gjorda, eller i alla fall inte längre i väskan, kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är en ynka vecka kvar tills jag åker hem.
  Dagen igår var tråkig och väldigt frustrerande. Jag hade fått för mig att Brixton och Croydon skulle vara trevliga platser att besöka men efter att ha irrat runt i fula kvarter utan att se någonting annat än slitna bostadshus och nedklottrade bilder av David Cameron i flera timmar kände jag ingenting annat än besvikelse. Även London har sina baksidor tydligen.
  Den här upplevelsen fick mig att längta hem. Inte hem till Sverige dock utan hem till Richmond, Twickenham och alla andra delar av London som jag bara älskar. För jag har, under snart fem veckor, spenderat vardagarna på en förskola där jag för första gången på tre år har kunnat se mig själv jobba med det jag utbildar mig till.
  Det jag har upplevt under de här veckorna är någonting som litegrann har skakat om hela min värld. Jag har skrattat hejdlöst för mig själv åt hur engelska treåringar berättar med en perfekt brittisk accent att när de kommer hem från förskolan ska de ha quiet time, jag har blivit kallad Silly Ellen när min engelska blivit lite försvenskad och jag använt felaktiga uttryck och fått lära mig att man inte får scribble på sina teckningar.
  Samtidigt har det varit tuffa veckor. Att jobba 9-17 varje dag på en förskolan man aldrig tidigare besökt med massor av människor man aldrig träffat och som inte ens pratar samma modersmål som man själv gör har sina svåra stunder. Jag har i princip varit förkyld sedan jag landade i London och det finns enorma spindlar i huset jag bor i och jag har nog aldrig upplevt ett så smutsigt boende i hela mitt liv.
  Trots allt det här finns det få känslor som gör mig så glada som att gå lägga mig på kvällarna och veta att när jag vaknar nästa dag är jag i London. Kanske är det därför jag känner mig lite vemodig när jag tänker på att jag om en vecka inte befinner mig i den här underbara staden längre.

Ellens engelska eventyr, del 4

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på jättelänge och jag borde ha skrivit varje dag i princip med tanke på hur mycket som händer här. Eftersom jag har varit hemma för sjukdom idag, min förkylning går nämligen aldrig över, hade jag tid att göra det jag skulle innan dagen var över och därför tid över till att skriva.
  Som sagt att vara förskollärarstudent i London är väldigt intensivt och stressigt, framför allt när man inte ens får ha lugna helger. Förra helgen hade jag nämligen besök från Sverige av inga mindre än pappa och Stina.
  Under två och en halv dag hann vi, mer eller mindre, med hela Londons innerstad, alla dess sevärdheter och flera koppar kaffe på olika brittiska kafékedjor. Bland annat fick vi bevittna en mycket originellt klädd herre som hade som jobb att dansa på ett löjligt sätt, helt täckt i den brittiska flaggan, utanför Cool Britannia på Piccadilly Circus. Mycket märklig upplevelse.
  Vi var på musikal och fick uppleva hur det känns att inte få något blod ned till fötterna då sätena i lokalen var så tätt placerade att man inte kunde sitta på ett normalt sätt. Vi hälsade även på drottningen, som var hemma när vi var där men bjöd inte in oss, väldigt dålig stil! Stina älskade alla Londons parker eftersom de är fulla av duvor och andra roliga fåglar och jag hittade ett megastort Monki på Carnaby Street.
  Även den här helgen har jag tillbringat inne i Londons centrala delar. Tillsammans med Alison från Luxemburg, som hyr rummet bredvid mig, tog vi oss sakta fram över Oxford Street i lördags och önskade litegrann att vi hade valt en annan dag att åka dit. Alison drog med mig in på Victoria Secret i ungefär en timma, inte riktigt min stil så jag blev ganska uttråkad efter ett tag och passade väl in bland alla ditsläpade pojkvänner och makar som kantade butikens väggar.
  Senare under dagen hämnades jag dock genom att gå en grundlig runda på Monki, inte helt och hållet till Alisons glädje men vi hade ändå en trevlig dag som avslutades med middag på Pizza Hut med Piccadilly Circus som utsikt.
  I söndags visade jag Westfields för Alison. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är ett helt enormt shoppingcenter, förmodligen Europas största. Alison köpte några presenter till nära och kära hemma och var nöjd med det medan jag köpte sushi och öl till mig själv, senare på puben, och var oerhört nöjd med det.
  Vi tog även en pubrunda igår tillsammans eftersom Alison aldrig varit på pub innan i söndags och det är ju någonting man inte får missa när man besöker Storbritannien. Själv känner jag nu en stor lust att besöka varje pub i hela London och hoppas att tiden som är kvar kommer att räcka.

Ellens engelska eventyr, del 3

God eftermiddag Sverige och hoppas att ni har lika fint väder som vi har! I London är det nämligen sol idag för första gången sedan 1941, typ... Nu är den dock på väg bort igen men det var roligt så länge det varade!

  När det för en gångs skull är soligt i London kan man inte göra annat än att gå och sätta sig i parken för att sola. Trots att jag svettades som en minigris och att min förkylning aldrig vill släppa, vilket nu gör så att jag låter som att jag har kedjerökt sedan födelsen, vägrade jag ge upp och gå tillbaka in igen.

  Det var dock otroligt trevligt att sitta i solen och titta på när alla hundar i hela södra London, jag har på fullt allvar aldrig sett så många hundar på ett och samma ställe förut, sprang runt och lekte i parken samtidigt som deras ägare log vänligt och hälsade glatt på mig eftersom den konstanta solförmörkelsen över London hade lättat för några timmar. Det var inte förrän en man kom fram till mig och berättade att jag inte borde ha båda hörlurarna i öronen när jag satt i parken eftersom det hände att unga tjejer blev överfallna där, när de inte var uppmärksamma, som jag kände att det var dags att röra på sig.

  Även under gårdagen glimtade solen till i några sekunder bara för att försvinna lika fort igen. Under just de cirka 5 sekunderna var jag, lämpligt nog, på väg till kaféet där jag skulle möta upp några andra svenskar för att fika tillsammans.

  Det var dock en ren slump att jag tillslut hittade fram till kaféet, som självklart var stängt, eftersom jag gick otroligt mycket vilse på de 200 meterna det var mellan tunnelbanan och kaféet. Istället gick jag en lång omväg längs med Southbank och runt The Globe. Jag råkade dessutom hamna på världens längsta och mest stillsamma gata som låg precis bakom Southbank och innehöll otroligt fina bostadshus dit jag planerar att flytta någon gång i framtiden.

  När jag slutligen hittat till kaféet och mött upp de andra svenskarna gick vi i gemensam marsch till Costa Coffee för att fika där istället. Det var mycket trevligt att få träffa lite nytt folk och dessutom få prata svenska i några timmar.

  På vägen hem gick jag vilse igen. Den här gången var det dock på Waterloo Station, som är så löjligt stor att hela Sveriges befolkningen nästan skulle kunna bosätta sig där. För när det finns 20 perronger som alla är märkta South West Trains finns det en viss risk att man råkar hamna vid fel South West Trains-perrong.

  Euforisk, som jag var, över att ha hittat de elektroniska tavlorna som visade att jag var i rätt del av stationen gick jag igenom spärrarna och började leta efter spår 19. Efter att ha vandrat i ungefär 15 minuter fram och tillbaka och upp och ned längs med spåren var jag dock inte lika glad längre. Eftersom spåren bara visade skyltar mellan 1-10 började jag fundera på om jag hade läst fel och egentligen skulle åka från spår 9 eller om jag helt enkelt bara skulle vänta någonstans i mitten av alla spår och hoppas på att rätt tåg så småningom stannade i närheten av mig.

  Min idé var självklart fullständigt korkad och helt lönlös. När en av vakterna på stationen kom fram till mig och frågade om jag var vilsen kändes det inte helt rätt att dra till med lögner som "nej, jag tittar bara på utsikten" eller "nej, jag är tågrälsfantast och studerar materialet i rälsen". Istället kunde jag bara erkänna att jag inte hade någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen. Vakten verkade tycka väldigt synd om den förvirrade svenska tjejen som gick fram och tillbaka mellan spåren och visade mig därför, personligen, till rätt spår och erbjöd sig dessutom att bjuda mig på kaffe eftersom jag precis missat det tåget jag skulle tagit och nu fick vänta på nästa.

  Efter en hel del förtvivlan slutade ändå resan på rätt tåg och med en gratis kaffe latte i handen. Sedan gick lite fel när jag skulle till bussen från tåget också men det var så lite att det knappt märktes.

Ellens engelska eventyr, del 2

Innan jag kan berätta om mina nya galna upptåg i London måste jag börja med det absolut viktigaste för dagen. Grattis på födelsedagen Håkan Hellström! Din musik går just nu varm i mina hörlurar och kommer att göra så länge jag lever.

  Då så var det dags för mig att ta över. Idag skulle jag ha gjort min fjärde och sista dag för veckan på förskolan men har tyvärr drabbats av den irriterande och alltid opassande folksjukdomen förkylning. Efter en förfärlig gårdag med muskelvärk, halsont och yrsel mår jag idag betydligt bättre men ändå långt ifrån bra.

  De senaste två dygnen har jag ägnat åt sova eller vila ungefär 99% av tiden och börjar därför bli smått frustrerad över att endast se insidan av mitt sovrum och tänker ge mig ut i eftermiddag på en kort promenad fram och tillbaka till Sainsbury's, vilket är motsvarande ICA i Sverige.

  Men nu ska vi inte falla ned i bitterhetens djupa träsk utan istället vill jag berätta lite om hur en förskola kan se ut i Storbritannien.

  Med viss besvikelse över att barnen inte bar skoluniform anlände jag i tisdags till förskolan för min andra dag och fick uppdraget att vara med gruppen tweenies den dagen. Barnen på förskolan är uppdelade i tre grupper där de yngsta kallas toddlers och har en egen lokal medan tweenies och preschool delar en större lokal.

  Barnen i tweenies är mellan ungefär 1,5 år till 2,5 år gamla och dagarna för dem ser ganska lika ut som för svenska förskolebarn med den stora skillnaden att de blir bedömda.

  Som svensk hugger det lite i hjärtat när en tvååring får time out och måste sätta sig i "the corner" för att barnet inte satt ordentligt i samlingen men det heter ju att ta seden dit man kommer så jag fick bara svälja mina svenska normer och anpassa mig. Positiv och negativ förstärkning används väldigt mycket och lärarna pratar om barnen som mer eller mindre clever, även när barnen är med.

  Trots att jag är lite omtumlad av de första två dagarna i brittisk förskola tycker jag inte att allt är negativt. Istället finns det en hel del saker som svenska förskolor skulle kunna lära från Storbritannien.

  Jag blev väldigt förvånad när jag steg in på förskolan första dagen och möttes av chefens kontor precis innanför dörren. I hallen där barnen hänger sina kläder sitter också "the manager" för förskolan och träffar därför barnen, föräldrarna och personalen dagligen.

  En annan sak som var väldigt positivt överraskande för mig var att förskolan har en egen kock som lagar all mat från grunden med färska råvaror. Det är kanske inte så annorlunda för oss svenskar egentligen men som gammal Londonbo med tidigare erfarenhet av engelska skolor förväntade jag mig mackor på vitt bröd och en påse chips till lunch. Dessutom får barnen lagad mat även till mellanmål eller tea time som det heter här för det är ju trots allt Storbritannien. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv när jag fick veta att förskolan har tea time varje dag, som dock inte består av te på något sätt.

  I övrigt rullar livet i London på bra och jag hoppas att jag snart är frisk från den här jobbiga förkylningen. Jag kommer dock, med all sannolikhet, att bli påkörd vilket dag som helst eftersom jag glömmer varje gång jag går ut att bilarna kommer från vänster i det här landet.

Ellens engelska eventyr, del 1

Efter många månaders planering, förväntan och förberedelser anlände jag äntligen till London i lördagskväll.

  Planet från Landvetter var ungefär 20 minuter försenat men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade en relativt smärtfri resa över till London. Det hela började med att en äldre svensk man, på flygplatsen, gick in i min väska och blev orolig för att jag hade flaskor i den som han hade råkat göra sönder. När jag då svarade att jag reser lagligt blev mannen helt förstörd och undrade om det var olagligt att dricka sprit. Efter det hade vi en lång konversation om allt mellan himmel och jord och det slutade med att både han och hans fru önskade mig lycka till inför, vad de ansåg, mitt helt fantastiska initiativ att åka till London för fem veckors praktik.

  Flygresan över gick bra förutom lite turbulenser, en ganska äcklig men gratis macka och lite illamående vid landningen. Det var dock väldigt vackert att flyga in över London i mörker och se hur den enorma staden bredde ut sig under planet.

  På Heathrow gick jag fel tre gånger inom en radie av cirka 200 meter när jag skulle till tullen för att visa upp mitt pass. Tillslut hamnade jag i kön för EU-medlemmar och kunde snabbt och enkelt ta mig igenom tullen ned till bagagebanden där min väska dök upp på bandet i samma stund som jag hittat skylten med Gothenburg.

  Efter det var det dags för en bussresa från Heathrow till dit jag skulle bo tillsammans med Londons samlade skara av fyllon och packade ungdomar. Det tog mig nästan hela bussresan, som fylldes av irriterade miner och tankar från mitt håll om varför folk var så fulla den här tiden på dygnet, innan jag insåg att det var lördagkväll och därför fullt naturligt.

  Jag hamnade tillslut på rätt gatan men ägnade först ungefär 10 minuter åt att leta efter husnumret. Väldigt frustrerad över att husen gick direkt från 141 till 145 hittade jag tillslut en liten skylt med siffrorna 143 och kunde knacka på till mitt kommande hem.

  Jag bor nu hos en kvinna som heter Carla i husets minsta rum i ett väldigt typiskt brittiskt hus. Alltså smalt, trångt, slitet, kallt och utan någon normal temperatur på vatten men i övrigt känns det toppen!