Tiden går och man blir äldre. På senaste tiden har jag på allvar börjat känna mig betydligt mycket äldre än jag gjort tidigare. För att inse att man blivit äldre har jag samlat ihop några tecken man kan hålla utkik efter.
1. Naturupplevelser
Helt plötsligt börjar man uppskatta naturen och vädret på ett helt annat sätt än tidigare. För några år sedan kunde jag ta en skogspromenad eftersom jag inte ville att någon skulle se mig osminkad... Nu går jag ut i skogen och tänker "det är så härligt att komma nära naturen".
2. Fascination av tid
Äldre människor, som jag, verkar ha en otrolig fascination och behov av att hela tiden prata om hur fort tiden går och hur allting ändrar sig. För några veckor sedan när det var fint väder kläckte jag ur mig en av de värsta pensionärskommentarerna i hela mitt liv "tänk att det bara var några månader sedan det var kallt och snö och man kunde inte vara ute, nu ligger vi här i bikini i solen! Är inte det fantastiskt?"
3. Musiksmaken förändras
I morse såg jag en av One Directions musikvideor på tv. De yngre barnen, alltså cirka 10 års åldern, gillar One Direction för att de är söta. Ungdomarna gillar de för att de är så töntiga och det går att skratta åt de. Jag, å andra sidan, gillar de för att de ser ut som trevliga och välvårdade unga män och jag tycker det så befriande att se att inte alla behöver hålla på med nakenhet och sex och annat otyg!
4. Överanvändning av ordet "trevligt"
Fraser yttrande av mig den senaste veckan som innehåller ordet trevligt; "Det ska bli så trevligt att ha knytkalas på lördag!" "Hade ni det trevligt på festen, ungdomar?" "Vad trevligt för mamma att hon ska gå på bio med sin väninna!" "Jag ser mycket fram emot att åka till Halmstad och titta på Gyllene Tider, det ska bli trevligt och jag tycker de gör trevlig musik!"
5. Dygnsrytmen förändras
Den sista är den absolut värsta och bevisade mycket för mig i gårkväll hur fruktansvärt gammal jag är. Vid tio i tolv igår gick jag och lade mig, då hade inte mamma kommit hem än från sin utekväll. Jag tänkte då tanken "var håller hon hus så här sent på kvällen?" innan jag skickade ett ledande sms om att jag nu gick och lade mig. Ungefär 20 minuter senare kom mamma hem och frågade mig hur kvällen hade varit. Då låg jag i min säng och läste en trevlig bok om en välvårdad och ickesexuell ung man som upplever naturen och fascineras av hur tiden förändras!
söndag 30 juni 2013
fredag 28 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 8: It's the final countdown, for you nice (non russian) family!
Åttonde och sista dagen. Senare under kvällen var det dags att återigen sätta sig på planet hem till det ständigt regnade landet i norr. Men först ett värdigt avsked av Turkiet.
Eftersom vi ännu inte hade köpt någonting att ta med oss hem begav vi oss in till staden för att besöka Marmaris stora basar, där alla av någon anledning var helt övertygade om att vi var en "nice family" och dessutom ryssar... Vi började med att ta lite att dricka på en restaurang inne i basaren där det jobbade cirka 42 personer på 5 bord som ändå inte lyckades organisera sin verksamhet. Kanske beroende på att ungefär 40 stycken av de mest ägnade sig åt att dricka te och röka.
När vi hade druckit upp gick vi några varv i basaren och efter en del prutande, mutande och upprörda försäljare som inte alls förstod hur vi kunde vilja betala så lite för ett sönderklippt lakan i batikmönster som tydligen skulle föreställa en sarong blev det i alla fall några fynd. Bland annat handdukar till mig och Stina, märkeströjor till stekaren (pappa) och body lotion till mamma.
Tanken var att vi skulle gå upp i fortet inne i Marmaris men det var stängt för dagen så vi fick åka tillbaka till hotellet istället och packa färdigt väskorna.
När kvällen närmade sig, närmade sig också resan hem. Bussresan till flygplatsen var i det långa loppet betydligt mycket lugnare för mina nerver än den hade varit på vägen dit. Den urblåsta blondinen som vi hade som guide på ditresan var nu förbytt till en mycket charmerande gotländsk guide som började med att ge halva bussen en hjärtattack genom att annonsera att just den bussen som vi satt på var bara för resenärer till Stockholm! Han ändrade sig dock ganska snabbt och lugnade oss med att det var ett skämt, vi som skulle till Göteborg fick också åka med.
Flygresan hem var i princip lika frustrerande som på vägen dit. En ful unge gick rakt in i mig i gången in till flygplanet och stod sedan kvar på exakt samma ställe! Folk låg ned i knät på den som satt bakom eftersom inte en enda svensk charterresenär klarar av sitta i upprätt läge mer än 15 sekunder på ett flygplan och när jag äntligen hade somnat ifrån alla ilska och frustration tändes hela planet upp med, vad som kändes som, extra starka spotlights för att vi skulle landa. Många barn på flygplanet började då att gråta och skrika så att deras föräldrar fick trösta dem. Jag ville också skrika och gråta men jag trodde inte att min förälder skulle vara så snäll mot mig då så jag avstod...
I väntan på väskorna kunde jag återigen konstatera att vissa människor inte borde vara tillåtna att resa eller överhuvudtaget vistas på allmänna platser. Att ställa sig fyra stycken personer så nära väskbandet som möjligt i en rad borde inte vara så svårt att räkna ut att man kommer skymma sikten för en väldigt massa människor! Det är inte heller okej att gå rätt in och någon och tränga undan den personen för att man själv inte ser så bra, framför allt inte med en stor ryggsäck på ena axeln som man använder till att meja ned korta, ilskna blondiner med!
För att sammanfatta det hela kan man alltså säga att jag överlag är nöjd med resan och att jag gärna vill göra om det, men nästa gång ska jag flyga privatplan!
Tack så mycket för en fantastisk resa Anna och pappa och tack till er som har läst och kommenterat! Om någon vill att jag ska skriva ytterligare en resedagbok är det helt okej att bjuda med mig på en resa när som helst ni önskar!
Åttonde och sista dagen. Senare under kvällen var det dags att återigen sätta sig på planet hem till det ständigt regnade landet i norr. Men först ett värdigt avsked av Turkiet.
Eftersom vi ännu inte hade köpt någonting att ta med oss hem begav vi oss in till staden för att besöka Marmaris stora basar, där alla av någon anledning var helt övertygade om att vi var en "nice family" och dessutom ryssar... Vi började med att ta lite att dricka på en restaurang inne i basaren där det jobbade cirka 42 personer på 5 bord som ändå inte lyckades organisera sin verksamhet. Kanske beroende på att ungefär 40 stycken av de mest ägnade sig åt att dricka te och röka.
När vi hade druckit upp gick vi några varv i basaren och efter en del prutande, mutande och upprörda försäljare som inte alls förstod hur vi kunde vilja betala så lite för ett sönderklippt lakan i batikmönster som tydligen skulle föreställa en sarong blev det i alla fall några fynd. Bland annat handdukar till mig och Stina, märkeströjor till stekaren (pappa) och body lotion till mamma.
Tanken var att vi skulle gå upp i fortet inne i Marmaris men det var stängt för dagen så vi fick åka tillbaka till hotellet istället och packa färdigt väskorna.
När kvällen närmade sig, närmade sig också resan hem. Bussresan till flygplatsen var i det långa loppet betydligt mycket lugnare för mina nerver än den hade varit på vägen dit. Den urblåsta blondinen som vi hade som guide på ditresan var nu förbytt till en mycket charmerande gotländsk guide som började med att ge halva bussen en hjärtattack genom att annonsera att just den bussen som vi satt på var bara för resenärer till Stockholm! Han ändrade sig dock ganska snabbt och lugnade oss med att det var ett skämt, vi som skulle till Göteborg fick också åka med.
Flygresan hem var i princip lika frustrerande som på vägen dit. En ful unge gick rakt in i mig i gången in till flygplanet och stod sedan kvar på exakt samma ställe! Folk låg ned i knät på den som satt bakom eftersom inte en enda svensk charterresenär klarar av sitta i upprätt läge mer än 15 sekunder på ett flygplan och när jag äntligen hade somnat ifrån alla ilska och frustration tändes hela planet upp med, vad som kändes som, extra starka spotlights för att vi skulle landa. Många barn på flygplanet började då att gråta och skrika så att deras föräldrar fick trösta dem. Jag ville också skrika och gråta men jag trodde inte att min förälder skulle vara så snäll mot mig då så jag avstod...
I väntan på väskorna kunde jag återigen konstatera att vissa människor inte borde vara tillåtna att resa eller överhuvudtaget vistas på allmänna platser. Att ställa sig fyra stycken personer så nära väskbandet som möjligt i en rad borde inte vara så svårt att räkna ut att man kommer skymma sikten för en väldigt massa människor! Det är inte heller okej att gå rätt in och någon och tränga undan den personen för att man själv inte ser så bra, framför allt inte med en stor ryggsäck på ena axeln som man använder till att meja ned korta, ilskna blondiner med!
För att sammanfatta det hela kan man alltså säga att jag överlag är nöjd med resan och att jag gärna vill göra om det, men nästa gång ska jag flyga privatplan!
Tack så mycket för en fantastisk resa Anna och pappa och tack till er som har läst och kommenterat! Om någon vill att jag ska skriva ytterligare en resedagbok är det helt okej att bjuda med mig på en resa när som helst ni önskar!
onsdag 26 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 7: Rule, Britannia! Britannia rule the waves!
Väntan och spänningen är nu över! Efter många dagar av hårt arbete har jag återigen satt mig tillrätta framför datorn för att fortsätta min berättelse i det Osmanska riket. Er väntan har inte varit förgäves, avslutningen är mycket stark om jag får säga det själv!
Vår sista riktiga dag i Turkiet blev en upprepning av den succé som följt från dagen i Icmeler. Vi tog alltså taxibåten från hamnen i Marmaris över till stranden i Icmeler.
Dagens last bestod bland annat av tre stycken mycket gentlemannamässiga unga brittiska män. De ägnade största delen av start och landgång med att hjälpa de äldre damerna i och ur båten. När vi steg av i Icmeler blev en dansk dam så överlycklig av det här vänliga beteendet att hon vände sig till sin man och sa "det var en ung man som tog mig i handen!"
Timmarna på stranden gick till största del åt att jobba på solbrännan en sista gång innan hemfärd. När vi var hemma igen och läckert bruna bestämde vi oss för att gå till en lite finare restaurang eftersom det var sista kvällen.
Vi satt uppe på terrassen till en av restaurangerna och blickade ut över Marmaris en sista gång och åt mycket god mat och hade det nöjsamt! När det sedan blev dags att betala insåg pappa dock att hans VISA-kort var försvunnit, vilket gjorde att vi fick betala kontant och sedan bege oss direkt tillbaka till hotellet för att leta efter det.
Eftersom vi var aningen stressade över att hitta kortet igen bestämde vi oss för att taxi hem. Någonting som visade sig vara en större omväg än om vi bara hade gått hem. Vår aningen otåliga taxichaufför hade nämligen inte tid att låta den lönnfeta engelsmannen framför oss betala innan han körde iväg utan började sakta krypa framåt tills han körde på engelsmannen. Det resulterade i ett raseriutbrott, likt en fjortis som fått en nagel avbruten, från engelsmannen där frasen "you fucking dick head" var en av de vänligaste...
Väntan och spänningen är nu över! Efter många dagar av hårt arbete har jag återigen satt mig tillrätta framför datorn för att fortsätta min berättelse i det Osmanska riket. Er väntan har inte varit förgäves, avslutningen är mycket stark om jag får säga det själv!
Vår sista riktiga dag i Turkiet blev en upprepning av den succé som följt från dagen i Icmeler. Vi tog alltså taxibåten från hamnen i Marmaris över till stranden i Icmeler.
Dagens last bestod bland annat av tre stycken mycket gentlemannamässiga unga brittiska män. De ägnade största delen av start och landgång med att hjälpa de äldre damerna i och ur båten. När vi steg av i Icmeler blev en dansk dam så överlycklig av det här vänliga beteendet att hon vände sig till sin man och sa "det var en ung man som tog mig i handen!"
Timmarna på stranden gick till största del åt att jobba på solbrännan en sista gång innan hemfärd. När vi var hemma igen och läckert bruna bestämde vi oss för att gå till en lite finare restaurang eftersom det var sista kvällen.
Vi satt uppe på terrassen till en av restaurangerna och blickade ut över Marmaris en sista gång och åt mycket god mat och hade det nöjsamt! När det sedan blev dags att betala insåg pappa dock att hans VISA-kort var försvunnit, vilket gjorde att vi fick betala kontant och sedan bege oss direkt tillbaka till hotellet för att leta efter det.
Eftersom vi var aningen stressade över att hitta kortet igen bestämde vi oss för att taxi hem. Någonting som visade sig vara en större omväg än om vi bara hade gått hem. Vår aningen otåliga taxichaufför hade nämligen inte tid att låta den lönnfeta engelsmannen framför oss betala innan han körde iväg utan började sakta krypa framåt tills han körde på engelsmannen. Det resulterade i ett raseriutbrott, likt en fjortis som fått en nagel avbruten, från engelsmannen där frasen "you fucking dick head" var en av de vänligaste...
onsdag 19 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 6: He abandonded me on a plane to Greece!
Det blev ingen flygresa till Grekland men dock en tur med flygbåt!
Tidigt den morgonen blev Anna och jag upphämtade med buss för att åka till hamnen och vidare mot Rhodos. När vi kom ned till hamnen blev vi väl medvetna om att vi var på väg att lämna landet. Det som vi hade tänkt skulle bli en lugn och trevlig dagsutflykt visade sig mer likna en flygplats med hög säkerhet.
Då vi tagit oss igenom passkontroll, säkerhetskontroll och taxfree fick vi gå ombord på den stor flygbåten, en båt som hoppar fram på vågorna, som skulle ta oss över till Grekland. Till min stora besvikelse var sjögången så lugn den dagen att det mer kändes som att sitta stilla i en vanlig fåtölj när golvet gungar lite under. Alltså som en vanlig fredagkväll!
Väl på Rhodos hade vi några saker vi ville hinna innan båten gick tillbaka igen på eftermiddagen. Bland annat vandrade vi runt i Gamla Stan i Rhodos stad och kunde ganska snart konstatera att grekerna är mer vana vid turister än vad turkarna är. Inkastarna och butiksbiträdena var betydligt mycket duktigare på engelska och därför också mer påstridiga.
Vi hittade i alla fall en restaurang att äta lunch på där personalen var lite vänligare. Anna beställde en moussaka och jag tog gyros med tzatsiki, vilket var det godaste jag åt under hela resan. Förlåt Turkiet! Jag blev dock väldigt glad eftersom jag nu har fått bekräftat för mig att grekisk mat är godast i hela världen och jag ska omedelbart konvertera till en mer grekisk livsstil! Opa!
Innan båtresan tillbaka till Marmaris hann vi också med att gå upp i klocktornet för att titta på utsikten över Rhodos stad, där vi dock höll på att fastna i trappan upp då en IQ-befriad rysk tjej hade ställt sig mitt i den ca 50 centimeter smala trappan för att ta kort ut genom en glugg. Vilket resulterade i att alla som försökte gå förbi fick trycka sig fram, helt utan att ryskan verkade notera att hon stod i vägen!
Vi gick också igenom borgen där dock stora delar var stängda på grund av renovering innan vi satte oss på båten tillbaka till Turkiet, som inte hoppade den här gången heller!
Kvällen avslutades sedan med turkisk afton på hotellet som bland annat innehöll turkisk mat, magdans och traditionell turkisk dans. Vi blev även bjudna på en gratis efterrätt av hotellet som ingen av oss riktigt förstod varför vi fick, men gott var det i alla fall!
Det blev ingen flygresa till Grekland men dock en tur med flygbåt!
Tidigt den morgonen blev Anna och jag upphämtade med buss för att åka till hamnen och vidare mot Rhodos. När vi kom ned till hamnen blev vi väl medvetna om att vi var på väg att lämna landet. Det som vi hade tänkt skulle bli en lugn och trevlig dagsutflykt visade sig mer likna en flygplats med hög säkerhet.
Då vi tagit oss igenom passkontroll, säkerhetskontroll och taxfree fick vi gå ombord på den stor flygbåten, en båt som hoppar fram på vågorna, som skulle ta oss över till Grekland. Till min stora besvikelse var sjögången så lugn den dagen att det mer kändes som att sitta stilla i en vanlig fåtölj när golvet gungar lite under. Alltså som en vanlig fredagkväll!
Väl på Rhodos hade vi några saker vi ville hinna innan båten gick tillbaka igen på eftermiddagen. Bland annat vandrade vi runt i Gamla Stan i Rhodos stad och kunde ganska snart konstatera att grekerna är mer vana vid turister än vad turkarna är. Inkastarna och butiksbiträdena var betydligt mycket duktigare på engelska och därför också mer påstridiga.
Vi hittade i alla fall en restaurang att äta lunch på där personalen var lite vänligare. Anna beställde en moussaka och jag tog gyros med tzatsiki, vilket var det godaste jag åt under hela resan. Förlåt Turkiet! Jag blev dock väldigt glad eftersom jag nu har fått bekräftat för mig att grekisk mat är godast i hela världen och jag ska omedelbart konvertera till en mer grekisk livsstil! Opa!
Innan båtresan tillbaka till Marmaris hann vi också med att gå upp i klocktornet för att titta på utsikten över Rhodos stad, där vi dock höll på att fastna i trappan upp då en IQ-befriad rysk tjej hade ställt sig mitt i den ca 50 centimeter smala trappan för att ta kort ut genom en glugg. Vilket resulterade i att alla som försökte gå förbi fick trycka sig fram, helt utan att ryskan verkade notera att hon stod i vägen!
Vi gick också igenom borgen där dock stora delar var stängda på grund av renovering innan vi satte oss på båten tillbaka till Turkiet, som inte hoppade den här gången heller!
Kvällen avslutades sedan med turkisk afton på hotellet som bland annat innehöll turkisk mat, magdans och traditionell turkisk dans. Vi blev även bjudna på en gratis efterrätt av hotellet som ingen av oss riktigt förstod varför vi fick, men gott var det i alla fall!
tisdag 18 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 5: Get into the groove boys!
Femte dagen började med fint väder och den sedvanliga frukosten för att sedan gå vidare till att bli en mycket spännande dag. Anna och jag bokade biljetter till att åka Rhodos dagen efter och sedan begav vi oss alla ned till hamnen för att åka till Icmeler.
Väl framme kunde vi konstatera att vi precis hade missat en båt då vi fick vänta nästan en halvtimma innan den vi satt oss på gick. Det var en stillsam resa genom bukten som bjöd på mycket vacker natur men tog dock betydligt mycket längre tid än tio minuter som vi alla tre trodde att det skulle göra. Efter snarare en halvtimma möttes vi av Icmelers långa sandstrand med palmer och lyxhotell runtomkring.
Det verkade vara fler än vi som hade fått tipset om att åka till Icmeler då det var näst intill proppfullt på stranden. Vi fick trots allt varsin solstol med tillhörande bord där vi sedan spenderade resten av dagen.
På grund av den starka solen och tryckande värmen hade sanden värmts upp till nästan outhärdlig temperatur. Någonting som pappa påpekade tydligt, med en uppmaning om att ta sig flip-flop, innan jag skulle ned och doppa mig i havet. Mitt oerhört kloka och genomtänkta svar var "jag springer ned!" Tio sekunder senare hade jag lyckats dra till mig samtliga strandbesökares uppmärksamhet då jag kvidande av smärta studsade fram likt en speedad känguru ned mot vattnet.
Hemma i Marmaris bestämde vi oss för att bryta traditionerna och inte gå ned till hamnen för att äta middag, då Anna och jag skulle gå upp tidigt nästa morgon. Istället gick vi tillbaka till restaurang Ibiza och vår charmanta servitör för en lugn utekväll och sedan lägga oss tidigt.
Turkiet fortsatte att överraska den kvällen! Halvvägs genom måltiden började vår tändsticksliknande servitör att spontandansa till musiken som spelades på restaurangen. Snart hade fler av personalen anslutit sig till dansen som nu övergått i väl synkroniserade koreografier och stundtals ersattes av mer traditionell turkisk dans.
Senare dök det även upp en Michael Jackson-kopia, en robot och fyra break dancers! Höjdpunkten av kvällen var ändå när Anna och jag var uppe på scenen och dansade loss till Macarena. Med andra ord, det blev ingen lugn kväll!
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 4: Vi er røde, vi er hvide!
För det första måste jag be mina trogna läsare (mamma, pappa och Rina) så hemskt mycket om ursäkt för en dags uppehåll i bloggandet. Jag har inga ursäkter förutom att det inte var mitt fel!
Tillbaka i Marmaris och hotell Xhantos! Dagen började mycket lovande med klarblå himmel och sol. Därför begav vi oss ned till poolen för att reservera några solstolar, trots de mycket förvirrande uppmaningarna på en skylten vid poolkanten.
Väl vid poolen kunde vi konstatera att hotellet var totalt invaderat av danskar! Från alla håll och kanter hörde vi det här dansande lätta och melodiösa språket som blandades med doften av öl. Danskarna verkade komma i alla åldrar och former. Det var allt från barnfamiljer, till ungdomsgäng, till pensionerade par. Väluppfostrade svenskar, som vi är, gjorde vi ändå ett försök att konversera med våra skandinaviska grannar, med blandade resultat!
Jag spenderade dagen som jag brukar göra under en solsemester, sovandes. Det tar mig ungefär 15-20 sekunder från att jag har lagt mig till rätta i solsängen, satt i hörlurarna och valt min bästa Gleelista på Spotify innan jag befinner mig i samma tillstånd som en fjortis på midsommaraftonsnatt. Det är dock mer pinsamt att vakna upp och inse att man har vält ut sin vattenflaska och dreglat över hela ansiktet på en offentlig plats när man gör det i nyktert tillstånd!
Innan vi avslutade dagen på vårt traditionella sätt bestämde vi oss för att utforska möjligheterna att åka till grannstaden Icmeler. Enligt ryktet skulle det bara ta tio minuter med taxibåt dit och väl framme skulle man mötas av en mycket vacker strand. Efter en stunds forskning kunde vi konstatera att båtarna gick ungefär en gång i halvtimmen och kostade inte mer än tio lira (drygt 30 kronor) per person.
Anna och jag började även planera inför vår dagsutflykt till Rhodos den kvällen. Vi bestämde oss för att boka biljetter hos Apolloguiden dagen efter, som skulle infinna sig på hotellet under morgontimmarna. Vi somnade därför med stor förväntan och spänning inför den nya dagen senare den kvällen!
För det första måste jag be mina trogna läsare (mamma, pappa och Rina) så hemskt mycket om ursäkt för en dags uppehåll i bloggandet. Jag har inga ursäkter förutom att det inte var mitt fel!
Tillbaka i Marmaris och hotell Xhantos! Dagen började mycket lovande med klarblå himmel och sol. Därför begav vi oss ned till poolen för att reservera några solstolar, trots de mycket förvirrande uppmaningarna på en skylten vid poolkanten.
Väl vid poolen kunde vi konstatera att hotellet var totalt invaderat av danskar! Från alla håll och kanter hörde vi det här dansande lätta och melodiösa språket som blandades med doften av öl. Danskarna verkade komma i alla åldrar och former. Det var allt från barnfamiljer, till ungdomsgäng, till pensionerade par. Väluppfostrade svenskar, som vi är, gjorde vi ändå ett försök att konversera med våra skandinaviska grannar, med blandade resultat!
Jag spenderade dagen som jag brukar göra under en solsemester, sovandes. Det tar mig ungefär 15-20 sekunder från att jag har lagt mig till rätta i solsängen, satt i hörlurarna och valt min bästa Gleelista på Spotify innan jag befinner mig i samma tillstånd som en fjortis på midsommaraftonsnatt. Det är dock mer pinsamt att vakna upp och inse att man har vält ut sin vattenflaska och dreglat över hela ansiktet på en offentlig plats när man gör det i nyktert tillstånd!
Innan vi avslutade dagen på vårt traditionella sätt bestämde vi oss för att utforska möjligheterna att åka till grannstaden Icmeler. Enligt ryktet skulle det bara ta tio minuter med taxibåt dit och väl framme skulle man mötas av en mycket vacker strand. Efter en stunds forskning kunde vi konstatera att båtarna gick ungefär en gång i halvtimmen och kostade inte mer än tio lira (drygt 30 kronor) per person.
Anna och jag började även planera inför vår dagsutflykt till Rhodos den kvällen. Vi bestämde oss för att boka biljetter hos Apolloguiden dagen efter, som skulle infinna sig på hotellet under morgontimmarna. Vi somnade därför med stor förväntan och spänning inför den nya dagen senare den kvällen!
söndag 16 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 3: Vatten, vatten bara vanligt vatten!
Gårdagens moln hade lättat upp till dis under början av tredje dagen i kalkonlandet. Vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och lade oss ändå ute vid poolen efter att ha övertygat varandra om att det är möjligt att bli solbränd även sådana dagar. Vi slutade inte där utan levde även i tron att det är mycket lätt att bränna sig en disig dag då det är svårt att känna hur stark solen verkligen är. Därför såg alla till att smörja in sig med solskyddsfaktor 30. En mycket smart drag för vår bleka skandinaviska hyn, då det faktiskt ÄR lätt att bränna sig en sådan dag, försäkrade Anna oss om med en skakande historia från Thailand. Då Anna var utsedd till vård- och läkemedelansvarig under resan blev vi andra tvungna att lyda syster!
Vid lunchtid bestämde vi oss för att utforska restaurangerna i närheten av hotellet. På en liten bargata i närheten hittade vi restaurang Ibiza och fick en mycket lång och mycket smal servitör som trots att vi nästan var de enda kunderna där inte fick mycket gjort. Vilket delvis kunde bero på att han tyckte det var roligare att spexa och skämta med gästerna än att ta upp beställningar! Någonting vi fick ytterligare bevis på några kvällar senare.
Vår beställning, som bestod av tre pizzor och tre glas vatten, lyckades vår charmanta servitör få till hälften fel. Trots att vi upprepande gånger förklarade att vi ville ha "mineral water WITHOUT bubbles" kom det ändå in tre stycken flaskor med kolsyrat vatten... Pizzorna smakade skit men i övrigt var det en trevlig restaurangupplevelse, där vi också kunde konstatera att väldigt många turkiska män röker värre än skorstenar! Och även att vissa brittiska medelålders kvinnor skrattar högre och gällare än en flock hyenor, inte minste när de blir charmade av långa, smala, turkiska servitörer.
Dagen avslutades med en modern klassiker, nämligen promenad ned till hamnen för att hälsa på Ataturk och sedan äta middag på en av strandpromenadens många restauranger, självklart med en lättare meze som förrätt!
Gårdagens moln hade lättat upp till dis under början av tredje dagen i kalkonlandet. Vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och lade oss ändå ute vid poolen efter att ha övertygat varandra om att det är möjligt att bli solbränd även sådana dagar. Vi slutade inte där utan levde även i tron att det är mycket lätt att bränna sig en disig dag då det är svårt att känna hur stark solen verkligen är. Därför såg alla till att smörja in sig med solskyddsfaktor 30. En mycket smart drag för vår bleka skandinaviska hyn, då det faktiskt ÄR lätt att bränna sig en sådan dag, försäkrade Anna oss om med en skakande historia från Thailand. Då Anna var utsedd till vård- och läkemedelansvarig under resan blev vi andra tvungna att lyda syster!
Vid lunchtid bestämde vi oss för att utforska restaurangerna i närheten av hotellet. På en liten bargata i närheten hittade vi restaurang Ibiza och fick en mycket lång och mycket smal servitör som trots att vi nästan var de enda kunderna där inte fick mycket gjort. Vilket delvis kunde bero på att han tyckte det var roligare att spexa och skämta med gästerna än att ta upp beställningar! Någonting vi fick ytterligare bevis på några kvällar senare.
Vår beställning, som bestod av tre pizzor och tre glas vatten, lyckades vår charmanta servitör få till hälften fel. Trots att vi upprepande gånger förklarade att vi ville ha "mineral water WITHOUT bubbles" kom det ändå in tre stycken flaskor med kolsyrat vatten... Pizzorna smakade skit men i övrigt var det en trevlig restaurangupplevelse, där vi också kunde konstatera att väldigt många turkiska män röker värre än skorstenar! Och även att vissa brittiska medelålders kvinnor skrattar högre och gällare än en flock hyenor, inte minste när de blir charmade av långa, smala, turkiska servitörer.
Dagen avslutades med en modern klassiker, nämligen promenad ned till hamnen för att hälsa på Ataturk och sedan äta middag på en av strandpromenadens många restauranger, självklart med en lättare meze som förrätt!
lördag 15 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 2: Skrubba, skrubba, skrubba, skrubba bort din sura min!
Andra dagen på resan, som egentligen var den första dagen, började med en liten men väntad besvikelse. Moln! Eftersom jag var väderansvarig hade jag sedan innan förberett mitt resesällskap på att första riktiga dagen skulle bjuda på få solchanser. Därför bestämde vi oss snabbt och lätt för att göra en utflykt den dagen till Armutalan. Ett, liknande, spa som erbjöd hamam, även kallat turkiskt bad.
Hamam innebär i stort sätt att man låter en (inte speciellt hårig) turk skrubba bort all smuts och döda hudceller man har kroppen. Hur äckligt det än kan låta för turken som måste skrubba är det oerhört lyxigt för svensken/norrmannen/holländaren/engelsmannen som blir skrubbad.
Att göra hamam i Turkiet är relativt billigt, i alla fall i Marmaris, innan man har fått höra om alla extra erbjudanden som går att lägga till från en mycket charmig liten brittisk dam. Exempelvis var det möjligt att byta ut den vanliga skrubben, som bara gjordes med vatten, till en kaffeskrubb eller en saltskrubb. Anna och pappa valde att bli skrubbade med salt medan jag som är lite mer excentriskt lagd valde kaffeskrubben. Vilket innebar att jag var den enda i hela rummet som var täckt i brun sörja, stank av kaffe och smutsade ned hela mosaikbänken vi låg på. Ett val jag var mer än nöjd med då kaffet gav en skön kliande effekt och jag såg väldigt solbränd ut i några minuter.
Andra erbjudanden som gick att lägga till var massage, ansiktsmask och fiskspa. Anna och jag valde till de två förstnämnda medan pappa tog hela paketet. Väl på massagebänken såg dessutom personalen till att tjäna lite mer pengar genom att övertyga oss om att vi behövde extra massage eftersom vi hade "problems" i ryggen och axlarna. Fast pappa var ännu värre för han hade "problems, problems, problems"!
Vi avslutade dagen med att gå ungefär en halvtimmas promenad in till hamnen för att leta efter restaurangen The Golden Plate, som enligt vår oerhört kompetenta guide från gårdagen hade försäkrat oss om hade den bästa mezen i Marmaris.
Nära på att ge upp hittade vi tillslut restaurangen som låg näst sist på den enormt långa strandpromenaden. Efter att ha testat den typiskt turkiska rätten meze, som kort och gott kan beskrivas som Turkiets svar på tapas och ska ätas tillsammans med bröd, kunde vi konstatera att det snarare var roligt att ha testat än väldigt gott. En hel vecka och flera mezeprovningarna senare kunde vi konstatera att guiden SuperSara hade helt fel då Golden Plate hade den sämsta mezen vi åt under hela semestern.
Andra dagen på resan, som egentligen var den första dagen, började med en liten men väntad besvikelse. Moln! Eftersom jag var väderansvarig hade jag sedan innan förberett mitt resesällskap på att första riktiga dagen skulle bjuda på få solchanser. Därför bestämde vi oss snabbt och lätt för att göra en utflykt den dagen till Armutalan. Ett, liknande, spa som erbjöd hamam, även kallat turkiskt bad.
Hamam innebär i stort sätt att man låter en (inte speciellt hårig) turk skrubba bort all smuts och döda hudceller man har kroppen. Hur äckligt det än kan låta för turken som måste skrubba är det oerhört lyxigt för svensken/norrmannen/holländaren/engelsmannen som blir skrubbad.
Att göra hamam i Turkiet är relativt billigt, i alla fall i Marmaris, innan man har fått höra om alla extra erbjudanden som går att lägga till från en mycket charmig liten brittisk dam. Exempelvis var det möjligt att byta ut den vanliga skrubben, som bara gjordes med vatten, till en kaffeskrubb eller en saltskrubb. Anna och pappa valde att bli skrubbade med salt medan jag som är lite mer excentriskt lagd valde kaffeskrubben. Vilket innebar att jag var den enda i hela rummet som var täckt i brun sörja, stank av kaffe och smutsade ned hela mosaikbänken vi låg på. Ett val jag var mer än nöjd med då kaffet gav en skön kliande effekt och jag såg väldigt solbränd ut i några minuter.
Andra erbjudanden som gick att lägga till var massage, ansiktsmask och fiskspa. Anna och jag valde till de två förstnämnda medan pappa tog hela paketet. Väl på massagebänken såg dessutom personalen till att tjäna lite mer pengar genom att övertyga oss om att vi behövde extra massage eftersom vi hade "problems" i ryggen och axlarna. Fast pappa var ännu värre för han hade "problems, problems, problems"!
Vi avslutade dagen med att gå ungefär en halvtimmas promenad in till hamnen för att leta efter restaurangen The Golden Plate, som enligt vår oerhört kompetenta guide från gårdagen hade försäkrat oss om hade den bästa mezen i Marmaris.
Nära på att ge upp hittade vi tillslut restaurangen som låg näst sist på den enormt långa strandpromenaden. Efter att ha testat den typiskt turkiska rätten meze, som kort och gott kan beskrivas som Turkiets svar på tapas och ska ätas tillsammans med bröd, kunde vi konstatera att det snarare var roligt att ha testat än väldigt gott. En hel vecka och flera mezeprovningarna senare kunde vi konstatera att guiden SuperSara hade helt fel då Golden Plate hade den sämsta mezen vi åt under hela semestern.
fredag 14 juni 2013
En stark resa med Ellen, Anna och pappa
Dag 1: Did you know that dolphins are just gay sharks?
En vecka går fort. Nu är vi hemkomna igen fastän det känns som bara någon dag sedan vi packade in våra väskor i bilen och satte kurs mot Landvetter och vidare. Veckan i kalkonlandet bjöd på många starka intryck och roliga upplevelser som jag självklart vill dela med mig av.
Att åka på chartersemester innebär, för oss lite mer vana resenärer, ett ständigt förakt mot flera av våra medpassagerare. Den här resan var inget undantag och redan på flygresan ned började föraktet växa!
För det första bör alla stolsryggar på varenda flygplan låsas! Folk som ska ligga i knät på den bakom sig i 4 timmar bör genast förbjudas att resa på något annat sätt än till fots. För det andra förundrades vi väldigt över familjen bakom oss som aldrig någonsin verkade ha flugit förut eller bara var mentalt efterblivna. Exempelvis kunde de absolut inte förstå varför man inte fick öppna sina taxfreeflaskor till maten på planet eller varför man inte får ta med sig flygplanets porslin hem? Mannen i familjen gav dessutom intrycket att vara döv då han efter maten ägnade ungefär en halvtimma åt att skrika på varje flygvärdinna som gick förbi "HAR DU TE?" och sedan svara lika högt för sig själv "NEJ, DET ÄR KAFFE!"
Andra människor som kan sätta spår i minnet under en utlandssemester är de skandinaviska guiderna. Under alla år som charterresenärer har vår familj upplevt ett antal olika guider av blandad kvalité. Den absolut sämsta vi någonsin har haft var när hela familjen var i Turkiet första gången. Den här överhurtiga och förmodligen lätt speedade människan ägnade bussresorna åt att springa fram och tillbaka mellan vår och en annan buss och skrika "HAR NI SAKNAT MIG?" i mikrofonen varje gång hon återvände till vår buss. Svaret på den frågan lämnar jag åt fantasin.
Med andra ord trodde vi att vi hade upplevt det värsta, men så fel vi hade! Den totalt urblåsta blondinen som skulle guida oss från flygplatsen till hotellet den här gången visade sig vara korkad, fördomsfull och fullständigt okunnig på sitt jobb.
Hon gjorde sämre övergångar än Hipp Hipps väderleksrapport, berättade de mest poänglösa historierna om sin tid som guide i Turkiet och vad hennes pappa tyckte om det! Min absoluta favorit var "om det är någon som undrar varför det luktar fisk i bussen så är det mitt fel, jag har nämligen varit och simmat med delfiner idag!" Oh my fucking God, who says something like that?!
Dessutom ägnade hon en stund åt att likna turkar vid apor, alltså som håriga och mindre vetande. Hon berättade att om man ville kunde man åka och titta på när turkarna ber till Allah för det kunde vara roligt att se dem! För övrigt hade hon pratat med någon som kunde arabiska (för inga turkar kan arabiska så de fattar ingenting av vad böneutroparna sjunger...) som hade berättat för henne att moskén (!) säger ungefär; Allah är stor, Allah är störst och Mohammed är hans profet. Jag tänkte ungefär; nehe, är det det de sjunger?! Jag som alltid har trott att moskén (!) sjunger den arabiska översättningen av Dansa Pausa...
En vecka går fort. Nu är vi hemkomna igen fastän det känns som bara någon dag sedan vi packade in våra väskor i bilen och satte kurs mot Landvetter och vidare. Veckan i kalkonlandet bjöd på många starka intryck och roliga upplevelser som jag självklart vill dela med mig av.
Att åka på chartersemester innebär, för oss lite mer vana resenärer, ett ständigt förakt mot flera av våra medpassagerare. Den här resan var inget undantag och redan på flygresan ned började föraktet växa!
För det första bör alla stolsryggar på varenda flygplan låsas! Folk som ska ligga i knät på den bakom sig i 4 timmar bör genast förbjudas att resa på något annat sätt än till fots. För det andra förundrades vi väldigt över familjen bakom oss som aldrig någonsin verkade ha flugit förut eller bara var mentalt efterblivna. Exempelvis kunde de absolut inte förstå varför man inte fick öppna sina taxfreeflaskor till maten på planet eller varför man inte får ta med sig flygplanets porslin hem? Mannen i familjen gav dessutom intrycket att vara döv då han efter maten ägnade ungefär en halvtimma åt att skrika på varje flygvärdinna som gick förbi "HAR DU TE?" och sedan svara lika högt för sig själv "NEJ, DET ÄR KAFFE!"
Andra människor som kan sätta spår i minnet under en utlandssemester är de skandinaviska guiderna. Under alla år som charterresenärer har vår familj upplevt ett antal olika guider av blandad kvalité. Den absolut sämsta vi någonsin har haft var när hela familjen var i Turkiet första gången. Den här överhurtiga och förmodligen lätt speedade människan ägnade bussresorna åt att springa fram och tillbaka mellan vår och en annan buss och skrika "HAR NI SAKNAT MIG?" i mikrofonen varje gång hon återvände till vår buss. Svaret på den frågan lämnar jag åt fantasin.
Med andra ord trodde vi att vi hade upplevt det värsta, men så fel vi hade! Den totalt urblåsta blondinen som skulle guida oss från flygplatsen till hotellet den här gången visade sig vara korkad, fördomsfull och fullständigt okunnig på sitt jobb.
Hon gjorde sämre övergångar än Hipp Hipps väderleksrapport, berättade de mest poänglösa historierna om sin tid som guide i Turkiet och vad hennes pappa tyckte om det! Min absoluta favorit var "om det är någon som undrar varför det luktar fisk i bussen så är det mitt fel, jag har nämligen varit och simmat med delfiner idag!" Oh my fucking God, who says something like that?!
Dessutom ägnade hon en stund åt att likna turkar vid apor, alltså som håriga och mindre vetande. Hon berättade att om man ville kunde man åka och titta på när turkarna ber till Allah för det kunde vara roligt att se dem! För övrigt hade hon pratat med någon som kunde arabiska (för inga turkar kan arabiska så de fattar ingenting av vad böneutroparna sjunger...) som hade berättat för henne att moskén (!) säger ungefär; Allah är stor, Allah är störst och Mohammed är hans profet. Jag tänkte ungefär; nehe, är det det de sjunger?! Jag som alltid har trott att moskén (!) sjunger den arabiska översättningen av Dansa Pausa...
lördag 1 juni 2013
It's something unpredictable, but in the end is right
Ett helt läsår har gått. Ett år på universitetet i Växjö. Det här året kan knappt beskrivas med ord. Att säga att det har varit en berg- och dalbana är en stark underdrift! Det har varit mer som att konstant bli skjuten ur en mänsklig kanon och sedan landa stenhårt på marken, bara för att ställa sig upp och ladda om.
Året började ganska tungt med tvivel kring utbildningen, kring studiestaden och människorna på Linnéuniversitetet. Varje dag ägnades åt att ensam irra omkring på campus för att hitta till alla konstiga salar som hette Ikeasalen eller Leonardo eller H1953812608479322589015708714567981629862487502109275732023957119097876433255883428610597395831058614967 eller liknande...
Sedan kom den stora sorgen. Den som var så väntad men ändå så svår att hantera när den väl blev så påtaglig. Den 9 oktober, en förmiddag då jag satt hemma och pluggade ringde telefonen. Det var pappa som berättade att det nu var över. Farfar var död. Ett drygt halvår senare har jag accepterat att farfar är borta men saknaden av honom kommer alltid finnas kvar och jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa honom och berätta någonting roligt som har hänt. Varje gång är det som ett litet stygn i hjärtat när jag inser att det inte är möjligt längre.
Efter det datumet bestod livet till största del av sorg. Ständig nedstämdhet som jag tvingades ställa åt sidan för en annan människa egoism. Jag valde att göra allt och lite till för en person som jag verkligen trodde var min vän och som skulle ge någonting tillbaka. Självklart gör inte egoistiska människor det. Den här människan var dock mycket mer än egoistisk, den här människan besatt i princip alla egenskaper man aldrig önskar möta i en annan person. Den här människan beskrev sig själv på samma sätt som Björn Ranelid skulle kunna beskriva sig själv "Jag är vacker, jag är begåvad, jag är underbar men framför allt är jag ödmjuk!" Otroligt märkligt att de människor som har sådana tankar om sig själva alltid är helt ensamma om att tycka så?
Att dumpa den här människan var det bästa jag har gjort i hela mitt liv! På några veckor gick jag från deprimerad och nedtryckt till att blomstra ut i den lycka jag skulle kunna ha känt hela året om jag bara hade vänt mig till rätt personer från början. De sista månaderna av det här läsåret har varit rakt igenom fantastiska. Jag har aldrig haft så kul som under de här månaderna. Jag har aldrig känt mig så uppskattad av andra människor som under de här månaderna. Framför allt har jag aldrig mått så bra som under de här månaderna.
Universitetslivet började falla på plats riktigt bra mot slutet av det här läsåret och jag har alla förhoppningar om att de kommande 2,5 åren kommer att bli fantastiska. Nu tänker jag njuta av sommaren med mina gamla goa vänner hemifrån. Självklart kommer jag sakna mina nya vänner men alla vet ju att sommaren är kort och det mesta regnar bort. Snart är det höst igen och för första gången någonsin känns det inte så jobbigt. Men först drar jag en vecka till Turkiet för en välförtjänt ledighet och eftertänksamhet kring det här året för det jag tagit upp här är bara en bråkdel av allt som hänt!
Glad Sommar!
Året började ganska tungt med tvivel kring utbildningen, kring studiestaden och människorna på Linnéuniversitetet. Varje dag ägnades åt att ensam irra omkring på campus för att hitta till alla konstiga salar som hette Ikeasalen eller Leonardo eller H1953812608479322589015708714567981629862487502109275732023957119097876433255883428610597395831058614967 eller liknande...
Sedan kom den stora sorgen. Den som var så väntad men ändå så svår att hantera när den väl blev så påtaglig. Den 9 oktober, en förmiddag då jag satt hemma och pluggade ringde telefonen. Det var pappa som berättade att det nu var över. Farfar var död. Ett drygt halvår senare har jag accepterat att farfar är borta men saknaden av honom kommer alltid finnas kvar och jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa honom och berätta någonting roligt som har hänt. Varje gång är det som ett litet stygn i hjärtat när jag inser att det inte är möjligt längre.
Efter det datumet bestod livet till största del av sorg. Ständig nedstämdhet som jag tvingades ställa åt sidan för en annan människa egoism. Jag valde att göra allt och lite till för en person som jag verkligen trodde var min vän och som skulle ge någonting tillbaka. Självklart gör inte egoistiska människor det. Den här människan var dock mycket mer än egoistisk, den här människan besatt i princip alla egenskaper man aldrig önskar möta i en annan person. Den här människan beskrev sig själv på samma sätt som Björn Ranelid skulle kunna beskriva sig själv "Jag är vacker, jag är begåvad, jag är underbar men framför allt är jag ödmjuk!" Otroligt märkligt att de människor som har sådana tankar om sig själva alltid är helt ensamma om att tycka så?
Att dumpa den här människan var det bästa jag har gjort i hela mitt liv! På några veckor gick jag från deprimerad och nedtryckt till att blomstra ut i den lycka jag skulle kunna ha känt hela året om jag bara hade vänt mig till rätt personer från början. De sista månaderna av det här läsåret har varit rakt igenom fantastiska. Jag har aldrig haft så kul som under de här månaderna. Jag har aldrig känt mig så uppskattad av andra människor som under de här månaderna. Framför allt har jag aldrig mått så bra som under de här månaderna.
Universitetslivet började falla på plats riktigt bra mot slutet av det här läsåret och jag har alla förhoppningar om att de kommande 2,5 åren kommer att bli fantastiska. Nu tänker jag njuta av sommaren med mina gamla goa vänner hemifrån. Självklart kommer jag sakna mina nya vänner men alla vet ju att sommaren är kort och det mesta regnar bort. Snart är det höst igen och för första gången någonsin känns det inte så jobbigt. Men först drar jag en vecka till Turkiet för en välförtjänt ledighet och eftertänksamhet kring det här året för det jag tagit upp här är bara en bråkdel av allt som hänt!
Glad Sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)