fredag 28 juni 2013

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 8: It's the final countdown, for you nice (non russian) family!
Åttonde och sista dagen. Senare under kvällen var det dags att återigen sätta sig på planet hem till det ständigt regnade landet i norr. Men först ett värdigt avsked av Turkiet.
  Eftersom vi ännu inte hade köpt någonting att ta med oss hem begav vi oss in till staden för att besöka Marmaris stora basar, där alla av någon anledning var helt övertygade om att vi var en "nice family" och dessutom ryssar... Vi började med att ta lite att dricka på en restaurang inne i basaren där det jobbade cirka 42 personer på 5 bord som ändå inte lyckades organisera sin verksamhet. Kanske beroende på att ungefär 40 stycken av de mest ägnade sig åt att dricka te och röka.
  När vi hade druckit upp gick vi några varv i basaren och efter en del prutande, mutande och upprörda försäljare som inte alls förstod hur vi kunde vilja betala så lite för ett sönderklippt lakan i batikmönster som tydligen skulle föreställa en sarong blev det i alla fall några fynd. Bland annat handdukar till mig och Stina, märkeströjor till stekaren (pappa) och body lotion till mamma.
  Tanken var att vi skulle gå upp i fortet inne i Marmaris men det var stängt för dagen så vi fick åka tillbaka till hotellet istället och packa färdigt väskorna.
  När kvällen närmade sig, närmade sig också resan hem. Bussresan till flygplatsen var i det långa loppet betydligt mycket lugnare för mina nerver än den hade varit på vägen dit. Den urblåsta blondinen som vi hade som guide på ditresan var nu förbytt till en mycket charmerande gotländsk guide som började med att ge halva bussen en hjärtattack genom att annonsera att just den bussen som vi satt på var bara för resenärer till Stockholm! Han ändrade sig dock ganska snabbt och lugnade oss med att det var ett skämt, vi som skulle till Göteborg fick också åka med.
  Flygresan hem var i princip lika frustrerande som på vägen dit. En ful unge gick rakt in i mig i gången in till flygplanet och stod sedan kvar på exakt samma ställe! Folk låg ned i knät på den som satt bakom eftersom inte en enda svensk charterresenär klarar av sitta i upprätt läge mer än 15 sekunder på ett flygplan och när jag äntligen hade somnat ifrån alla ilska och frustration tändes hela planet upp med, vad som kändes som, extra starka spotlights för att vi skulle landa. Många barn på flygplanet började då att gråta och skrika så att deras föräldrar fick trösta dem. Jag ville också skrika och gråta men jag trodde inte att min förälder skulle vara så snäll mot mig då så jag avstod...
  I väntan på väskorna kunde jag återigen konstatera att vissa människor inte borde vara tillåtna att resa eller överhuvudtaget vistas på allmänna platser. Att ställa sig fyra stycken personer så nära väskbandet som möjligt i en rad borde inte vara så svårt att räkna ut att man kommer skymma sikten för en väldigt massa människor! Det är inte heller okej att gå rätt in och någon och tränga undan den personen för att man själv inte ser så bra, framför allt inte med en stor ryggsäck på ena axeln som man använder till att meja ned korta, ilskna blondiner med!
  För att sammanfatta det hela kan man alltså säga att jag överlag är nöjd med resan och att jag gärna vill göra om det, men nästa gång ska jag flyga privatplan!

Tack så mycket för en fantastisk resa Anna och pappa och tack till er som har läst och kommenterat! Om någon vill att jag ska skriva ytterligare en resedagbok är det helt okej att bjuda med mig på en resa när som helst ni önskar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar