It's something unpredictable, but in the end is right

Ett helt läsår har gått. Ett år på universitetet i Växjö. Det här året kan knappt beskrivas med ord. Att säga att det har varit en berg- och dalbana är en stark underdrift! Det har varit mer som att konstant bli skjuten ur en mänsklig kanon och sedan landa stenhårt på marken, bara för att ställa sig upp och ladda om.
  Året började ganska tungt med tvivel kring utbildningen, kring studiestaden och människorna på Linnéuniversitetet. Varje dag ägnades åt att ensam irra omkring på campus för att hitta till alla konstiga salar som hette Ikeasalen eller Leonardo eller H1953812608479322589015708714567981629862487502109275732023957119097876433255883428610597395831058614967 eller liknande...
  Sedan kom den stora sorgen. Den som var så väntad men ändå så svår att hantera när den väl blev så påtaglig. Den 9 oktober, en förmiddag då jag satt hemma och pluggade ringde telefonen. Det var pappa som berättade att det nu var över. Farfar var död. Ett drygt halvår senare har jag accepterat att farfar är borta men saknaden av honom kommer alltid finnas kvar och jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa honom och berätta någonting roligt som har hänt. Varje gång är det som ett litet stygn i hjärtat när jag inser att det inte är möjligt längre.
  Efter det datumet bestod livet till största del av sorg. Ständig nedstämdhet som jag tvingades ställa åt sidan för en annan människa egoism. Jag valde att göra allt och lite till för en person som jag verkligen trodde var min vän och som skulle ge någonting tillbaka. Självklart gör inte egoistiska människor det. Den här människan var dock mycket mer än egoistisk, den här människan besatt i princip alla egenskaper man aldrig önskar möta i en annan person. Den här människan beskrev sig själv på samma sätt som Björn Ranelid skulle kunna beskriva sig själv "Jag är vacker, jag är begåvad, jag är underbar men framför allt är jag ödmjuk!" Otroligt märkligt att de människor som har sådana tankar om sig själva alltid är helt ensamma om att tycka så?
  Att dumpa den här människan var det bästa jag har gjort i hela mitt liv! På några veckor gick jag från deprimerad och nedtryckt till att blomstra ut i den lycka jag skulle kunna ha känt hela året om jag bara hade vänt mig till rätt personer från början. De sista månaderna av det här läsåret har varit rakt igenom fantastiska. Jag har aldrig haft så kul som under de här månaderna. Jag har aldrig känt mig så uppskattad av andra människor som under de här månaderna. Framför allt har jag aldrig mått så bra som under de här månaderna.
  Universitetslivet började falla på plats riktigt bra mot slutet av det här läsåret och jag har alla förhoppningar om att de kommande 2,5 åren kommer att bli fantastiska. Nu tänker jag njuta av sommaren med mina gamla goa vänner hemifrån. Självklart kommer jag sakna mina nya vänner men alla vet ju att sommaren är kort och det mesta regnar bort. Snart är det höst igen och för första gången någonsin känns det inte så jobbigt. Men först drar jag en vecka till Turkiet för en välförtjänt ledighet och eftertänksamhet kring det här året för det jag tagit upp här är bara en bråkdel av allt som hänt!
Glad Sommar!