”Jag mår bra men jag har lite problem med att hitta en balans i att vara galen, känslig, för elak och för snäll på samma gång”.

Den vanligaste frågan som ställs i världen under en dag måste vara ”hur mår du?”. Det tycker jag säger en del om samhället vi lever i. Vår första instinkt när vi träffar en annan människa är att kolla så  att allt är okej med den personen.

   När man tittar på ytan kan det då låta som att människan är omtänksam och godhjärtad och det är nog precis den bilden vi vill ha av oss själva och varandra.

   Jag tror dock, alldeles för ofta, att det här bara är just yta. Normen som vårt samhälle har bestämt att vi ska leva efter men vi tänker nog sällan på vad som skulle komma fram om man började skrapa på ytan och ändra om normerna lite.

   Jag jobbar som förskollärare. Ett människoyrke. Mitt jobb är att vara en förebild för barn och ge dem rätt värderingar att ta med sig genom livet. Värderingar som handlar om medmänsklighet, omtanke och empati. Regeringen har bestämt att det här är mitt uppdrag som förskollärare för att göra barnen till goda samhällsmedborgare och jag kämpar varje dag med att göra verklighet av de här bestämmelserna.

När barnen kommer in på avdelningen på morgon har jag samma rutin med varje barn varje dag. Det första jag säger är god morgon och sedan frågar jag hur barnet mår. Från vissa barn förväntar jag mig inte att få något svar och från andra förväntar jag mig ett kort ”bra” innan de springer vidare in på avdelningen och sätter igång med någon lek som är tusen gånger roligare än att prata med mig.

   Till skillnad från när jag pratar med barnen förväntar jag mig alltid ett svar när jag ställer samma fråga till en vuxen. Men tyvärr är jag så pass trångsynt att det svar jag alltid räknar med är ”det är bra med mig”.

   Jag är dock övertygad om att jag är långt ifrån den enda som tänker på det här sättet. För även om vi människor är inpräntade med att alltid fråga hur andra mår är det oftast inte mycket mer än en rutin. Någonting vi ska göra varje dag, ungefär som att borsta tänderna eller äta frukost.

   Saker som man gör varje dag blir ju sällan så spännande. Jag fick en eltandborste i julklapp förra året och det är det mest spännande som någonsin hänt i min tandborstrutin genom livet. Numera får jag nöja med att byta borsthuvud någon gång då och då som spänning i vardagen.

   Eftersom den här frågan är så rutinmässig för oss människor lägger vi sällan så mycket vikt vid den, det gör inte jag i alla fall. För jag är lika inkörd i vanan att fråga hur någon mår som jag är att svara på den samma med ett enkelt ”det är bra”.

Tänk om någon människa någon gång skulle våga svara någonting helt oväntat på den frågan. Så otroligt obekväma vi skulle bli då.

   Vi har nog alla varit med om någon gång att få ett annat svar än det vi väntat oss dock. ”Nej, det är inte så bra idag” och helt plötsligt är vi lite obekväma. Och den personen som svarat så kan också bli lite obekväm och börja ta tillbaka sitt erkännande med några halvdåliga ursäkter om att ”det är nog inte så farligt” och ”jag har bara en dålig dag”.

   När någon frågar mig hur jag mår vill jag ibland bara säga som det är. ”Jag mår bra men jag har lite problem med att hitta en balans i att vara galen, känslig, för elak och för snäll på samma gång”.

   Jag undrar hur många som hade börjat skruva på sig besvärat eller skratta nervöst om jag på fullt allvar uppgav det svaret.

   Varför är vi så dåliga på prata om hur vi verkligen mår? Varför är det inte ett lika självklart ämne under fikarasten som bra böcker, helgplaner och nya tandborsthuvuden?

   Jag har inget bra svar på den frågan mer än att vårt samhälle har bestämt att vi måste må bra för att kunna fungera. För att samhället ska kunna fungera. Ett samhälle som vi alla är med och skapar och är lika skyldiga till.

Det händer ibland när jag berättar att jag jobbar som förskollärare att folk inte tar mitt yrke på allvar. Vissa tycker att det verkar vara ett simpelt jobb där man mest ser till att barnen överlever från morgon till kväll.

   När jag har riktiga dåliga dagar är jag glad när jag kommer hem om alla barnen faktiskt överlevde dagen, jag kan förresten lugna er med att inget barn har dött under mina arbetspass ännu.

   Andra dagar tycker jag att jag har världens svåraste jobb. Mitt uppdrag är att lära barn att tycka och tänka på rätt sätt utan att riktigt erkänna det rätt ut eftersom det finns ytterligare en norm i samhället som lär oss att alla människor har rätt till sina egna åsikter och värderingar.

   Så här fostras vi människor. Med ständiga tvetydigheter och pressen att vi måste fungera på ett visst sätt för att passa in i den värld vi lever i. Samtidigt som vi aldrig får glömma att alla människor är olika och det har man rätt att vara. Till en viss gräns i alla fall.

   När någon svävar ut och ger fel svar på frågan om hur de mår rubbas någon liten balans. Om personen sedan tar det ett steg längre och börjar få ångest, blir deprimerad och utvecklar ett självskadebeteende kan vi dock få problem. Då kan man inte längre svara att allt är bra och sedan fortsätta dricka sitt halvljumma kaffe och prata om vädret. Det är då vi måste våga ställa följdfrågor och inte bli obekväma av de svar som kommer.

Det är inte lätt att bryta gamla vanor och förväntningar men jag tror att vi måste försöka. Jag tror inte att människor är elaka, bara lite för inkörda i rutiner ibland.

   Jag tycker inte att det är fel att jag som förskollärare ska lära barnen att visa omtanke och empati men jag vet inte om jag alltid lär dem det på rätt sätt. Ibland får jag känslan av att det som är viktigt i samhället är ytan och det där första intrycket. Om jag frågar någon hur den personen mår visar det att jag är en människa som bryr mig om andra och då blir jag omtyckt. Eller? Om jag istället är en människa som bryr mig om vilket svar jag får och inte förväntar mig att det alltid är samma är jag kanske en mer ärlig och eftertänksam människa då? Är det det här jag ska lära barnen?

   Jag är kanske en helt värdelös förskollärare vissa dagar och en ännu sämre människa. Jag ställer samma fråga varje morgon och förväntar mig samma svar och ibland lyssnar jag knappt på svaret. Någon gång skulle jag kunna stanna upp och verkligen lyssna på det svar jag får och fundera över om det är helt ärligt och kanske till och med våga ställa en följdfråga, oavsett hur obekväm jag känner mig.

För även om jag inte är någon framtida nobelpristagare tror jag att jag har kommit underfund med en sak. Mående är mycket mer komplicerade och icke rutinmässiga saker än att byta borsthuvud på sin eltandborste.

That which doesn’t kill you gives you a lot of unhealthy coping mechanisms and a really dark sense of humor.

Det är nästan ett år sedan jag fick den här idén. Idén om att skriva en serie inlägg om min psykiska ohälsa. Idén började som ett litet diffust fantasifoster men sedan växte den sig större och starkare tills jag hade kommit över de där första ”nej, men kan man göra så” och ”vad ska folk tro om mig då” och insett att det kanske inte är en så dum idé ändå.

   Som så mycket annat försvinner dock goda idéer i all vardagsstress och framför allt försvinner tankar om psykisk ohälsa när man inte är mitt i det.

   Så slog det mig i tisdags när jag stod framför spegeln på vårdcentralens toalett att den där idén jag hade för ungefär ett år sedan är det kanske dags att göra verklighet av. För när jag tittade in i mina rödgråtna ögon och det där puffiga ansiktet som inte känts som mitt eget på flera månader kom jag att tänka på den där gamla klyschan som kittlar kräkreflexerna så starkt ”ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon”. Oavsett hur mycket jag avskyr klyschor är det verkligen dags att hjälpa någon nu. Det är dags att hjälpa mig själv. Det är dags att jag slutar vara så elak och nedvärderande mot mig själv och använder skrivandet som den terapi det en gång var för mig. Om någon annan också hittar någon liten tröst i mina ord är det bara en bonus men i första hand tänker jag göra någonting för att enbart gynna mig själv. Varsågoda att ta del av min självhjälp eller inte!

Var jag än har bott, med undantag för London, har jag flyttat med mig den där stora gosedjurstigern jag vann på Liseberg en sommar för 15 år sedan. Han går kort och gott under namnet Tiger och har blivit en del av mig som person. När folk kommer hem till mig är han bland det första de lägger märke till, vilket inte är så konstigt eftersom han är ungefär en meter hög och nästan lika bred, och han har varit föremål för diverse olämpliga fyllebilder.

   15 år är dock ett ganska långt liv för en tiger och det har börjat märkas på honom. Ena ögat sitter löst, öronen slokar och vadderingen i frambenen har sjunkit ihop och gjort att han har en ständig framåtlutning. Men jag älskar Tiger! Inte bara för att han har förgyllt flera av mina partybilder och varit en utmärkt kudde när soffan är upptagen utan för att han var min första mentala punching bag när livet kändes som tyngst.

De här svackorna började när jag 11 år och gick femman. Morgon efter morgon vägrade jag att gå till skolan. Fjorton år senare kan jag inte komma ihåg om det fanns någon specifik anledning till de här utbrotten men jag minns att jag kände mig utanför i klassen. Det kändes som att jag egentligen bara hade en riktig vän och hon var ändå alltid bättre än vad jag var på allting så att umgås med henne fick mig att må ännu sämre.

   Jag har vissa oklara bilder från ett tillfälle som ändå kommit att betyda mycket för mig. Det är bilden av en morgon när jag sitter på golvet vid köksbordet, jag kan till och med ha krupit in lite under det, och pappa sitter bredvid. Jag minns inte vad vi säger till varandra men jag är helt säker på att jag gråter. Jag vill inte gå till skolan den dagen, precis som alla andra dagar. Jag vill inte vara på det där stället där jag bara känner mig konstig, missanpassad, dålig och utanför. Jag vill bara stanna där hemma. Jag vill stanna på mitt rum, liggandes på golvet med min stora tiger och huvudet lutat mot hans hals.

   Jag vet inte varför just den dagen har satt sig fast i mitt minne för det var så de flesta av mina dagar såg ut under en period. Tiger låg på sidan på golvet och jag låg med ansiktet begravd i den billiga lågkvalité pälsen samtidigt som jag lät tårarna strömma.

   Redan då hade jag svårt för att bli tröstad av någon annan människa och mina problem med fysisk kontakt och att våga prata om mina känslor har fortsatt sedan dess.

   Varför jag har så svårt att vända mig till någon i min närhet när det börjar storma har jag aldrig riktigt förstått. Jag kommer inte ifrån någon trasig bakgrund, jag har inte blivit utsatt för något tragiskt övergrepp och jag lever inte i utkanten av samhället. Ändå hamnar jag i riktigt mörka perioder när jag inte ser någon utväg. När jag är som djupaste nere på botten låter jag inte någon komma fram till mig och jag tror inte att någon förstår.

   När jag har berättat om hur jag är som person, för den psykiska ohälsan ser jag som en del av min personlighet, får jag alltid en av två reaktioner. Antingen ryggar folk tillbaka och tycker att det är svårt eller obehagligt att prata om sådana ämnen eller så får jag frågan ”har det hänt något som gör att du har blivit sådan?” Eftersom jag inte har något konkret svar på den frågan tror jag att folk har väldigt svårt att veta hur de ska gå vidare därifrån och kanske är det just därför jag känner mig så missförstådd och ensam ibland. Kanske är det just därför en halt gammal gosedjurstiger med ett och ett halvt öga som funnits med sedan barndomen blir den bästa trösten.

   Nu var det många år sedan jag använde Tiger som mental punching bag. Han har stått overksam, men aldrig bortglömd, i hörnet av sovrummet sedan jag flyttade in i lägenheten. Det kanske är dags att plocka fram den bästa trösten från barndomen igen.

Ellens engelska eventyr, del 5

Hej Sverige! Just nu sitter jag på ett kafé i Kingston, mina jättegamla hemkvarter, och känner mig en aning vemodig. Trots att jag är jätteglad över att vara tillbaka i Kingston där jag spenderade mycket tid som 17-åring när lektionerna på svenska skolan var slut och läxorna var gjorda, eller i alla fall inte längre i väskan, kan jag inte låta bli att tänka på att det bara är en ynka vecka kvar tills jag åker hem.
  Dagen igår var tråkig och väldigt frustrerande. Jag hade fått för mig att Brixton och Croydon skulle vara trevliga platser att besöka men efter att ha irrat runt i fula kvarter utan att se någonting annat än slitna bostadshus och nedklottrade bilder av David Cameron i flera timmar kände jag ingenting annat än besvikelse. Även London har sina baksidor tydligen.
  Den här upplevelsen fick mig att längta hem. Inte hem till Sverige dock utan hem till Richmond, Twickenham och alla andra delar av London som jag bara älskar. För jag har, under snart fem veckor, spenderat vardagarna på en förskola där jag för första gången på tre år har kunnat se mig själv jobba med det jag utbildar mig till.
  Det jag har upplevt under de här veckorna är någonting som litegrann har skakat om hela min värld. Jag har skrattat hejdlöst för mig själv åt hur engelska treåringar berättar med en perfekt brittisk accent att när de kommer hem från förskolan ska de ha quiet time, jag har blivit kallad Silly Ellen när min engelska blivit lite försvenskad och jag använt felaktiga uttryck och fått lära mig att man inte får scribble på sina teckningar.
  Samtidigt har det varit tuffa veckor. Att jobba 9-17 varje dag på en förskolan man aldrig tidigare besökt med massor av människor man aldrig träffat och som inte ens pratar samma modersmål som man själv gör har sina svåra stunder. Jag har i princip varit förkyld sedan jag landade i London och det finns enorma spindlar i huset jag bor i och jag har nog aldrig upplevt ett så smutsigt boende i hela mitt liv.
  Trots allt det här finns det få känslor som gör mig så glada som att gå lägga mig på kvällarna och veta att när jag vaknar nästa dag är jag i London. Kanske är det därför jag känner mig lite vemodig när jag tänker på att jag om en vecka inte befinner mig i den här underbara staden längre.

Ellens engelska eventyr, del 4

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på jättelänge och jag borde ha skrivit varje dag i princip med tanke på hur mycket som händer här. Eftersom jag har varit hemma för sjukdom idag, min förkylning går nämligen aldrig över, hade jag tid att göra det jag skulle innan dagen var över och därför tid över till att skriva.
  Som sagt att vara förskollärarstudent i London är väldigt intensivt och stressigt, framför allt när man inte ens får ha lugna helger. Förra helgen hade jag nämligen besök från Sverige av inga mindre än pappa och Stina.
  Under två och en halv dag hann vi, mer eller mindre, med hela Londons innerstad, alla dess sevärdheter och flera koppar kaffe på olika brittiska kafékedjor. Bland annat fick vi bevittna en mycket originellt klädd herre som hade som jobb att dansa på ett löjligt sätt, helt täckt i den brittiska flaggan, utanför Cool Britannia på Piccadilly Circus. Mycket märklig upplevelse.
  Vi var på musikal och fick uppleva hur det känns att inte få något blod ned till fötterna då sätena i lokalen var så tätt placerade att man inte kunde sitta på ett normalt sätt. Vi hälsade även på drottningen, som var hemma när vi var där men bjöd inte in oss, väldigt dålig stil! Stina älskade alla Londons parker eftersom de är fulla av duvor och andra roliga fåglar och jag hittade ett megastort Monki på Carnaby Street.
  Även den här helgen har jag tillbringat inne i Londons centrala delar. Tillsammans med Alison från Luxemburg, som hyr rummet bredvid mig, tog vi oss sakta fram över Oxford Street i lördags och önskade litegrann att vi hade valt en annan dag att åka dit. Alison drog med mig in på Victoria Secret i ungefär en timma, inte riktigt min stil så jag blev ganska uttråkad efter ett tag och passade väl in bland alla ditsläpade pojkvänner och makar som kantade butikens väggar.
  Senare under dagen hämnades jag dock genom att gå en grundlig runda på Monki, inte helt och hållet till Alisons glädje men vi hade ändå en trevlig dag som avslutades med middag på Pizza Hut med Piccadilly Circus som utsikt.
  I söndags visade jag Westfields för Alison. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är ett helt enormt shoppingcenter, förmodligen Europas största. Alison köpte några presenter till nära och kära hemma och var nöjd med det medan jag köpte sushi och öl till mig själv, senare på puben, och var oerhört nöjd med det.
  Vi tog även en pubrunda igår tillsammans eftersom Alison aldrig varit på pub innan i söndags och det är ju någonting man inte får missa när man besöker Storbritannien. Själv känner jag nu en stor lust att besöka varje pub i hela London och hoppas att tiden som är kvar kommer att räcka.

Ellens engelska eventyr, del 3

God eftermiddag Sverige och hoppas att ni har lika fint väder som vi har! I London är det nämligen sol idag för första gången sedan 1941, typ... Nu är den dock på väg bort igen men det var roligt så länge det varade!

  När det för en gångs skull är soligt i London kan man inte göra annat än att gå och sätta sig i parken för att sola. Trots att jag svettades som en minigris och att min förkylning aldrig vill släppa, vilket nu gör så att jag låter som att jag har kedjerökt sedan födelsen, vägrade jag ge upp och gå tillbaka in igen.

  Det var dock otroligt trevligt att sitta i solen och titta på när alla hundar i hela södra London, jag har på fullt allvar aldrig sett så många hundar på ett och samma ställe förut, sprang runt och lekte i parken samtidigt som deras ägare log vänligt och hälsade glatt på mig eftersom den konstanta solförmörkelsen över London hade lättat för några timmar. Det var inte förrän en man kom fram till mig och berättade att jag inte borde ha båda hörlurarna i öronen när jag satt i parken eftersom det hände att unga tjejer blev överfallna där, när de inte var uppmärksamma, som jag kände att det var dags att röra på sig.

  Även under gårdagen glimtade solen till i några sekunder bara för att försvinna lika fort igen. Under just de cirka 5 sekunderna var jag, lämpligt nog, på väg till kaféet där jag skulle möta upp några andra svenskar för att fika tillsammans.

  Det var dock en ren slump att jag tillslut hittade fram till kaféet, som självklart var stängt, eftersom jag gick otroligt mycket vilse på de 200 meterna det var mellan tunnelbanan och kaféet. Istället gick jag en lång omväg längs med Southbank och runt The Globe. Jag råkade dessutom hamna på världens längsta och mest stillsamma gata som låg precis bakom Southbank och innehöll otroligt fina bostadshus dit jag planerar att flytta någon gång i framtiden.

  När jag slutligen hittat till kaféet och mött upp de andra svenskarna gick vi i gemensam marsch till Costa Coffee för att fika där istället. Det var mycket trevligt att få träffa lite nytt folk och dessutom få prata svenska i några timmar.

  På vägen hem gick jag vilse igen. Den här gången var det dock på Waterloo Station, som är så löjligt stor att hela Sveriges befolkningen nästan skulle kunna bosätta sig där. För när det finns 20 perronger som alla är märkta South West Trains finns det en viss risk att man råkar hamna vid fel South West Trains-perrong.

  Euforisk, som jag var, över att ha hittat de elektroniska tavlorna som visade att jag var i rätt del av stationen gick jag igenom spärrarna och började leta efter spår 19. Efter att ha vandrat i ungefär 15 minuter fram och tillbaka och upp och ned längs med spåren var jag dock inte lika glad längre. Eftersom spåren bara visade skyltar mellan 1-10 började jag fundera på om jag hade läst fel och egentligen skulle åka från spår 9 eller om jag helt enkelt bara skulle vänta någonstans i mitten av alla spår och hoppas på att rätt tåg så småningom stannade i närheten av mig.

  Min idé var självklart fullständigt korkad och helt lönlös. När en av vakterna på stationen kom fram till mig och frågade om jag var vilsen kändes det inte helt rätt att dra till med lögner som "nej, jag tittar bara på utsikten" eller "nej, jag är tågrälsfantast och studerar materialet i rälsen". Istället kunde jag bara erkänna att jag inte hade någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen. Vakten verkade tycka väldigt synd om den förvirrade svenska tjejen som gick fram och tillbaka mellan spåren och visade mig därför, personligen, till rätt spår och erbjöd sig dessutom att bjuda mig på kaffe eftersom jag precis missat det tåget jag skulle tagit och nu fick vänta på nästa.

  Efter en hel del förtvivlan slutade ändå resan på rätt tåg och med en gratis kaffe latte i handen. Sedan gick lite fel när jag skulle till bussen från tåget också men det var så lite att det knappt märktes.

Ellens engelska eventyr, del 2

Innan jag kan berätta om mina nya galna upptåg i London måste jag börja med det absolut viktigaste för dagen. Grattis på födelsedagen Håkan Hellström! Din musik går just nu varm i mina hörlurar och kommer att göra så länge jag lever.

  Då så var det dags för mig att ta över. Idag skulle jag ha gjort min fjärde och sista dag för veckan på förskolan men har tyvärr drabbats av den irriterande och alltid opassande folksjukdomen förkylning. Efter en förfärlig gårdag med muskelvärk, halsont och yrsel mår jag idag betydligt bättre men ändå långt ifrån bra.

  De senaste två dygnen har jag ägnat åt sova eller vila ungefär 99% av tiden och börjar därför bli smått frustrerad över att endast se insidan av mitt sovrum och tänker ge mig ut i eftermiddag på en kort promenad fram och tillbaka till Sainsbury's, vilket är motsvarande ICA i Sverige.

  Men nu ska vi inte falla ned i bitterhetens djupa träsk utan istället vill jag berätta lite om hur en förskola kan se ut i Storbritannien.

  Med viss besvikelse över att barnen inte bar skoluniform anlände jag i tisdags till förskolan för min andra dag och fick uppdraget att vara med gruppen tweenies den dagen. Barnen på förskolan är uppdelade i tre grupper där de yngsta kallas toddlers och har en egen lokal medan tweenies och preschool delar en större lokal.

  Barnen i tweenies är mellan ungefär 1,5 år till 2,5 år gamla och dagarna för dem ser ganska lika ut som för svenska förskolebarn med den stora skillnaden att de blir bedömda.

  Som svensk hugger det lite i hjärtat när en tvååring får time out och måste sätta sig i "the corner" för att barnet inte satt ordentligt i samlingen men det heter ju att ta seden dit man kommer så jag fick bara svälja mina svenska normer och anpassa mig. Positiv och negativ förstärkning används väldigt mycket och lärarna pratar om barnen som mer eller mindre clever, även när barnen är med.

  Trots att jag är lite omtumlad av de första två dagarna i brittisk förskola tycker jag inte att allt är negativt. Istället finns det en hel del saker som svenska förskolor skulle kunna lära från Storbritannien.

  Jag blev väldigt förvånad när jag steg in på förskolan första dagen och möttes av chefens kontor precis innanför dörren. I hallen där barnen hänger sina kläder sitter också "the manager" för förskolan och träffar därför barnen, föräldrarna och personalen dagligen.

  En annan sak som var väldigt positivt överraskande för mig var att förskolan har en egen kock som lagar all mat från grunden med färska råvaror. Det är kanske inte så annorlunda för oss svenskar egentligen men som gammal Londonbo med tidigare erfarenhet av engelska skolor förväntade jag mig mackor på vitt bröd och en påse chips till lunch. Dessutom får barnen lagad mat även till mellanmål eller tea time som det heter här för det är ju trots allt Storbritannien. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv när jag fick veta att förskolan har tea time varje dag, som dock inte består av te på något sätt.

  I övrigt rullar livet i London på bra och jag hoppas att jag snart är frisk från den här jobbiga förkylningen. Jag kommer dock, med all sannolikhet, att bli påkörd vilket dag som helst eftersom jag glömmer varje gång jag går ut att bilarna kommer från vänster i det här landet.

Ellens engelska eventyr, del 1

Efter många månaders planering, förväntan och förberedelser anlände jag äntligen till London i lördagskväll.

  Planet från Landvetter var ungefär 20 minuter försenat men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade en relativt smärtfri resa över till London. Det hela började med att en äldre svensk man, på flygplatsen, gick in i min väska och blev orolig för att jag hade flaskor i den som han hade råkat göra sönder. När jag då svarade att jag reser lagligt blev mannen helt förstörd och undrade om det var olagligt att dricka sprit. Efter det hade vi en lång konversation om allt mellan himmel och jord och det slutade med att både han och hans fru önskade mig lycka till inför, vad de ansåg, mitt helt fantastiska initiativ att åka till London för fem veckors praktik.

  Flygresan över gick bra förutom lite turbulenser, en ganska äcklig men gratis macka och lite illamående vid landningen. Det var dock väldigt vackert att flyga in över London i mörker och se hur den enorma staden bredde ut sig under planet.

  På Heathrow gick jag fel tre gånger inom en radie av cirka 200 meter när jag skulle till tullen för att visa upp mitt pass. Tillslut hamnade jag i kön för EU-medlemmar och kunde snabbt och enkelt ta mig igenom tullen ned till bagagebanden där min väska dök upp på bandet i samma stund som jag hittat skylten med Gothenburg.

  Efter det var det dags för en bussresa från Heathrow till dit jag skulle bo tillsammans med Londons samlade skara av fyllon och packade ungdomar. Det tog mig nästan hela bussresan, som fylldes av irriterade miner och tankar från mitt håll om varför folk var så fulla den här tiden på dygnet, innan jag insåg att det var lördagkväll och därför fullt naturligt.

  Jag hamnade tillslut på rätt gatan men ägnade först ungefär 10 minuter åt att leta efter husnumret. Väldigt frustrerad över att husen gick direkt från 141 till 145 hittade jag tillslut en liten skylt med siffrorna 143 och kunde knacka på till mitt kommande hem.

  Jag bor nu hos en kvinna som heter Carla i husets minsta rum i ett väldigt typiskt brittiskt hus. Alltså smalt, trångt, slitet, kallt och utan någon normal temperatur på vatten men i övrigt känns det toppen!