Jag är fattig VFU-student, men jag lever (tydligen) ändå...

Det mest annorlunda med att vara ute på VFU jämförelse med att vara på universitetet om dagarna är att man gör i princip samma sak varje dag. Det kan låta skittråkigt och det är det också.
  Därför har jag hittat på några knep för att göra den inrutade vardagen lite mer spännande. Bara några små enkla saker som jag tänkte dela med mig av till allmänheten att testa när vardagslunken gör att man vill slänga alla kastruller och handlingslistor omkring sig och skrika skällsord, skära sönder all tvätt med den vassaste kökskniven man äger och kanske råka slinta och skära sig själv lite också bara för att känna att man lever, eller när man vill strypa sina barn för att... Kommer faktiskt inte på någon specifik anledning till varför man skulle vilja strypa sina barn, vill man inte alltid göra det...? I alla fall verkar alltid mina föräldrar vilja det så fort de ser mig.
  Hur som helst; saker jag har testat för att krydda upp den gråa vardagen är att lämna frukostdisken fylld med vatten i vasken tills man kommer hem på eftermiddagen. Det är en extrem spänning hela dagen att gå runt och undra om man kommer komma hem till en översvämmad lägenhet full av skadedjur?!
  Man kan också testa att låta sladden till hörlurarna hänga fritt när man går på bussen för att se hur många dagar i rad man kan fastna i stolarnas armstöd. Än så länge är jag uppe i två dagar i rad. Det resulterar även i att fler människor på bussen blir engagerade och tvingas hjälpa till då det råkar vara just deras stol som råkar vara i vägen för mina hörlurar. Det kan fungera som ett sätt att testa andra människors empati och vilja att hjälpa till!
  Sist men inte minst! Mitt absolut bästa tips är att göra det jag gör bäst, provocera min omgivning! Varje morgon under min bussresa ut till Ingelstad tar jag upp en smörgås och äter ett tidigt mellanmål. Under dagarna provar jag olika illaluktande pålägg för att se hur min omgivning reagerar. Jag har testat för gammal ost, för gammal skinka och ost som legat bredvid en möglig rödlök. Än så länge har ingen sagt någonting men för några dagar sedan var den en tjej på andra sidan gång som spydde! I call that progress!

Catching Fire!

Igår var min 1,5 års långa väntan över. Andra Hunger Gamesfilmen har äntligen kommit på bio! Natten mellan fredag och lördag drömde jag till och med att jag var med i Hunger Games och det säger en del om hur mycket jag har längtat!
  Jag har sett den första filmen på bio två gånger, en gång på dvd, en gång på bluray, gråtit till den 5 gånger (en gång blev jag alldeles tårögd när jag kom och tänka på den i kön på Willys) och fått ungefär 1 miljon jag skäms så mycket över dig att jag dör-blickar av min lillasyster, vilket alla skedde under 3 minuters tid! Bara det är imponerande!
  Nu är dags att lägga de här siffrorna bakom sig och sikta på högre och bättre! Än så länge har jag sett den andra filmen en gång och gråtit en gång men lillasyster var inte med så hon kunde inte titta snett på mig den här gången. Det gjorde ingen annan i salongen heller, för den delen. Jag, i vanlig ordning, såg däremot till att ta fram min tillrättavisningsblick mot en och annan som inte förstod hur man uppför sig under Hunger Games! Tur att det är mörkt i salongen...
  Hur som helst var det en otroligt trevlig kväll i gott sällskap och alldeles för mycket popcorn i magen, knät och under stolen. Vi var alla eniga om att filmen kändes för kort och att det kommer bli en lika jobbig väntan till nästa kommer ut.
  Jag skulle kunna gå och se den vilken dag som helst igen, så bra var den! När 2,5 timme hade gått kändes det som ungefär halva filmen borde vara kvar men tyvärr så går ju tiden fort när man har roligt.

I'm gonna live my life, no matter what we party tonight

De senaste tre helgerna har till största del handlat om festande och firande av olika slag. Jag skulle kunna sammanfatta de här tre helgerna med att säga att rödvinet har flödat, vänner har spytt på olika ställen runtom Campus i Växjö och frågan "vad säger räven?" har ställts fler gånger än vad någon mänsklig hjärna klarar av innan den drivs till totalt sammanbrott och en garanterad plats på sluten psykiatrisk avdelning.
  Första helgen gick mitt housebirthparty av stapeln. För alla som inte är bekanta med termen så är ett housebirthparty en sammanslagning av ett housewarming party och ett birthday party. Kvällen var mycket lyckad då maten blev god, gästerna fulla och glada och mitt enorma gosedjur Tiger så överöst med kärlek att han nästintill har utvecklat vingar och skjuter kärlekspilar omkring sig.
  Att kvällen sedan slutade med lite bråk i kön in till Sivans, en och annan grov förolämpning och en okänd människa vars huvud nu har ett pris på sig är bara små detaljer som vi nästan kan se förbi helt och hållet.
  Nästa helg blev det ett lite lugnare firande hemma med familjen. Vi tillbringade en trevlig kväll på restaurang Babbel i Borås och åt goda tapas. Mamma verkade dock lida av stort uppmärksamhetsbehov den kvällen och såg därför hela tiden till att alla skulle höra att hon var där genom att dunka glas och flaskor i bordet bara för att lika fort påstå "det var inte mening, jag missbedömde hur nära bordet var!" Yeah, right...
  Även Anna blev lite upprörd och hällde ut ett glas vin över pappa men övrigt lämnade vi restaurangen i ett så helt och rent skick vi förmådde. Babbel kommer förmodligen att behöva stänga ett halvår eller så framöver för att hinna reparera sprickorna i bordet efter mammas bankande med flaskor och laga fuktskadorna Anna skapade när hon slängde rödvin över hela rummet...
  Sist men inte minst kommer vi fram till Linneas inflyttningsfest. Det var mycket trevligt att få komma hem och se Linneas fina lägenhet och slippa stå för värdskapet själv eftersom man då kunde go bananas utan behöva ta ansvaret för att städa upp efteråt. Vi åt, vi drack, vi sjöng och hade allmänt trevligt ända tills vi skulle gå ut och alkoholnovisarna ramlade ihop som en italiensk fotbollsspelare som blivit nuddad av en motspelare och brutit en nagel i fallet.
  En efter en spydde de ned Campus eller blev "hårhållare" åt varandra och tillslut var det bara jag och Camilla kvar som begav oss in mot staden för att inta Grace. Vi gjorde det med stil och hade en rolig kväll där vi såg till att kompensationsdricka för de 7 personer vi tappat på vägen.
  Nu tar vi alla nya tag och förbereder oss inför nästa veckas Halloween och veckan efter det blir det en kort sväng till Borås för återträff med Ranny och Jelin!

I don't know about you but I'm feeling 22

Vid den här tiden igår för 22 år sedan hade en sur liten flicka fötts som väldigt snabbt skulle växa upp till en bitter gammal kärring. Aaaaw, good times...
  Eftersom jag hade min stora baluns i lördags var tanken att själva födelsedagen skulle bli lite mer stillsam. Trots det kunde folk i min omgivning inte få nog av att ställa frågan "VAD SKA DU GÖRA IDAAAAAG?" You fools!
  Jag fick ändå många gratulationer, fler än vad jag hade väntat mig med tanke på hur många dödliga motståndare jag skapat mig under åren... Flera sms, samtal och facebookinlägg (kom ihåg; man har inte fyllt år på riktigt förrän någon skrivit det på facebook!) ramlade in under dagen till min stora förtjusning. Några av de var riktigt fina, andra var högst personliga, exempelvis Karins instagrambild av mig och henne som små med tillhörande text, och Rinas kan nog bara beskrivas som smsiska trakasserier. But I liked it!

Nästa år vill jag ha en sådan här!

  Den absolut konstigaste födelsedagshälsningen under dagen kom dock från lillkusinen som ägnade ungefär 1 minut åt att sjunga "ja, må hon leva" och resten av de 8 minuter som samtalet bestod av åt att fråga om vilka läxor jag har gjort i mitt liv, om jag visste att hon skulle spela handbollsturnering imorgon och vad jag önskade mig av tomten...? Hon avslutade samtalet med att komma till slutsatsen att det hon själv vill ha av tomten i år är mig inslagen i ett rakt paket! Till det har jag bara en kommentar; who the hell wouldn't?! Som blivande pedagog kan jag dock beskriva det som ett givande samtal med en ung själ på väg uppåt i livet och i sin språkutveckling.
  Åverall var det en väldigt bra dag och nu väntar firande med familjen i helgen med dunder och brak och en riktigt delikat födelsedagsmiddag på Babbel i Borås som jag inte tänker betala!

Whatever happened to saturday night?

When you dressed up sharp and you felt alright?
  En helg går så fort! Speciellt när de elaka universitetslärarna lägger våra scheman så att vi måste vara i skolan både fredagen innan helgen och måndagen efter! Herregud, någon måtta får det vara på galenskapen. Ska de slita ut oss innan vi ens kommit ut i arbetslivet?! Hur som helst var det en mycket trevlig helg, om än lite kort.
  Den inleddes fredagkväll med en halvdöd Ellen i soffan framför Rocky Horror, en låda rödvin och alldeles för många påfyllningar av ostbågar. Lite halvlullig och hög på lyckan av att få se män i högklackat dansa och sjunga tillsammans nynnade jag tonlöst med till världens bästa konstiga musikal någonsin.
  När vinet sedan hade fått omvänd effekt somnade jag som en liten gris efter en hård arbetsvecka. Jag är inte helt säker på hur grisars arbetsveckor ser ut, eftersom jag inte känner några, men jag har en känsla av att de arbetar hårt.
  Lördagen inleddes med ett hårt styrkepass på gymmet, vars efterbörd sitter kvar i armarna än idag! När jag sedan skakande hade tagit mig hem, låst upp dörren, ätit och duschat var det hög tid att börja göra sig vacker inför kvällen.
  Klockan var i och för sig bara tre och vi skulle vara på plats vid sex men med mitt naturliga utseende och vid den här åldern måste man börja tidigt!
  Vid klockan sex samlades sex vackra damer hemma hos Camilla för att äta ost och dricka vin tillsammans, som de sofistikerade vuxna människor vi är. Ostarna, kexen och frukten gick ned helt utan problem och vinet verkade nästan ta sig ned på egen hand. Camilla påstod att hon hade gjort alla ostar och bakat kexen själv men jag kände mig skeptiskt. Eftersom jag är en ödmjuk människa som aldrig analyserar någonting i närmre detalj eller låter mig provoceras av min omgivning valde jag att inte säga någonting... Under kvällen flöt samtalet i fin takt och mogna ämnen såsom skola, vuxenleksaker och foundationfläckar berördes.
  Framåt tio-tiden hade sambodamerna hunnit bli trötta och ville gå hem för att reproducera jorden. Vi skickade därför hem halva gänget medan den andra halvan, vi vilda singlarna, drog ut på studentpuben, Sivans.
  Inne på Sivans blev det dans bort i vägen! Nej, inte direkt men en hel del dans på krossat glas och till dålig musik inne på det minimala dansgolvet. Men som sagt är jag en hänsynsfull person som absolut inte låter mig störas av att massa idioter lämnat tomma glasflaskor på golvet eller hela tiden sprang fram och tillbaka över dansgolvet som skållade råttor...
  Vi träffade även på några klasskompisar, till lika vänner, några andra goa nördar och en och annan jubelidiot. Vi drack shots, luftade oss på balkongen och försökte förjäves förstå en full skåning som vi träffade på i kön till kebabvagnen.
  Med andra ord hade vi en mycket fantastiskt kväll som jag avslutade genom att spilla kebabsås på mina pyjamasbyxor, sittandes i min vita soffa...

Stand your ground!

En sak som jag funderat en del på under senaste tiden är det här med när folk ska parkera sina bilar på parkeringsplatser...
  Den egentliga anledningen till att jag började tänka på det var att jag, Linnea och Linnea var på systemet i Samarkand i torsdags. Just vid den tiden när vi kom dit var otroligt många fossiler i bil som skulle hitta sig en plats i denna parkeringsdjungel.
  Vad är det med pensionärer och parkeringsplatser egentligen?! Jag vet att de ser sämre i vanliga fall men så fort de kommer in på en parkeringsplats blir de helt plötsligt blinda.
  Linnea Engström, som satt i passagerarsätet hade knappt hunnit ut ur bilen innan en tant backade ut i full fart några centimeter ifrån henne. Det var inte förrän tanten nästan hade kört över Linnea och backat in i vår bil som hon upptäckte att hon inte var själv på platsen... Idioten vinkade då glatt till oss och fortsatte sedan bara köra! Jag kvävde en impuls att kasta stenar på tantens bil.

Våga stå på er, ungdomar!

  Vår nära-döden-upplevelser var dock inte slut där! Så fort jag hade klivit ur baksätet och vi började gå över den tomma parkeringsrutan bredvid oss fick vi genast hoppa åt sidan när en ny fossil i bil hade tappat synen och tvunget skulle köra igenom den tomma rutan mittemot den vi gick över!
  Den här idioten blev så desperat när han insåg att det gick någon på den rutan han tänkte ta så att han körde så nära oss han kunde och låg sedan och desperat hackade fram tills vi hade flyttat på oss!
  Nu kan man undra varför vi, som är de som blir utsatta för dessa traumatiska upplevelser, bara snällt flyttar på oss när antikens skapelser glömmer bort att de inte är ensamma i världen? Ska vi behöva vara de som ursäktar oss för att vi blir mer eller mindre ihjälkörda? I say; HELL NO!

Sådana borde finnas på parkeringsplatser!

Vi ska inte vika ned oss! Vi ska ställa oss i mitten av parkeringsrutan med våra svärd och våra magiska träpinnar och skrika; YOU SHALL NOT PASS! Och sedan ska vi förstöra asfalten framför deras fötter så att de ramlar tillbaka ned i underjorden där de här hemma!
  Vi ska alltid bära med oss en brassestol, termos och en bok så att vi kan sätta oss på den tomma rutan och invänta dessa otyg!
  We will hold our ground! Their may come a day when the courage of men fail! But it is not this day! This day we fight!
  Eller också åker vi bara och handlar på andra tider än pensionärerna men jag har inte riktigt bestämt mig än.

Let's get physical!

Det här med gym är speciella grejer. Ett ställe där man helt och hållet får ta ut alla krafter man har tills man svettas och flåsar värre än ett paket bacon i en alldeles för varm stekpanna. Och det finaste med det är att man får göra det tillsammans med massor av andra människor som man inte känner överhuvudtaget.
  I vanliga fall tycker jag att det är en helt fantastiskt känsla att få pusta ut ett långt stön offentligt efter ett hårt träningspass. Jag menar, hur ofta kan man göra det på en allmän plats utan att få allas misstänksamma blickar på sig...?
  Hela fasaden krackelerar dock lite när man lyckas totalt göra bort sig på ett gym. I söndags gjorde jag min första riktiga tabbe på gymmet här på campus. Det var under det stenhårda multipasset som jag blev alldeles för väl medveten om att jag hade ätit och druckit för dåligt under dagen. Jag blev helt enkelt tvungen att sätta mig ned en stund och skämmas. Att sitta still och tyst under ett träningspass är ungefär lika konstigt som att göra det motsatta under en gudstjänst. Jag fick utstå ett antal "är du klen, eller?"-blickar och kände mig lite lätt förbannad när jag gick från gymmet.
  Som om det inte skulle vara nog att skämma ut sig en dag på gymmet så blir det inte bättre när man gör det nästa dag igen. Och dessutom värre.
  Igår begav jag mig till gymmet lite tidigare för att köra konditionsträning innan passet. Det var självklart fullt med folk i konditionsavdelningen och jag fick vänta en liten stund innan jag fick något löpband.
  När jag väl kommit upp på det här löpbandet inser jag att det är någon ny sort som jag aldrig har provat förut och ägnar ungefär tio minuter åt att febrilt trycka på alla knappar innan det rullar som jag vill. Sedan går det högst fem minuter innan det är dags för nästa totaltabbe.

Träna i grupp är roligt!

  Jag hade placerat min mobil längst fram på löpbandet och sladden till hörlurarna hängde fritt i luften. Eftersom jag trots allt känner mig själv tillräckligt väl vid det här laget borde jag ha fixat någon form av barnsäkerhetanordning på den hängande sladden, men icke! När jag lyfte handen för att klia mig i ansiktet råkade jag självklart fastna i sladden på vägen. Mobilen gjorde en piruett i luften och landade på löpbandet för att sedan åka iväg bakåt och hamna under själva löpbandet. Hörlurarna följde med samma väg och slungades bakåt i väggen innan även de försvann ned under löpbandet.
  Jag fick sedan, i ett totalt skämseltillstånd gräva fram mobilen och hörlurarna under löpbandet för att snart inse att en del av hörlurarna var försvunna. När jag letat en liten stund skämdes jag så pass mycket att jag bestämde mig för att det gick att köpa nya delar till hörlurarna och gick därifrån. Jag hann bara upp för trappan innan jag insåg att jag hade glömt min vattenflaska på bandet och var tvungen att vända och gå ned igen.
  Idag har jag valt att inte gå och träna utan att titta på fotbollen istället, i hopp om att när jag återvänder imorgon kommer alla ha glömt bort vad som hände!

Nu kan du få mig så lätt

Nu när utvärderingen av publiken och det hela runt omkring bion i lördags är avklarad är det dags att gå in på utvärderingen av själva filmen.
  Känn ingen sorg utspelar sig i Göteborg, bygger på Håkan Hellström-låtar och huvudrollen spelas av samma person som spelar Benjamin i Torka aldrig tårar utan handskar. Kan det bli annat än bra? Ja, det kunde det. Det blev helt jävla freaking fantastiskt!
  Karin sade till mig under vår resa på Cypern att jag måste gå och se den och att den var en av de bästa svenska filmer hon någonsin sett. Karin Larsson må vara många saker men hon är ingen lögnare. Definitivt en av de bästa svenska filmerna någonsin! Take that, Stockholm!
  Den berömda göteborgshumorn var en central del i filmen, vilket uppskattades starkt av den här västsvenskan. Två favoriter var "jag snackade med en räka" som yttrades av huvudpersonen i ett mycket "högt" tillstånd och "det kom en katt i vägen, jag satte mig på en katt" när samma karaktär av misstag dödade sin farfars katt.
  Referenserna till Håkan Hellström-låtar och de som sjöngs i filmen fick mig att vilja ge ifrån mig små höga glädjetjut och applådera entusiastiskt. Minnena från barndomen var ständigt nära till hands och jag kunde inte sluta tänka på det faktum att min storasyster vaggade vår lillasyster till sömns med hjälp av Håkan Hellström...
  Till skillnad från vad Göteborg ofta få stå för blandades det in en hel del allvar i filmen också. Under en scen var jag tacksam att jag var på en biograf, omringad av folk, annars hade Niagarafallen varit en blek skugga mot de tårar jag hade producerat.
  Genom alla de här skämten, Håkan Hellström-referenserna och tårarna hittade jag dock en favorithändelse i filmen. Kanske uppskattade jag den mest för att jag är elfsborgare men den kommer definitivt att få en plats i bästa "dissa IFK-slagord". Den yttrades av huvudpersonen Pål, som är gaisare, när han ser några blåvittfans ute på stan "står det torsk på menyn på Ullevi när IFK spelar, eller?"

Video killed the radio star!

In my mind and in my car, we can't rewind we've gone to far!
  Konstigaste texten någonsin? Kanske, men vad som är ett faktum är att den till stora delar stämmer. Varför vet jag det här? Jo, för att jag var på bio i lördags.

Jättefint hjälpmedel för socialt missanpassade människor!

  Det är dock inte själva stjärnorna som har gått för långt, utan publiken! Det där var inte helt sant, Bella i Twilight skulle helt klart göra sig mycket bättre i radio än i tv.
  Biopubliken i de här dagarna borde ta sig en allvarlig funderare över om de i fortsättningen ska stanna hemma och lyssna på radio eller helt enkelt bara stanna hemma! Folk idag beter sig som om de var ensamma i salongen och det gör mig förbannad.
  Det hela inleddes ungefär 20 minuter innan filmen skulle börja i lördags då en mamma och hennes son skulle in på vår rad och tvunget behövde gå förbi där vi satt trots att det var helt tomt på andra sidan av våra sittplatser.
  De hade fått platserna precis bredvid oss. Lite olyckligt satt den mest lättretade personen, alltså jag, närmast dem. Där satt de sedan förnöjt kvar och pratade vitt och brett under hela filmen trots att de hade ungefär 20 lediga platser bredvid sig!
  Att de sedan åt popcorn ur varsin bärkassarna och borstade bort smulorna från händerna i samma ljudnivå som när en pubertal tonåring inser att man kan ta ut sina aggressioner på ett trumset, är en helt annan historia.

Mer lämpade för radio är tv kanske?

  Förutom dessa charmerande människor som satt på vår rad hade folk under filmen ett otroligt behov av att springa ut och in ur salongen.
  Det här fick mig att fundera på de jobbigaste människorna jag har upplevt under mina biovistelser. Jag har sammanfattat mina favoriter.
1. På biografen i Borås satt en kvinna och stickade precis bakom mig under filmen! Otroligt irriterande ljud och om det är så jävla noga med att den där tröjan eller mössan eller vad det nu är för skit som ska stickas blir klar, gå inte på bio då!
2. På biografen i Växjö var en kvinna uppenbart uttråkad av filmen satt därför och smsade under större delar av den. Vilket innebar ett ständigt skarpt ljus som störde alla de som faktiskt ville se filmen. Det hela blev inte bättre av att hon hade med sig en kartong med vindruvor som hon var tvungen att öppna och stänga ett par gånger i minuten under mycket högljudda former.
3. På en biograf i London där en kvinna verkade tro att hon hade en roll i filmen då hon hela tiden såg till att skrika ut de svar på skådespelarnas repliker som hon ansåg lämpliga.
Som sagt vad är det för fel på att sitta hemma och lyssna på radio?!
Här får ni låten också för att den är så jäkla go!
http://www.youtube.com/watch?v=W8r-tXRLazs

My house, in the middle of the street

Nu har det gått ungefär en och en halv vecka sedan jag flyttade in i min lägenhet här på campus. Efter ett tufft år i mörker, svält, sjukdomar, elände och misär som bunkern hade att erbjuda är det ett stort lyft i tillvaron. Bara det faktum att slippa stå på tå på sitt nattygsbord för att se dagsljus är en klar förbättring.
  När man flyttar in i sin första riktiga lägenhet inser man dock hur mycket runt omkring en man bara tar för givet ska finnas. Jag fick min första bomb släppt rätt i huvudet första kvällen när jag skulle gå och lägga mig. Plötsligt insåg jag att det inte fanns några rullgardiner att dra ned över fönsterna. Någonting som i och för sig inte var ett jättestort problem vid 23-tiden på kvällen men däremot klockan halv sex på morgonen när jag vaknade och undrade varför det låg en stor orangeaktig matta över ansiktet kändes det som att rullgardiner hade varit en bra idé. För övrigt insåg jag inte att den orangea mattan var soluppgången som lyste in genom fönsterna förrän jag vaknade igen en timma senare.
  Problemen fortsatte när jag under andra dagen blev medveten om att jag varken äger någon dammsugare eller något duschdraperi.
  Att duscha utan duschdraperi går ganska bra om man bara står så långt in mot väggen som möjligt. Det blev ändå lite blött runt om i badrummet men ingenting som man inte kan torka upp med sockarna nästa gång man har vägarna förbi!
  Att dammsuga utan dammsugare är däremot svårare. Jag ska erkänna att jag inte är den renligaste personen i världen, jag tycker inte speciellt mycket om att städa men när det blir skitigt mår till och med jag dåligt. Innan jag hade lyckats skaffa en dammsugare fick jag istället ta till desperata åtgärder som att rulla en klädborste över golvet och torka av sockarna med en handduk innan jag tog på mig skorna.
  Den största tabben jag har gjort som lägenhetsboende inträffade dock idag. Efter ganska många timmars plugg och en hard core-shoppingrunda på stan med Linn, som för övrigt var mycket trevlig, var jag ganska trött och kände att jag behövde komma ut och få lite luft.
  Som vanligt tog jag på mig min svarta hoodtröja med ganska dåliga fickor som jag brukar ha när jag är ute och går. Eftersom fickorna är så små lade jag bara ned lägenhetsnyckeln och mobilen och gav mig av.
  Några hundra meter innan jag var hemma igen insåg jag att jag bara hade med mig lägenhetsnyckeln! Bara lägenhetsnyckeln! Vilket alltså innebar att jag inte skulle komma in genom porten om den var låst... Eftersom det var nollning förra veckan stod porten öppen hela tiden så att folk kunde springa ut och in och då gick jag ut på promenader hela tiden med bara en nyckel men under den här veckan har jag flera gånger kommit hem från skolan och porten har varit låst. Någonting som jag självklart inte tänkte på när jag gav mig iväg på min stärkande promenad.
  I lätt panik sprang jag sista biten under tiden tankarna på vad jag skulle göra OM porten var låst snurrade värre än ponnykarusellen på Liseberg i mitt huvud.
  De tankar som uppkommer i en människas sinne vid paniktillstånd är så korkade att man måste plocka fram skämskudden när man tänker på de i efterhand. Under de få minuterna som jag befann mig i det här tillstånden hann jag bland annat tänka "om porten är låst får jag sitta utanför och vänta tills någon kommer och öppnar imorgonbitti! Om porten är låst får jag sova bakom cyklarna i natt!" Om porten är låst får jag gå in i soprummet över natten och sova där! Om porten är låst, kan jag öppna den med min lägenhetsnyckel då?"
  Dessa briljanta idéer var alltså de som jag lyckades producera i den här krissituationen. Aldrig någonsin tänkte jag tanken att ringa till hyresbolaget eller gå hem till någon av mina kompisar på campus och fråga om de kunde hjälpa mig. Istället funderade jag på om jag kunde sova i soprummet... Som låses upp med portnyckeln...
  Hur som helst slutade den här historia lyckligt då någon smart jäkel hade ställt upp dörren på vid gavel och jag kunde utan problem bara vandra in. Jag har nu också lärt mig att det är viktigt att ta med sig alla nycklar när man går hemifrån.
  Trots några små skavanker och missöden har jag alltså kommit i ordning bra i min nya lägenhet och börjar trivas ordentligt. Nu saknas egentligen bara två stora saker innan det blir ett riktigt hem, en tv och en flaska rödvin!

Fyra femte delar av ett multikulturellt gäng på en stark road trip till Ullared!

Det var en kall men vacker morgon i slutet av augusti när tre femtedelar av ett multikulturellt gäng återförenades i utkanten av campus Växjö. Eller egentligen var det så att jag kom dit, Emma var redan där och sedan fick vi vänta flera sekunder innan Linnea såg till att masa sig ned för trapporna och ut till bilen!
  När det obligatoriska kramandet och "Hej! Hur har ni haft det sommar? Vad roligt att se er igen! Hur mår ni? Har du klippt dig? Är det nya kläder? Var det jobbigt att gå upp imorse? Har alla med sig frukost? Vem vill sitta var i bilen? Kan jag lägga min väska här? Kommer vi få plats med allt vi köper i bilen? Hur långt är det Värnamo? Ska vi åka?" var över kunde vi lämna campus och bege oss mot Värnamo för att plocka upp den sista delen i vårt resesällskap för dagen.
  Förutom lite dimma och en och annan långtradare, hästtransport och fossil i bil så tog vi oss smärtfritt fram till Värnamo för att hämta upp Linnea och stanna för att äta frukost. När vi hade hittat en plats för Linneas bil att stå under dagen åkte vi vidare mot Halland och Ullared.
  Vi fick återigen möjligheten att upprepa frågorna "Hej! Hur har ni haft det sommar? Vad roligt att se er igen! Hur mår ni? Har du klippt dig? Är det nya kläder? Var det jobbigt att gå upp imorse? Har alla med sig frukost? Vem vill sitta var i bilen? Kan jag lägga min väska här? Kommer vi få plats med allt vi köper i bilen? Hur långt är det Värnamo? Ska vi åka?" till allas stora glädje...

Min kundvagn!

  Framme i Ullared var det bara att ta en kundvagn och ge sig in i stormen. Vi slogs mot pensionärer, barnfamiljer, ungdomar och en och annan hylla som stod PRECIS där man skulle köra sin vagn. Det blev ganska många fynd innan lunchen, framför allt på klädavdelningen.
  Lite efter tolv bestämde vi oss för att vi var trötta i huvudet och hungriga och gick därför och åt. Jag fick då uppleva det mest spännande under hela dagen, nämligen att åka kundvagnsrullband! Det fungerade ungefär på samma sätt som en rulltrappa fast utan trappsteg så att man kunde ta med sin kundvagn till nästa våning. Vad som var ännu mer fantastiskt var att kundvagnen på något sätt låstes fast i rullbandet så att man inte behövde hålla i den!
  Innan vi kunde äta var vi dock tvungna att stanna och ta kort med de verklighetsstora klippdockorna av Morgan och Ola-Conny. Någonting som vi ägnade en patetiskt lång stund åt, även om Linnea Engström var besviken för att hon inte fick se Morgan i verkligheten. Hon hade till och med sminkat sig extra fint, ifall att han skulle dyka upp... Better luck next time, girl!

What a man!

  Efter maten var vi alla mätta och belåtna men började bli lite trötta av allt folk och alla ljud runtomkring oss. Emma, Linnea och Linnea höll modet uppe och fortsatte tålmodigt genom gångarna för att leta efter fler fynd. Jag, å andra sidan, började klaga på barn som skrek för högt, pensionärer som gick för långsamt och grejer som inte låg där jag ville att de skulle ligga. Min ilska gick så långt att jag tillslut körde på en tant medvetet och helt utan att skämmas. Jag vill bara förklara att den här tanten gick ut ur en gång precis framför mig där jag kom med min kundvagn i full fart, utan att titta sig omkring det minsta och sedan stannade precis framför mig! Eftersom man alltid måste vara väldigt uppmärksam på sådana ställen tänkte jag bara upplysa tanten om det och därför "råkade" jag köra på henne lite, inte hårt dock.

På kundvagnsrullbandet

  Efter några timmar bestämde vi oss för att vi var klara och stannade vid godisavdelningen på väg mot kassorna. Precis innan dess hade Emma blivit fullständigt starstruck då hon såg Ola-Conny på riktigt i brödavdelningen!
  Vi tog oss ut efter att ha betalat och efter att jag hade blivit irriterad på de flesta människor i min närhet och dessutom visat det genom att ställa min vagn i vägen för en kvinna som, enligt min åsikt, blev alldeles för närgången när hon skulle packa sina varor och dessutom himlat med ögonen mot alla som stannade eller stod på olämpliga ställen.

Proffsig packning, or whaaaaaat...?

  Emma gjorde dagens insats genom att packa bilen som ett proffs. Vi fick med oss allt vi hade köpt och dessutom med luft mellan biltaket och grejerna. Good one! Sedan var dags att återigen bege sig hemåt bakom långtradare, hästtransporter, fossiler i bil och allt annat skit som finns på vägarna enbart för att störa!
  Med andra ord; det var en bra dag!

Två blondiner på äventyr

Dag 2: Mumindalen invaderar!
Andra dagen på vår resa blev vi varse om att vi inte var de enda skandinaverna på hotellet. Och det var med besked. Finlands sak är vår sak, det stod det klart. Eller möjligtvis tvärtom.
  Tidigt på förmiddagen var vi ute för att påbörja vårt hårda schema av solning och badning då vi insåg att vi hörde det rullande finska språket vart vi än gick, eller låg. Blandningen av de finnar som befann sig på hotellområdet var så extrem att det kändes som om man hamnat mitt i ett alldeles för varmt, klimatförändrat, väldigt upphottat mumindalen.
  Runt om poolen fanns barnfamiljer, ungdomsgäng och framför allt en fruktansvärt jobbig och totalt översocial unge som såg till att på något sätt lägga sig i alla aktiviteter i och kring poolen. För att kunna separera henne från andra barn namngav Karin och jag henne som "den jobbiga finska ungen".

Finska hattifnattar

  "Den jobbiga finska ungen" var blekare än ett spöke med allvarlig kallbrand och hade hela tiden mycket stark solkräm i ansiktet som inte riktigt hade smorts ut. Någonting som Karin och jag tyckte kändes typiskt finsk. Vad vi däremot inte hade räknat med var att få se ett killgäng i vår egen ålder som både hade mycket välskapta muskler och ordentliga solbrännor. Karin blev så förvånad att hon yttrade kommentaren "är inte alla bleka i Finland?" Våra fördomar fick sig alltså en rejäl törn.

Svenska hattifnattar

  Låt oss då stanna upp en stund och reflektera över varför två stycken unga svenska kvinnor i sina bästa år inte har mer förstånd än att tro något sådant om sitt grannland? Jag antar att Rebecca Bloomwood i filmen Confessions of a Shopaholic har en poäng i när hon säger "nobody checks up on Finland".
  Mitt i all den här blåvita majoriteten fanns då två små udda, lite halvkonstiga, bortglömda men dock helt ofarliga svenska hattifnattar. Två små varelser som gled runt poolområdet ganska obemärkta enda tills några dagar senare när de blev inbjudna av muminfamiljen.
  Den här resan har alltså varit lärorik för hattifnattarna som nu kommit överens om att de inte ska ha fördomar om Finland längre eftersom finnar är både snygga och trevliga. Även om vissa av de kan var väldigt jobbiga och bleka också. Och inte förstår hur man smörjer in solkräm...

Två blondiner på äventyr

Dag 1: Morgonstund har illamåendekänslor i mun
Måndagen den 12 augusti ringde min väckarklocka vid den underbart uppfriskande tiden 02:15, efter ett sammanlagt 10 timmars långt pass på jobbet dagen innan. Innan jag hunnit reagera på att mobilen på nattduksbordet ringde satte alarmklockan på skrivbordet igång och jag fick kasta mig upp ur sängen på ett sätt som gav bättre magträning än ett corepass och samtidigt stänga av både klockarna på samma gång vilket gav mina armar bättre stretching än ett yogapass.
  Under tiden mina skadade "magmuskler", alltså de små, små klumparna som nätt och jämnt håller mig upprätt under magfettet, långsamt återgick till sina normala degiga karaktär tog jag mig sur ned till köket för att äta frukost.
  Att äta klockan 02:25 är allt annat än en behaglig upplevelse. Det är en ständigt kamp mot att hålla den mat man precis ätit nere och samtidigt trycka ned mer mat trots att hela kroppen säger emot. När jag tillslut hade fått ned en tallrik yoghurt utan att någonting vände och kom upp igen var det dags att packa det sista innan väntan på fru och fröken Larsson inleddes.
  En stund senare stod den kvinnliga delen av familjen Larsson utanför huset och det var dags att bege sig mot Göteborg och Landvetter. Väl framme tog vi farväl av fru Larsson, tackade för skjutsen och började släpa in våra väskor till incheckning.
  I kön till incheckning tänkte vi snabba på proceduren genom att fylla i bagagetaggar i förväg. Lagom tills vi kom fram insåg vi att jag hade hämtat bagagetaggar från fel resebolag. På våra stod det nämligen Apollo och inte Fritidsresor, som var de vi verkligen reste med. Tjejen bakom disken förklarade då att vi bara kunde ta en tag från rätt bolag och skriva våra efternamn och telefonnummer över hela taggen. Trött och trög i huvudet som jag var uppfattade jag inte att vi skulle skriva det själva utan började istället rabbla upp mitt telefonnummer och efternamn... Hur som helst löste sig incheckning tillslut och vi kunde bege oss mot säkerhetskontrollen.
  Laglig medborgare som jag är kunde jag utan problem gå igenom säkerhetskontrollen medan min gangster till resekamrat, Karin, fick gå igenom säkerhetskontrollen två gånger och dessutom ta av sig sina skor för att köra genom väskröntgen. Herregud, vad man får skämmas!
  Flygningen ned till Cypern tog tre timmar och tre kvart och transferbussen tog knappt en timme, både utfördes smidigt och utan för många idioter som förstörde semesterkänslan.
  Vi invigde vår första dag på semestern med att sola och bada i poolen en stund innan vi gick den cirka 20 minuter långa promenaden in till centrum för att äta kvällsmat. Vi valde en restaurang med takterass som hade väldigt fin utsikt men tyvärr ganska oerfaren personal. Till förrätt åt vi väldigt god halloumi och sedan tog Karin gyros, som hon var lite besviken på och jag tog moussaka som jag inte heller var helt nöjd med. Trots det försökte jag äta så mycket som möjligt och kände mig ganska nöjd med hur mycket jag hade fått i mig då servitrisen kom fram och frågade bestört "you didn't like moussaka?" Vilket följdes av att jag fick dra en bortförklaring om att det var så mycket mat att jag inte orkade mer...
  Sedan gick vi hem för att lägga oss tidigt i vårt härligt varma rum som hade gått upp till cirka 150 grader medan vi var borta. Det tog alltså inte lång stund innan vi klädde på oss igen för att gå ned till receptionen och köpa airkondition för den kommande veckan, som BARA kostade 84 euro! Dock väldigt värt 84 euro eftersom det gjorde att vi kunde sova resten av veckan.

Powerbloging!

Igår funderade jag lite över ordet power som har smugit sig in i flera gamla hederliga svenska uttryck såsom walk, yoga och nap. Men som då gjorts om till powerwalk, poweryoga och powernap. Om jag har fattat det hela rätt så innebär tillskottet av power i ordet att det ska göras kort och intensivt. Därför kunde jag inte undvika att leka med tanken hur det skulle bli om andra aktiviteter gjordes om till poweraktiviteter!
1. Powershower
Med ena handen gnuggar man in schampo i håret och med andra tvål på kroppen. Det måste göras så hårt att en mindre mängd hår ramlar av och huden intar en rödaktig färg. Allt ska ske under 30 sekunder, även avsköljning och torkning ingår i de 30 sekunderna.
2. Powerexercise
Man lyfter en skivstång, en gång, skitfort och den måste väga minst 200 kilo.
3. Powerstretch
Görs efter powerexercise. Man uppfinner väldigt snabbt en sträckmaskin som man sedan spänner fast sig i och sträcker ut alla muskler samtidigt under mindre än 30 sekunder. Powern ska vara så hög att armar och ben nästan faller av.
4. Powervacation
Under tio timmar ska man klara av allt som en veckas semester rymmer. Det innebär tre etapper på cirka tre timmar var; först tre och halv timmars flygresa ned till Grekland med medhavd sollampa, medelhavsmat och korsord. Väl på plats ska första timmen fyllas med sol och bad. Andra timmen med sightseeing och tredje timmen med nattliv såsom restaurangbesök och nattklubb. Tre och halv timmars flygresa hem med medhavd spypåse, svensk bakfyllemat och könssjukdomar.
Det här var några av mina förslag på vad som kan göras mer poweraktiga, hoppas ni gillade dem och att det väcker fantasin även hos er!
Glöm inte att följa, kommentera och rekommendera min blogg, om ni vill såklart!

Out with the old, just out, get out with it!

Under föregående vecka var jag ensam hemma i huset. Det innebar att jag fick ta ansvar för att handla, laga mat och diska alldeles själv... Shame on you, parents!
  Att handla på ICA är någonting jag gjort flera gånger sedan jag flyttade till Växjö och visste därför precis vad det innebar en gång för längesen, men ack så fort man glömmer. ICA är nog det stället på jorden, förutom kyrkogårdar, som drar till sig flest pensionärer.
  Innerst inne tycker jag om pensionärer men väldigt ofta blir jag vansinnig på dem! Varför måste de samlas i de trånga gångarna på ICA och köra sina kundvagnsrallyn när de rör sig långsammare än händelseförloppen i en amerikansk såpopera?! Det finns ju äldreboenden...
  Det är fruktansvärt enerverande för nerverna hos en normalfungerande människa när en gammal tant i virkad mössa ska stå i sommarvärmen och plocka om varenda jävla jordgubbskartong tills hon fått ihop två stycken rågade med ALLA fina jordgubbar i hela butiken. Det blir heller inte bättre när tantens gubbe ska stå bredvid och försöka dirigera det hela samtidigt som han flyttar kundvagnen fram och tillbaka så att ingen människa på cirka 400 meters radie kan ta sig förbi.
  När man sedan äntligen har fått sina ruttna jordgubbar och tagit sig fram till kassorna efter många genvägar, duckningar och en hel del vassa armbågar in i den rynkiga, skrumpna huden som kännetecknar pensionärsarten, blir det inte direkt bättre när en 250-år gammal tant ska försöka sig på att betala med kort. Det är inte heller speciellt uppskattad bland resten av kön när hälften av varorna ska betalas för sig och sedan den andra hälften...
  Efter att tanten hade plockat upp sina 7826 varorna på bandet, betalat första hälften, totalt fuckat upp första kortbetalning så att hon fick göra om det hela, var det i alla fall bara hälften kvar. Återigen gick betalningen åt helvete och det stackars butiksbiträdet fick upprepa "nu blev det fel igen, du får göra om det". Då blir det inte direkt bättre av att tanten svarar "men det stod ju att det var godkänt" för att sedan titta på kortläsaren och konstatera "nehe, transaktion avbruten, stod det visst!"
  Hur i helvete kan köp godkänt och transaktion avbruten se minsta lilla lika ut?! Det är inte samma bokstäver typ någonstans och inga kodord eller liknande används, i alla fall inte senaste gången jag var på ICA.
  Ungefär 8 dagar senare gick i alla fall även det andra köpet igenom och jag kunde utmattade, uttorkad och knappt vid liv ta mig fram till betalautomaten för att betala min en liter ruttna jordgubbar och min tidning,  utan att behöva dela upp betalningen eller läsa av automaten som köp godkänt när det egentligen står transaktion avbruten!

P.S. Om ni som läser det här vill skicka en kommentar, tillrättavisning, dödshot eller liknande så gör gärna det! Jag vill mer än gärna veta vad ni tycker. Jag har dessutom lagt till en följarknapp i spalten till höger, trycka gärna på den så att jag kan se hur många beundrare/förföljare jag har och jag skulle bli väldigt glad om ni ville rekommendera min blogg till fler! D.S

The korvos saga, hell breaking loose, part II

Under söndagsmorgonen vaknade fyra stycken vackra damer upp till ljudet av fjärtar i Rina och Fannys lägenhet. Vem som stod för de där luftningarna kan jag inte svara på men jag har mina aningar... Rina tyckte att det var varmt.

  Ensam och utanför hade jag kommenderats till dvärgsofforna ute i vardagsrummet eftersom de andra tre långbenta damerna inte fick plats där. Jag blev dock ganska snabbt inkluderad i resten av sällskapet igen för att inta frukost ute i vardagsrummet. Under tiden vi åt frukost diskuterade vi om vi skulle fullborda helgen med en utflykt till Göteborg. Rina sa att det var varmt.

  Efter många om och men och en halv överbliven kall kebab sedan gårdagen, bestämde vi oss tillslut för att bege oss mot den stora staden i väst. Innan vi lämnade Borås hämtade vi upp Johanna vid badhuset som hade kommit tillrätta efter gårdagens mörka mysterium... Rina ansåg att det var varmt.

  Bilfärden till Göteborg var ganska händelselös förutom att jag och Fanny klagade en del på Rinas bilkörning och Johanna informerade oss om sin kväll. Väl inne i Göteborg parkerade vi på Heden och Johanna fick genast syn på ett fotbollslag bestående av mörka män och höll på att försvinna lika snabbt som vi hittat henne igen. Vi lyckades dock tala den brunstiga kvinnan till rätta och begav oss mot Haga. Rina berättade att det var varmt.

  Haga var ett mycket mysigt och gammalt kvarter med små butiker och caféer längs med gatorna. Vi stannade bland annat i en delikatessaffär som hade smakprover av sina röror och såser. Vi såg till att smaka på allt och därmed spara in lite pengar på fika. Vi höll oss dock inte mätta länge. Cirka 300 meter från affären låg ett trevligt café där vi stannade för att äta lunch och trycka i oss lite efterrätt samtidigt som vi lyssnade på en irriterande gatumusikant med alldeles för mycket överskottsenergi. Rina tyckte att det var varmt.

  Efter att ha vandrat några timmar i Haga hittade vi ett jättestort Myrornavaruhus som var det vi hade letat efter från början. Där inne var det dock svårare att finna någonting som verkligen föll damerna i smaken och vi vände ganska snabbt igen för att gå tillbaka mot bilen. Rina sa någonting om att det var varmt.

  Vi blev dock tvungna att göra två stopp innan vi kom fram till bilen. Det första var på Burger King för att gå på toaletten. Där åt betalmaskinen upp min femkrona och vi fick be personalen att öppna med nyckel samtidigt som jag förbannade betaltoaletter (det borde vara en mänsklig rätt att få gå på toaletten gratis). När alla fem hade gjort sina behov köpte Johanna och Elin varsin fryst smoothie och vi gick vidare. På ett café i Haga hade de provsmakning av våfflor så vi blev tvungna att stanna en gång till. Där köpte Fanny bullar och snodde en jordgubbe, Johanna köpte en müslikaka och vi fick bevittna en kärleksscen mellan två av servitörerna. Det var precis som i en romantisk film där den förälskade tjejen drar in den förälskade killen bakom en port och fnissande stänger dörren, förutom att i verkligheten var det bara creepy... Rina tyckte det var varmt.

  När vi äntligen hade kommit fram till bilen bestämde vi oss för att åka hem. Fanny och jag satt i baksätet och klagade på Rinas bilkörning och blev till följd av det omdöpta till Hitler och Stalin. Johanna berättade om sina drömmar att åka till Afrika och Elin frös men tyckte ändå att livet var allmänt mysigt. När vi kom tillbaka till Borås sa vi ett tårfyllt farväl av varandra innan Rina summerade hela helgen med att klaga på att det var varmt!

The korvos saga, hell breaking loose, part I

Den här helgen har varit en enda lång framgångssaga! Tillsammans med resten av min hemliga korvklan, även kända som Rina, Fanny, Elin och Johanna, samlades vi i lördags för att fira Elins födelsedag.
  Firandet inleddes hemma hos Rina och Fanny där vi åt dödligt god cheesecake och kladdkaka, diskuterade livets stora mysterier och dansade libanesisk folkdans. Rina nämnde även att det var varmt.
  Elin fick present av oss, vilket var ett presentkort från Net on Net för att kunna köpa en ny mobil. Elin såg självklart till att förstöra vår vänliga gest genom att berätta att hon redan hade fått en ny mobil! Men vi var inte bittra för det, Elin är förlåten på grund av sin mästerliga bakning som hon såg till att göda oss alla med under kvällens gång. Och jag tror att Rina nämnde att det var varmt...
  När vi hade ätit så mycket att vi kände oss som uppblåsta ballongdjur och även druckit lite av de alkoholhaltiga drycker som fanns att tillgå, kände vi oss uppfyllda av livet och ville fira det med dans! Rina lärde oss hur man dansar i Libanon, Fanny drog av en bugg och Elin visade hur man shakear booty. Rina kan ha nämnt att det var varmt.
  Efter en mycket lyckad förfest begav vi oss in mot staden för att beblanda oss med andra människor. Någonting som visade sig vara ett stort misstag! Saken är nämligen att klubbarna är fyllda av fulla fjortisar på lördagskvällar som beter sig som fullständiga idioter, alltså till och med värre än vad de gör i nyktert tillstånd. Redan på bussen in fick vi erfara några hjärndöda svin som bland annat tyckte att det var kul att dra ned byxorna och visa upp hela sin bakdel på allmän plats. Rina nämnde någonting om att det var varmt.
  Väl inne i Borås var vår tanke att gå in på Harrys. Eftersom det var lönehelg och semester var det fullt med folk överallt men vi gjorde ändå ett försök att komma in. Vi ångrade oss redan i kön då fyra stycken mycket klent begåvade unga män i vår egen ålder trängde sig förbi oss samtidigt som de tittade på oss som de hade fått en påle inkörd genom örat och runtvevad i huvudet så att den lilla hjärnan som fanns där inne lösts upp och runnit ut. De försökte sedan släta över sitt omogna beteende genom att skämta med oss i en överlägsen ton, vilket enbart resulterade i att Johanna fällde kvällens bästa kommentar "är det sjuårsgräns här ikväll?" That sure as hell shut them up... Rina nämnde någonting som antydde att det var varmt.
  Det tog ett tag innan vi andra hade hämtat oss efter det skrattanfallet och den enorma skadeglädjen i att se dessa nördar så förnedrade. Vi gick i alla fall till en bar nere vid Viskan, där vi satt inne eftersom uteserveringarna stänger tidigt på kvällarna...? Som sagt, det finns många idioter i den här världen. Och Rina nämnde förresten att det var varmt.
  Där hängde vi i alla fall tills det var dags att gå förbi kebabhaket på väg till bussen hem. På Södra Torget såg vi först till att skicka iväg Johanna ut i den mörka natten(...) för lite äventyr, innan vi andra fyra satte oss och väntade på den buss som skulle ta oss hem. Vi pratade med en mycket märklig ung man innan buss kom och väl hemma var det läggdags ganska omgående för samtliga. Rina avslutade kvällen med att nämna att det var varmt.

NEIN, NEIN, NEIN, NEIN, NEIN!!!

Inte en gång till!
  Ytterligare en gång har ett svenskt landslag slagits ut ur ett fotbollsmästerskap av Tyskland. Ständigt det här Tyskland!
  Sverige spelade en bra andra halvlek och borde fått ett mål. Det fick de i och för sig men det blev bortdömt och publiken blev vansinniga!
  När slutsignalen ljöd kunde jag inte låta bli att gråta några tårar tillsammans med det svenska landslaget. Det var ju deras år i år! Dessutom måste man ju som ulricehamnare alltid stötta Pia Sundhage och känna stor beundran över att en tös från Marbäck har lyckats så bra. Det är väl i princip det enda Marbäck någonsin har lyckats med om jag tänker efter...
  Hur som helst var jag otroligt irriterad på Tyskland efter matchen som alltid ska förstöra för Sverige! Varje gång de kommer till Sverige blir det bara skit av alltihop. Tro inte vi har glömt, Tyskland!
http://www.youtube.com/watch?v=pJgszpNj7dY

I just wanna make me stop sweating!

Det har varit varmt de senaste dagarna! Så varmt att termometern på min dator fick solsting under gårdagen och började tveka mellan om det kunde vara +24 eller -9 grader ute... Jag fick tyvärr aldrig något klart svar på vilket av de det var.
  Jag älskar sol och värme av många skäl men framför allt för att det ger mig anledning att sova cirka 18 timmar på ett dygn. Eftersom det är sol ungefär en dag vartannat år i Ulricehamn gäller det att passa på när de fina dagarna väl kommer. Personligen har jag nu dedikerat närmare tre och halvt dygn åt min varma och ljusa himmelska vän.
  Men det finns en baksida med det här solandet! Jag märker det som tydligaste efter att ha tagit en två timmars kort tupplur i solen och sedan vaknar upp fullständigt genomblöt!
  Jag hoppas inte jag är den enda men de mängder svett som forsar ur min kropp under varma dagar skulle kunna renas och användas till att bekämpa torkan i Afrika! Jag erkänner att jag lite grann får skylla mig själv när jag kör hårda träningspass under sådana här dagar men då räknar jag med att svettas! Men när man ligger helt still ska det väl inte bildas lika mycket kroppsvätskor som under ett spinningpass?
  Tyvärr är svett långt ifrån den enda kroppsvätskan som överproduceras en varm och solig dag. Att somna halvliggandes i solen innebär också att man vaknar med saliv över halva ansiktet som torkat in längs med hakan och halsen, vilket får en att känna sig lika rörlig i ansiktet som Courtney Cox direkt efter ett botoxingrepp.
  Att dessutom bränna sig på ögonlocken betyder att tårarna rinner värre än under ett ovanligt känslosamt avsnitt av Glee och man får ofta kommentaren "du ser fullständigt hemsk ut, är det någon som har dött?"
  Ändå kan jag inte låta bli att älska sommaren och dess fina dagar. Den vackra guldbruna färgen min hud har intagit under de senaste dagarna är helt hållet värda att drunkna i sina egna kroppsvätskor för!

När vi gräver guld på Öööööjansvall!

Jag var under gårdagskvällen hembjuden till familjen Larsson för att titta på de svenska damerna som spelade i fotbolls-EM mot Italien.
  Efter en lugn kväll på jobbet, en misstänkt felparkering och en nära-hjärtattacksupplevelse då jag trodde att jag hade gjort sönder mammas bil eftersom den vägrade starta när jag skulle köra iväg från jobbet, kom jag iväg. Situationen med bilen löste sig mycket bra då jag startade motorn...
  Väl hos familjen Larsson välkomnades jag av den kvinnliga halvan av familjen, inklusive djursektionen av familjen. Innan matchen började blev jag bjuden på mycket god hemmagjord hamburgare och i halvlek även alldeles för god kärleksmums.
  Under matchens gång diskuterade Karin och jag sportjournalisters och sportkommentatorers roll i samhället. Karin ägnade en stund åt att reta sig på hur kommentatorerna klagade på Sveriges spel med motiveringen "de ska bara förklara vad som händer i spelet och inte hålla på och gnälla så!" You're so right, girl!
  Någonting som vi både noterade och irriterade oss på var sportjournalister som frågar dumma frågor. Efter att Sverige hade vunnit med 3-1 fick Lotta Schelin frågan "hur känns det?"
  "Hur känns det?" är den absolut dummaste frågan någonsin i sportjournalistisk historia! Titta på resultatet så är det inte så svårt att räkna ut hur det känns! Schelins svar på frågan blev "det känns bra." NEHE, KÄNNS DET BRA ATT GÖRA MÅL OCH VINNA EN EM-MATCH OCH VINNA GRUPPEN?! Seriously...
  Den andra absolut sämsta frågan är "kan du berätta om målet?" De snustorra och medieskygga sportstjärnorna svarar då lydigt på frågan genom att beskriva på ett mycket invecklat sätt hur de fick bollen och sköt den i mål... Någon gång skulle jag önska att någon svarade "titta på målet och beskriv det själv!"
  Så vad är nu sportkommentatorers och sportjournalisters uppgift i livet? Att mata oss sportfanatiker med fullständigt onödig information för att distrahera oss från det vi egentligen vill se; matchen!

If I let you go, I won't miss you, no...

I lördagskväll visade SVT den tårdrypande konserten med Westlife som var deras sista någonsin. Ett pojkband från Irland som helt saknar hitlåtar. Jag var tvungen att fråga Mr. Google vilka låtar de har gjort och fick då upp de mest kända som till cirka 80% består av covers...
  Det är alltså med sorg i hjärtat som jag nu tar farväl av Westlife och den här musikaliska sensationen. Deras avslutningskonsert bestod dock till största del av just det som Westlife har gjort sig kända för, att inte sjunga bra låtar.
  Det behövdes inte många sekunder innan jag hade konstaterat att om man som artist inte har några hitlåtar, inte kan sjunga och dansar sämre än en stelopererad 65-åring på ett Friskis och Svettispass, får man hitta på någonting annat att fylla en konsert med. Under 90 minuter ägnade sig de tvålfagra pojkarna istället åt att göra ungefär 18 klädbyten, gå runt i publiken och tala om djupa ting och säga överpretentiösa saker kring deras karriär i en förinspelad intervju som visades i svartvit på enorma skärmar.
  Själv besitter jag inte någon av de egenskaper som en duktig artist bör ha som om det finns några andra där ute som är likadana, hör gärna av er så startar vi ett band tillsammans!

Följ mig!

Följ min blogg med Bloglovin

HEY HEY NÖDRIM HEY HEY!!

Efter snart en vecka har jag nästan hämtat mig från fredagens musikaliska uppenbarelse. Det var rena gyllene tider att se Gyllene Tider igen efter nio år och dessutom i Halmstad. Konserten kan beskrivas som en riktigt folkfest! Det var människor i alla åldrar på plats och alla kunde sjunga med i texterna.
  När jag stod mitt i publiken och armbågade undan fulla medelåldersmän som blivit aningen för upphetsade och dansanta kom jag och tänka på varför alla kan sjunga med i Gyllene Tiders texters? Kanske på grund av att texterna antingen är barnsligt enkla eller bara barnsliga.
  Ett exempel på en barnsligt enkel text; sommartider, hey, hey, sommartider. Ett exempel på barnslig text; min tjej och jag har ett eget språk, ba ba ba ba ba, hon säger na na na na, jag svarar vå vå vå våra diskussioner blir komplicerade ibland.
  Ändå måste man beundra Per Gessle som lyckats bli en av Sveriges främsta låtskrivare och dessutom tjänat snuskigt mycket pengar på det genom att skriva låtar på de värsta nödrim i svensk textförfattarhistoria. Man undrar hur många gånger Svenska Akademien har behövt plocka fram skämskudden när Per Gessle bältar ut  sina poetiska underverk? Tänk om vem som helst hade kunnat bli mångmiljonär på att skriva ned all skit de kommer på. Då hade jag och min blogg varit världsfenomen vid det här laget...
  Oavsett vilka extrema nödrim Per Gessle någonsin använder eller hur gamla och gaggiga medlemmarna i Gyllene Tider någonsin blir eller hur många gånger de återförenas kommer det aldrig bli någon sommar utan Gyllene Tider och de kommer aldrig bli någonting sämre än Sveriges Världens bästa band som har sagt den största sanningen någonsin; för hela året har jag väntat på juni, juli, augusti, allting verkar lättare då.
  För att knyta ihop säcken måste jag ändå lämna er med vad som är, enligt mig, Per Gessles mest hårresande nödrim någonsin kanske har du åkt på semester, ihop med nån gammal blåsorkester, nej jag vet att du är hemma, jag såg dig gå iväg och komma.

Någon skillnad mellan 1981 och 2013?

Orientering is shit!

Just nu går VM i Orientering på tv. Spontant vill jag bara name dropa några andra förslag på namn för just VM i Orientering som bättre beskriver vad det handlar om.
1. VM i nördighet
Hur extremt nördig måste man vara för att finna något som helst nöje i att ränna runt i skogen helt själv i gyttja, tallbarr och myrstackar för att leta efter en anskrämlig orange flagga?
2. VM i ointressanthet
Hur extremt uttråkad måste man vara för att känna någon spänning i att ränna runt i skogen och leta efter en anskrämlig orange flagga?
3. VM i dumhet
Hur extremt korkad måste man vara för att finna något nöje eller spänning i en aktivitet så nördig och ointressant som orientering?

Är det bögarnas fel?

För några dagar sedan kom nyheten om att Rysslands president Vladimir Putin har skrivit under ett lagförslag som förbjuder "homosexuell propaganda". När jag tittade på tvnyheterna tolkade jag det som att det är lagen innebär, i princip, att det inte är tillåtet att visa sig öppet homosexuell och att i media framställa homosexualitet som någonting positivt.
  Det är svårt att veta vad man ska säga i sådant läge. Samtidigt som det är så självklart precis vad man vill uttrycka. I Sverige har vi gjort otroliga framsteg för att förbättra homosexuellas situation, genom att tillåta både äktenskap och adoptioner. Vi kan vara stolta över hur utveckling går framåt men man blir otroligt skrämd över att andra istället verkar gå tillbaka i historien.
  En man som uttalade sig i nyheterna på tv tyckte att det var ett väldigt bra förslag eftersom den ortodoxa kyrkan i Ryssland förbjuder homosexualitet. Enligt honom var det viktigt att behålla de gamla traditionerna... I Sverige har vi en tradition av att överkonsumera alkohol vid alla tänkbara tillfällen, ändå är det få som tycker att alkolism är en sund och valbar livsstil.
  Jag undrar hur världen skulle se ut om vi byggde våra samhällen på gamla traditioner?

I've loved you for a thousand years!

Anders är vår kung, nummer 8 alltid evigt ung!

No taco, no party!

Igår gjorde jag och mamma en mycket trevlig relativt spontan utflykt till Borås för att titta på Elfsborg mot Syrianska. Till en början en mycket seg match utan några mål innan 60:onde minuten. Under de första 60 minuterna var jag dock inte så fokuserad på matchen eftersom jag fullt upptagen av att inte drunkna i mitt eget svett. Vi hade nämligen fått platser på den soliga sidan och inne i arenan kom det inte in någon blåst, vilket skapade en växthuseffekt! Där satt jag alltså som en liten nyvattnad tomat samtidigt som svetten sprutade ut från alla håll och kanter. Tillslut hade jag sådana extrema bakdelssvettningar att jag inte längre kunde sitta still på den där lilla plaststolen utan gled runt och höll på att ramla ned på planen och slå ihjäl mig! Eller i alla fall skämma ut mig...
  Guliganerna var dock som vanligt på topphumör och hejade på Elfsborgarna. Innan matchen började rullades det ut en stor banderoll med texten "no taco, no party!" Vilket mamma kommenterade med "Anders Svensson kanske fyller år idag?" Samtidigt som jag tänkte "nej, mamma. Guliganerna hejar alltid på honom lite extra, Anders ÄR Elfsborg!"
  Så fel vi båda hade. Nej, inte jag såklart men mamma hade helt fel! Idag kunde man nämligen läsa i tidningarna om att Anders Svensson eventuellt inte får förlängt kontrakt med Elfsborg efter november... Jag har bara ett ord för er alla; SKANDAL! Som tidigare nämnt; Anders ÄR Elfsborg! Enda anledningen till han någonsin får sluta är om han dör eller att hela klubben läggs ned!
  Anledningen till den här hjärtskärande nyheten är att det tydligen finns spänningarna mellan Anders Svensson och tränaren Jörgen Lennartsson... Jag, som blivande pedagog, skulle då vilja fråga Lennartsson om han tycker att det är okej om jag i framtiden slänger ut ett barn från den förskola jag jobbar på för att jag inte tycker om det barnet? Svaret är ganska självklart. Om det finns chans att barnet kan ta Elfsborg till SM-guld måste det vara kvar! Dessutom måste jag, som högsta ansvarig, se till att ge barnet mycket speltid i fotbollen på Rörispassen!
  Anders Svensson är en ikon för Elfsborg. Han har tagit laget till två SM-guld under de senaste sex åren. Han är utan konkurrens allsvenskan bästa spelare och snart den svenska fotbollsspelare som gjort flest landslagsmatcher någonsin. Att sparka ut Anders vore att dra skam över Borås som stad och Elfsborg som klubb, låt oss slippa skämmas!

Om det finns någon där ute som fortfarande tvivlar på Anders Svenssons prestationer tycker jag ni ska titta på det här klippet och minnas varför vi älskar honom!
http://www.youtube.com/watch?v=rNoC01XRZXo

D-I-N-O-S-A I am a dinosaur

Tiden går och man blir äldre. På senaste tiden har jag på allvar börjat känna mig betydligt mycket äldre än jag gjort tidigare. För att inse att man blivit äldre har jag samlat ihop några tecken man kan hålla utkik efter.
1. Naturupplevelser
Helt plötsligt börjar man uppskatta naturen och vädret på ett helt annat sätt än tidigare. För några år sedan kunde jag ta en skogspromenad eftersom jag inte ville att någon skulle se mig osminkad... Nu går jag ut i skogen och tänker "det är så härligt att komma nära naturen".
2. Fascination av tid
Äldre människor, som jag, verkar ha en otrolig fascination och behov av att hela tiden prata om hur fort tiden går och hur allting ändrar sig. För några veckor sedan när det var fint väder kläckte jag ur mig en av de värsta pensionärskommentarerna i hela mitt liv "tänk att det bara var några månader sedan det var kallt och snö och man kunde inte vara ute, nu ligger vi här i bikini i solen! Är inte det fantastiskt?"
3. Musiksmaken förändras
I morse såg jag en av One Directions musikvideor på tv. De yngre barnen, alltså cirka 10 års åldern, gillar One Direction för att de är söta. Ungdomarna gillar de för att de är så töntiga och det går att skratta åt de. Jag, å andra sidan, gillar de för att de ser ut som trevliga och välvårdade unga män och jag tycker det så befriande att se att inte alla behöver hålla på med nakenhet och sex och annat otyg!
4. Överanvändning av ordet "trevligt"
Fraser yttrande av mig den senaste veckan som innehåller ordet trevligt; "Det ska bli så trevligt att ha knytkalas på lördag!" "Hade ni det trevligt på festen, ungdomar?" "Vad trevligt för mamma att hon ska gå på bio med sin väninna!" "Jag ser mycket fram emot att åka till Halmstad och titta på Gyllene Tider, det ska bli trevligt och jag tycker de gör trevlig musik!"
5. Dygnsrytmen förändras
Den sista är den absolut värsta och bevisade mycket för mig i gårkväll hur fruktansvärt gammal jag är. Vid tio i tolv igår gick jag och lade mig, då hade inte mamma kommit hem än från sin utekväll. Jag tänkte då tanken "var håller hon hus så här sent på kvällen?" innan jag skickade ett ledande sms om att jag nu gick och lade mig. Ungefär 20 minuter senare kom mamma hem och frågade mig hur kvällen hade varit. Då låg jag i min säng och läste en trevlig bok om en välvårdad och ickesexuell ung man som upplever naturen och fascineras av hur tiden förändras!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 8: It's the final countdown, for you nice (non russian) family!
Åttonde och sista dagen. Senare under kvällen var det dags att återigen sätta sig på planet hem till det ständigt regnade landet i norr. Men först ett värdigt avsked av Turkiet.
  Eftersom vi ännu inte hade köpt någonting att ta med oss hem begav vi oss in till staden för att besöka Marmaris stora basar, där alla av någon anledning var helt övertygade om att vi var en "nice family" och dessutom ryssar... Vi började med att ta lite att dricka på en restaurang inne i basaren där det jobbade cirka 42 personer på 5 bord som ändå inte lyckades organisera sin verksamhet. Kanske beroende på att ungefär 40 stycken av de mest ägnade sig åt att dricka te och röka.
  När vi hade druckit upp gick vi några varv i basaren och efter en del prutande, mutande och upprörda försäljare som inte alls förstod hur vi kunde vilja betala så lite för ett sönderklippt lakan i batikmönster som tydligen skulle föreställa en sarong blev det i alla fall några fynd. Bland annat handdukar till mig och Stina, märkeströjor till stekaren (pappa) och body lotion till mamma.
  Tanken var att vi skulle gå upp i fortet inne i Marmaris men det var stängt för dagen så vi fick åka tillbaka till hotellet istället och packa färdigt väskorna.
  När kvällen närmade sig, närmade sig också resan hem. Bussresan till flygplatsen var i det långa loppet betydligt mycket lugnare för mina nerver än den hade varit på vägen dit. Den urblåsta blondinen som vi hade som guide på ditresan var nu förbytt till en mycket charmerande gotländsk guide som började med att ge halva bussen en hjärtattack genom att annonsera att just den bussen som vi satt på var bara för resenärer till Stockholm! Han ändrade sig dock ganska snabbt och lugnade oss med att det var ett skämt, vi som skulle till Göteborg fick också åka med.
  Flygresan hem var i princip lika frustrerande som på vägen dit. En ful unge gick rakt in i mig i gången in till flygplanet och stod sedan kvar på exakt samma ställe! Folk låg ned i knät på den som satt bakom eftersom inte en enda svensk charterresenär klarar av sitta i upprätt läge mer än 15 sekunder på ett flygplan och när jag äntligen hade somnat ifrån alla ilska och frustration tändes hela planet upp med, vad som kändes som, extra starka spotlights för att vi skulle landa. Många barn på flygplanet började då att gråta och skrika så att deras föräldrar fick trösta dem. Jag ville också skrika och gråta men jag trodde inte att min förälder skulle vara så snäll mot mig då så jag avstod...
  I väntan på väskorna kunde jag återigen konstatera att vissa människor inte borde vara tillåtna att resa eller överhuvudtaget vistas på allmänna platser. Att ställa sig fyra stycken personer så nära väskbandet som möjligt i en rad borde inte vara så svårt att räkna ut att man kommer skymma sikten för en väldigt massa människor! Det är inte heller okej att gå rätt in och någon och tränga undan den personen för att man själv inte ser så bra, framför allt inte med en stor ryggsäck på ena axeln som man använder till att meja ned korta, ilskna blondiner med!
  För att sammanfatta det hela kan man alltså säga att jag överlag är nöjd med resan och att jag gärna vill göra om det, men nästa gång ska jag flyga privatplan!

Tack så mycket för en fantastisk resa Anna och pappa och tack till er som har läst och kommenterat! Om någon vill att jag ska skriva ytterligare en resedagbok är det helt okej att bjuda med mig på en resa när som helst ni önskar!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 7: Rule, Britannia! Britannia rule the waves!
Väntan och spänningen är nu över! Efter många dagar av hårt arbete har jag återigen satt mig tillrätta framför datorn för att fortsätta min berättelse i det Osmanska riket. Er väntan har inte varit förgäves, avslutningen är mycket stark om jag får säga det själv!
  Vår sista riktiga dag i Turkiet blev en upprepning av den succé som följt från dagen i Icmeler. Vi tog alltså taxibåten från hamnen i Marmaris över till stranden i Icmeler.
  Dagens last bestod bland annat av tre stycken mycket gentlemannamässiga unga brittiska män. De ägnade största delen av start och landgång med att hjälpa de äldre damerna i och ur båten. När vi steg av i Icmeler blev en dansk dam så överlycklig av det här vänliga beteendet att hon vände sig till sin man och sa "det var en ung man som tog mig i handen!"
  Timmarna på stranden gick till största del åt att jobba på solbrännan en sista gång innan hemfärd. När vi var hemma igen och läckert bruna bestämde vi oss för att gå till en lite finare restaurang eftersom det var sista kvällen.
  Vi satt uppe på terrassen till en av restaurangerna och blickade ut över Marmaris en sista gång och åt mycket god mat och hade det nöjsamt! När det sedan blev dags att betala insåg pappa dock att hans VISA-kort var försvunnit, vilket gjorde att vi fick betala kontant och sedan bege oss direkt tillbaka till hotellet för att leta efter det.
  Eftersom vi var aningen stressade över att hitta kortet igen bestämde vi oss för att taxi hem. Någonting som visade sig vara en större omväg än om vi bara hade gått hem. Vår aningen otåliga taxichaufför hade nämligen inte tid att låta den lönnfeta engelsmannen framför oss betala innan han körde iväg utan började sakta krypa framåt tills han körde på engelsmannen. Det resulterade i ett raseriutbrott, likt en fjortis som fått en nagel avbruten, från engelsmannen där frasen "you fucking dick head" var en av de vänligaste...

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 6: He abandonded me on a plane to Greece!
Det blev ingen flygresa till Grekland men dock en tur med flygbåt!
  Tidigt den morgonen blev Anna och jag upphämtade med buss för att åka till hamnen och vidare mot Rhodos. När vi kom ned till hamnen blev vi väl medvetna om att vi var på väg att lämna landet. Det som vi hade tänkt skulle bli en lugn och trevlig dagsutflykt visade sig mer likna en flygplats med hög säkerhet.
  Då vi tagit oss igenom passkontroll, säkerhetskontroll och taxfree fick vi gå ombord på den stor flygbåten, en båt som hoppar fram på vågorna, som skulle ta oss över till Grekland. Till min stora besvikelse var sjögången så lugn den dagen att det mer kändes som att sitta stilla i en vanlig fåtölj när golvet gungar lite under. Alltså som en vanlig fredagkväll!
  Väl på Rhodos hade vi några saker vi ville hinna innan båten gick tillbaka igen på eftermiddagen. Bland annat vandrade vi runt i Gamla Stan i Rhodos stad och kunde ganska snart konstatera att grekerna är mer vana vid turister än vad turkarna är. Inkastarna och butiksbiträdena var betydligt mycket duktigare på engelska och därför också mer påstridiga.
  Vi hittade i alla fall en restaurang att äta lunch på där personalen var lite vänligare. Anna beställde en moussaka och jag tog gyros med tzatsiki, vilket var det godaste jag åt under hela resan. Förlåt Turkiet! Jag blev dock väldigt glad eftersom jag nu har fått bekräftat för mig att grekisk mat är godast i hela världen och jag ska omedelbart konvertera till en mer grekisk livsstil! Opa!
  Innan båtresan tillbaka till Marmaris hann vi också med att gå upp i klocktornet för att titta på utsikten över Rhodos stad, där vi dock höll på att fastna i trappan upp då en IQ-befriad rysk tjej hade ställt sig mitt i den ca 50 centimeter smala trappan för att ta kort ut genom en glugg. Vilket resulterade i att alla som försökte gå förbi fick trycka sig fram, helt utan att ryskan verkade notera att hon stod i vägen!
  Vi gick också igenom borgen där dock stora delar var stängda på grund av renovering innan vi satte oss på båten tillbaka till Turkiet, som inte hoppade den här gången heller!
  Kvällen avslutades sedan med turkisk afton på hotellet som bland annat innehöll turkisk mat, magdans och traditionell turkisk dans. Vi blev även bjudna på en gratis efterrätt av hotellet som ingen av oss riktigt förstod varför vi fick, men gott var det i alla fall!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 5: Get into the groove boys!

Femte dagen började med fint väder och den sedvanliga frukosten för att sedan gå vidare till att bli en mycket spännande dag. Anna och jag bokade biljetter till att åka Rhodos dagen efter och sedan begav vi oss alla ned till hamnen för att åka till Icmeler.

  Väl framme kunde vi konstatera att vi precis hade missat en båt då vi fick vänta nästan en halvtimma innan den vi satt oss på gick. Det var en stillsam resa genom bukten som bjöd på mycket vacker natur men tog dock betydligt mycket längre tid än tio minuter som vi alla tre trodde att det skulle göra. Efter snarare en halvtimma möttes vi av Icmelers långa sandstrand med palmer och lyxhotell runtomkring.

  Det verkade vara fler än vi som hade fått tipset om att åka till Icmeler då det var näst intill proppfullt på stranden. Vi fick trots allt varsin solstol med tillhörande bord där vi sedan spenderade resten av dagen.

  På grund av den starka solen och tryckande värmen hade sanden värmts upp till nästan outhärdlig temperatur. Någonting som pappa påpekade tydligt, med en uppmaning om att ta sig flip-flop, innan jag skulle ned och doppa mig i havet. Mitt oerhört kloka och genomtänkta svar var "jag springer ned!" Tio sekunder senare hade jag lyckats dra till mig samtliga strandbesökares uppmärksamhet då jag kvidande av smärta studsade fram likt en speedad känguru ned mot vattnet.

  Hemma i Marmaris bestämde vi oss för att bryta traditionerna och inte gå ned till hamnen för att äta middag, då Anna och jag skulle gå upp tidigt nästa morgon. Istället gick vi tillbaka till restaurang Ibiza och vår charmanta servitör för en lugn utekväll och sedan lägga oss tidigt.

  Turkiet fortsatte att överraska den kvällen! Halvvägs genom måltiden började vår tändsticksliknande servitör att spontandansa till musiken som spelades på restaurangen. Snart hade fler av personalen anslutit sig till dansen som nu övergått i väl synkroniserade koreografier och stundtals ersattes av mer traditionell turkisk dans.

  Senare dök det även upp en Michael Jackson-kopia, en robot och fyra break dancers! Höjdpunkten av kvällen var ändå när Anna och jag var uppe på scenen och dansade loss till Macarena. Med andra ord, det blev ingen lugn kväll!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 4: Vi er røde, vi er hvide!
För det första måste jag be mina trogna läsare (mamma, pappa och Rina) så hemskt mycket om ursäkt för en dags uppehåll i bloggandet. Jag har inga ursäkter förutom att det inte var mitt fel!
  Tillbaka i Marmaris och hotell Xhantos! Dagen började mycket lovande med klarblå himmel och sol. Därför begav vi oss ned till poolen för att reservera några solstolar, trots de mycket förvirrande uppmaningarna på en skylten vid poolkanten.
  Väl vid poolen kunde vi konstatera att hotellet var totalt invaderat av danskar! Från alla håll och kanter hörde vi det här dansande lätta och melodiösa språket som blandades med doften av öl. Danskarna verkade komma i alla åldrar och former. Det var allt från barnfamiljer, till ungdomsgäng, till pensionerade par. Väluppfostrade svenskar, som vi är, gjorde vi ändå ett försök att konversera med våra skandinaviska grannar, med blandade resultat!
  Jag spenderade dagen som jag brukar göra under en solsemester, sovandes. Det tar mig ungefär 15-20 sekunder från att jag har lagt mig till rätta i solsängen, satt i hörlurarna och valt min bästa Gleelista på Spotify innan jag befinner mig i samma tillstånd som en fjortis på midsommaraftonsnatt. Det är dock mer pinsamt att vakna upp och inse att man har vält ut sin vattenflaska och dreglat över hela ansiktet på en offentlig plats när man gör det i nyktert tillstånd!
  Innan vi avslutade dagen på vårt traditionella sätt bestämde vi oss för att utforska möjligheterna att åka till grannstaden Icmeler. Enligt ryktet skulle det bara ta tio minuter med taxibåt dit och väl framme skulle man mötas av en mycket vacker strand. Efter en stunds forskning kunde vi konstatera att båtarna gick ungefär en gång i halvtimmen och kostade inte mer än tio lira (drygt 30 kronor) per person.
  Anna och jag började även planera inför vår dagsutflykt till Rhodos den kvällen. Vi bestämde oss för att boka biljetter hos Apolloguiden dagen efter, som skulle infinna sig på hotellet under morgontimmarna. Vi somnade därför med stor förväntan och spänning inför den nya dagen senare den kvällen!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 3: Vatten, vatten bara vanligt vatten!
Gårdagens moln hade lättat upp till dis under början av tredje dagen i kalkonlandet. Vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och lade oss ändå ute vid poolen efter att ha övertygat varandra om att det är möjligt att bli solbränd även sådana dagar. Vi slutade inte där utan levde även i tron att det är mycket lätt att bränna sig en disig dag då det är svårt att känna hur stark solen verkligen är. Därför såg alla till att smörja in sig med solskyddsfaktor 30. En mycket smart drag för vår bleka skandinaviska hyn, då det faktiskt ÄR lätt att bränna sig en sådan dag, försäkrade Anna oss om med en skakande historia från Thailand. Då Anna var utsedd till vård- och läkemedelansvarig under resan blev vi andra tvungna att lyda syster!
  Vid lunchtid bestämde vi oss för att utforska restaurangerna i närheten av hotellet. På en liten bargata i närheten hittade vi restaurang Ibiza och fick en mycket lång och mycket smal servitör som trots att vi nästan var de enda kunderna där inte fick mycket gjort. Vilket delvis kunde bero på att han tyckte det var roligare att spexa och skämta med gästerna än att ta upp beställningar! Någonting vi fick ytterligare bevis på några kvällar senare.
  Vår beställning, som bestod av tre pizzor och tre glas vatten, lyckades vår charmanta servitör få till hälften fel. Trots att vi upprepande gånger förklarade att vi ville ha "mineral water WITHOUT bubbles" kom det ändå in tre stycken flaskor med kolsyrat vatten... Pizzorna smakade skit men i övrigt var det en trevlig restaurangupplevelse, där vi också kunde konstatera att väldigt många turkiska män röker värre än skorstenar! Och även att vissa brittiska medelålders kvinnor skrattar högre och gällare än en flock hyenor, inte minste när de blir charmade av långa, smala, turkiska servitörer.
  Dagen avslutades med en modern klassiker, nämligen promenad ned till hamnen för att hälsa på Ataturk och sedan äta middag på en av strandpromenadens många restauranger, självklart med en lättare meze som förrätt!

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 2: Skrubba, skrubba, skrubba, skrubba bort din sura min!
Andra dagen på resan, som egentligen var den första dagen, började med en liten men väntad besvikelse. Moln! Eftersom jag var väderansvarig hade jag sedan innan förberett mitt resesällskap på att första riktiga dagen skulle bjuda på få solchanser. Därför bestämde vi oss snabbt och lätt för att göra en utflykt den dagen till Armutalan. Ett, liknande, spa som erbjöd hamam, även kallat turkiskt bad.
  Hamam innebär i stort sätt att man låter en (inte speciellt hårig) turk skrubba bort all smuts och döda hudceller man har kroppen. Hur äckligt det än kan låta för turken som måste skrubba är det oerhört lyxigt för svensken/norrmannen/holländaren/engelsmannen som blir skrubbad.
  Att göra hamam i Turkiet är relativt billigt, i alla fall i Marmaris, innan man har fått höra om alla extra erbjudanden som går att lägga till från en mycket charmig liten brittisk dam. Exempelvis var det möjligt att byta ut den vanliga skrubben, som bara gjordes med vatten, till en kaffeskrubb eller en saltskrubb. Anna och pappa valde att bli skrubbade med salt medan jag som är lite mer excentriskt lagd valde kaffeskrubben. Vilket innebar att jag var den enda i hela rummet som var täckt i brun sörja, stank av kaffe och smutsade ned hela mosaikbänken vi låg på. Ett val jag var mer än nöjd med då kaffet gav en skön kliande effekt och jag såg väldigt solbränd ut i några minuter.
  Andra erbjudanden som gick att lägga till var massage, ansiktsmask och fiskspa. Anna och jag valde till de två förstnämnda medan pappa tog hela paketet. Väl på massagebänken såg dessutom personalen till att tjäna lite mer pengar genom att övertyga oss om att vi behövde extra massage eftersom vi hade "problems" i ryggen och axlarna. Fast pappa var ännu värre för han hade "problems, problems, problems"!
  Vi avslutade dagen med att gå ungefär en halvtimmas promenad in till hamnen för att leta efter restaurangen The Golden Plate, som enligt vår oerhört kompetenta guide från gårdagen hade försäkrat oss om hade den bästa mezen i Marmaris.
  Nära på att ge upp hittade vi tillslut restaurangen som låg näst sist på den enormt långa strandpromenaden. Efter att ha testat den typiskt turkiska rätten meze, som kort och gott kan beskrivas som Turkiets svar på tapas och ska ätas tillsammans med bröd, kunde vi konstatera att det snarare var roligt att ha testat än väldigt gott. En hel vecka och flera mezeprovningarna senare kunde vi konstatera att guiden SuperSara hade helt fel då Golden Plate hade den sämsta mezen vi åt under hela semestern.

En stark resa med Ellen, Anna och pappa

Dag 1: Did you know that dolphins are just gay sharks?
En vecka går fort. Nu är vi hemkomna igen fastän det känns som bara någon dag sedan vi packade in våra väskor i bilen och satte kurs mot Landvetter och vidare. Veckan i kalkonlandet bjöd på många starka intryck och roliga upplevelser som jag självklart vill dela med mig av.
  Att åka på chartersemester innebär, för oss lite mer vana resenärer, ett ständigt förakt mot flera av våra medpassagerare. Den här resan var inget undantag och redan på flygresan ned började föraktet växa!
  För det första bör alla stolsryggar på varenda flygplan låsas! Folk som ska ligga i knät på den bakom sig i 4 timmar bör genast förbjudas att resa på något annat sätt än till fots. För det andra förundrades vi väldigt över familjen bakom oss som aldrig någonsin verkade ha flugit förut eller bara var mentalt efterblivna. Exempelvis kunde de absolut inte förstå varför man inte fick öppna sina taxfreeflaskor till maten på planet eller varför man inte får ta med sig flygplanets porslin hem? Mannen i familjen gav dessutom intrycket att vara döv då han efter maten ägnade ungefär en halvtimma åt att skrika på varje flygvärdinna som gick förbi "HAR DU TE?" och sedan svara lika högt för sig själv "NEJ, DET ÄR KAFFE!"
  Andra människor som kan sätta spår i minnet under en utlandssemester är de skandinaviska guiderna. Under alla år som charterresenärer har vår familj upplevt ett antal olika guider av blandad kvalité. Den absolut sämsta vi någonsin har haft var när hela familjen var i Turkiet första gången. Den här överhurtiga och förmodligen lätt speedade människan ägnade bussresorna åt att springa fram och tillbaka mellan vår och en annan buss och skrika "HAR NI SAKNAT MIG?" i mikrofonen varje gång hon återvände till vår buss. Svaret på den frågan lämnar jag åt fantasin.
  Med andra ord trodde vi att vi hade upplevt det värsta, men så fel vi hade! Den totalt urblåsta blondinen som skulle guida oss från flygplatsen till hotellet den här gången visade sig vara korkad, fördomsfull och fullständigt okunnig på sitt jobb.
 Hon gjorde sämre övergångar än Hipp Hipps väderleksrapport, berättade de mest poänglösa historierna om sin tid som guide i Turkiet och vad hennes pappa tyckte om det! Min absoluta favorit var "om det är någon som undrar varför det luktar fisk i bussen så är det mitt fel, jag har nämligen varit och simmat med delfiner idag!" Oh my fucking God, who says something like that?!
  Dessutom ägnade hon en stund åt att likna turkar vid apor, alltså som håriga och mindre vetande. Hon berättade att om man ville kunde man åka och titta på när turkarna ber till Allah för det kunde vara roligt att se dem! För övrigt hade hon pratat med någon som kunde arabiska (för inga turkar kan arabiska så de fattar ingenting av vad böneutroparna sjunger...) som hade berättat för henne att moskén (!) säger ungefär; Allah är stor, Allah är störst och Mohammed är hans profet. Jag tänkte ungefär; nehe, är det det de sjunger?! Jag som alltid har trott att moskén (!) sjunger den arabiska översättningen av Dansa Pausa...